stöveln i ansiktet

Stöveln i ansiktet. Klacken i ansiktet. Demokratins problem. Att vi inte känner den när den är bra. Den är vag då. Därför behöver den hela tiden fiender för att visa vad den är. Just nu är det islam som är den valda motbilden, och lite av en klassiker. Något vi kan skapa vår identitet emot. Jag önskar något som kunde vara svagt i sig självt och därigenom starkt.

libertinen

"Tider förändras. En del ståndpunkter kan vara hotfulla. Ibland blir de omöjliga. Tider och tankar har sina egna rum. Liksom handlingar. Vad är ett fritt rum? Vad är ett rum för frihet? Finns frihet utan ett rum? Utopisten har inte behov av andra rum än de som ryms inne i hans eller hennes huvud. Utopistens frihet är i tanken. Alla försök att göra Utopia till en rumslig praktik tycks sluta i katastrof. Libertinen däremot, är någon som praktiserar rumslig frihet, en skapare av rum för frihetens praktik. Frihet som en kortvarig rumslig praktik. Som ett ögonblick. Den är intimt kopplad till kroppen och tanken, men enbart genom kroppen kan den bli en praktik. Det är detta som sker med libertinen när han eller hon sammansvetsar tanke och individuell praktik." Utdrag från Espace libre, i Meningen med sex, 2007. Bild efter en teckning av Annibale Caracci.

fersen

En stor del av min text till bidraget Espace libre i nya boken Meningen med sex handlar om Jacques d'Adelswärd-Fersen och hans hus på Capri.

äntligen klar

Häromdagen damp den ner på ICA Carolis postkontor och jag gick och hämtade den. Den senaste boken jag har bidragit till. Och den ser bra ut, med ett intressant innehåll, som är en blandning av konst, litteratur och teori. Dessutom har Per Wizén och jag fått cover storyn (som också inleder). Meningen med sex/The Meaning of Sex heter antologin och är utgiven på norska förlaget PAX . För en recension se: http://www.dagbladet.no/kultur/2007/12/01/519871.html . Se också förlagets sida: http://www.pax.no/index.php?ID=Bok&ID2=Vis&counter=1584 . Boken har legat i stöpsleven länge. Att nu äntligen ta i den kändes bara bra. Ska ägna julen åt att läsa vad de andra skrivit. Pål Hollender har samlat avföring, bl.a.

fördom och kritik

Teater Terriers sista uppsättning, Best of Dallas, fick en övervägande negativ kritik. I flera fall färgad av affekt. För klipp se t.ex. http://www.teaterterrier.nu/akt.htm , teaterns egen sida. En del av kritiken tycks utgå från att man förväntat en sak (komik bl.a.) och fått en annan, som man inte ville ha, eller som man inte trodde man skulle få. Bör inte en kritiker jubla när han eller hon får något oförväntat? Kan en kritiker utan fördom möta ett verk? Dadakonstnären och poeten Elsa von Freytag-Loringhoven skrev kring 1920 om kollegan Marcel Duchamp och hur han kom till USA: “(he) came to this country – protected – carried by fame – to use its plumbing fixtures – mechanical comforts – so he takes you as you are!” Han tar dig som du är. Han tar en pissoar och presenterar den som konst, kanske för att vi ska se den. Idén om att ta saker och människor som de är, rakt upp och ner, är kanske ouppnåelig i världen. Vi bär med oss en mängd filter och förväntningar, men är inte själva strävan i sig nobel? Att den inte helt går att realisera innebär inte att den måste förkastas. Och den borde nog ingå i en kritikers föresatser, tillsammans med ambitionen att låta affekten svalna och tänka en runda till, att iaktta sig själv och sina reaktioner, innan man skriver klart. På bilden syns Loringhovens porträtt av Duchamp.

gå och se - bra teater/performance

Missa inte Teater Terriers sista uppsättning - Best of Dallas. Mycket bra på många sätt: idé, ämne, genomförande, skådespelare m.m. Orkar inte analysera den mer ingående just nu. Sista föreställningen är den 16 december. På bilden syns Man Rays Gåvan.

fridhem

Vi hade just ett par goda vänner här på middag för att inviga vårt nya matbord. Vi kom att tala om Fridhem (vår lilla stads sociala motsvarighet till Strandvejen i Köpenhamn eller kanske Djurgården i Stockholm). De brukar ta en promenad där ibland. Husen är mycket vackra (ja, inte alla, men jag tänker inte peka ut några fula, inte nu). Området har träd med parkdimensioner. Samtidigt ligger det både vid havet och centralt. Att bo där måste för en privatperson vara att bo så bra det kan bli. Och det är just det våra vänner har observerat. När de går förbi förbi de riktigt stora husen och någon är ute i trädgården har de sett en särskild min, fridhemsminen, inte en min av förnöjsamhet och tillfredsställelse, snarare kanske en kombination av leda och lite lätt missnöje, en frågande min kanske: "Blir det inte bättre nu, är det slut här?" Jag gillade iakttagelsen och publicerar den här med benäget tillstånd. Jag kom sedan att tänka på "Is that all there is?" med Peggy Lee. En underbar sång om besvikelsen att plötsligt ha allt man önskat. Men glöm inte refrängens konklusion "If that's all there is my friends, then let's keep dancing/Let's break out the booze and have a ball".

främlingen

I min strävan efter bildning lockades jag vid mitt besök på ICA vid Caroli kyrka inhandla Camus Främlingen. Den ingår i den där billiga klassikerserien från Expressen/Bonniers som också hade Mrs Dalloway: "den bästa litteraturen av de största författarna." Inbunden och i ett behändigt format. 100-150 sidor är ett utmärkt omfång för en roman. Kanske ska jag försöka hålla mig inom det själv? Nåväl, man ska köpa boken tillsammans med Expressen/Kvällsposten. Jag försökte att bara köpa boken men kassörskan insisterade. Därför satt jag med Kvällspostens (Expressens?) kultursida när jag drack mitt te i eftermiddags. Lisbeth Lindeborg och Anne Hedén förundrade sig i var sin artikel över terrorismens försvarsadvokater, i juridisk mening alltså. Klart man kan undra över deras karaktärer, men är inte det en undran som i så fall borde gälla alla advokater som åtar sig riktigt grova brott? Samtidigt som det faktum att alla har rätt till ett bra försvar är en bärande del av rättssamhället, och inte så mycket att undra över. Artiklarna är inte särskilt originella, och lagom förutsägbara. Begrepp som mysterium och ondska tillför lite till ett kvalificerat samtal. Jag fokuserar på språket istället. Till exempel det att titeln på dokumentären Terror's Advocate översatts med Djävulens advokat (varför ska Djävulen alltid vara med på ett hörn nuförtiden?). Eller att Hedén lyckas vara både sexist och rasist (och kanske något mer) i meningen (om Djävulens advokat) "Vergès, vars mamma var vietnamesiska och pappa kommunist, har alltid politiskt sett alltid lanserat sig som antikolonialist." Hade mamman ingen politisk hållning, eller pappan ingen etnisk tillhörighet? Är det bara en slump att mamman är sin etnicitet, och pappan sitt intellekt? Det är i det oavsiktliga vi avslöjar oss. När sedan min sambo kom hem visade det sig att vi nog redan har Främlingen, fast kanske inte inbunden.

avskrivningstid

Festerna i november (som förvisso fortsatt i december) höll på att knäcka mitt bloggande, men nu är jag tillbaka. Var på Nationalmuseets i Köpenhamn Klunkehjem i lördags. Besök rekommenderas i denna konserverade grosshandlarinteriör som ohämmat visar inredningsidealen strax före jugend. Klunker är det danska ordet för bollfransar och tofsar. Hemmet är ett under av utestängt dagsljus, snörmakerier, sammet, papier maché, textilier, linoleum, porslinsfiguriner, kakelugnar i tysk stil, gyllenläderstapeter av profilpressat papper, spetsar och svarvat, mörka väggar som tillsammans med det andra löser upp rummets gränser, foton och målningar på väggarna, minnessaker, fotoalbum, étagèrer. Bland det bästa är troféerna på en av matsalsväggarna. De är utgörs inte av älghuvuden, utan av skulpterade huvuden föreställande (familjens?) jakthundar. Våningen är långsträckt och slutar längst bort, med badavdelningen. Långa mörka korridorer får vandringen att kännas som en lite skrämmande upptäcktsfärd. Ett hem att uppleva om natten. När allt blir levande. Gå genom spegeln.

Här bodde två ogifta systrar kvar i sitt barndomshem tills de dog, 1963. Sedan blev det museum. Jag kan förstå att ett hem som detta blev allt svårare att lämna för den som kunde välja. Vid ett ställe i rundvandringen berättade guiden om telefonen. Familjen var en av de första i Köpenhamn som hade en. Det fanns inte så många att ringa till, eller ringas upp av, och bara en linje. Men etiketten föreskrev att om det ringde och man hade gäster skulle man noga överväga huruvida man skulle svara eller ej. Telefonen hade absolut inte prioritet. Däremot skrev man många brev. Postturen gick fem gånger om dagen. Brev avbryter inte samtal på samma sätt som telefoner.

Idag ser man ofta två eller flera personer som är ute och går, utan att tala med varandra, utan istället med någon tredje och fjärde i sina mobiler. Det som var gratis, samtalet människa till människa har blivit något man måste betala för, och man gör det villigt. Vi överlåter allt mer av vår tid till marknaden. Det är utvecklingen. Många går runt och är rädda för övervakningskameror och tror att de drabbar deras integritet. Rädslan är överdriven. Det som borde diskuteras är kapitaliseringen av tiden, och allt som följer med den.

Tillbaka till bollfransarna. Avskrivning tillhör den nya tidens centrala begrepp. Allt ska ha en avskrivningstid. Datorer lever tre till fyra år. Hur länge lever du? Hur länge räcker dina pensionspengar? Idag köper vi ett helt möblemang på IKEA på en eftermiddag. För en avskrivningstid på, 20 år? Eller är det mycket? Mobiltelefoner skrivs kanske av på 2 år. Klunkehjemmets döttrar kunde låta bli att svara i telefonen och deras interiörer hade ingen bortre gräns (fast de ironiskt nog tillhörde den första industri- och konsumtionsgenerationen). Ett rent hån mot avskrivningstanken.

Ta vara på din tid. Gör sådant som är gratis. Vårda dina saker tills avskrivningstiden faller samman.

återknuten bekantskap

Jag har på sista tiden återknutit en tidigare påbörjad bekantskap - med Rome (Varför fick den inte heta Rom på svenska?). Rome alltså, Tv-serien som började så bra på någon kanal här hemma, var det i våras? Och som jag då verkligen såg fram emot efter att läst om den i någon utländsk tidning. Den upphörde sedan, försvann liksom från rutan. Men nu har jag äntligen DVD-box nr 1, och ska snart skaffa nr 2. Det finns mycket att fundera över i serien. Bl.a. skalan. Den är så intim. Rummen - ute och inne - framstår inte monumentala som i nästan alla andra skildringar av antiken. I andra skildringar visar sig det monumentala både som en önskedröm, och som en slöja som lagts till av senare tiders antiktolkningar. Det är som många barndomsminnen av platser, där allt är större, vackrare, mer väldoftande. Mer så i minnet än när man sedan återser dem. I Rome har man lyckats väl med att amputera detta barndomsminne, kanske fört oss närmare antiken, eller börjat på en ny bild av den. Men det hade varit roligt om de talade latin också.

lista med jesper

På bilden: Gud, av Elsa von Freytag-Loringhoven och (ev.) Morton Livingston Schamberg, ca 1917

Talade just med min vän Jesper Meijling på telefon. Med mer rosévin kom vi fram till en ute-och-innelista.

Ute:

1. Reklam

2. Begreppet mode (Ebba von Sydows i och för sig inte obegåvade, men trivialiserande, idéer om mode blev dödsstöten i Sverige för ett fenomen som legat i dödsrosslingar sedan den stora konst-modeutställningen i Florens 1996)

3. Resa: Gör det gärna, men tala inte om det!

Riktiga sjunkbomber (på väg ner och på väg att brisera, med många offer som följd):

- Begreppet "marknaden", en hotting som mirakulöst lyckats hålla sig igång genom ett kvarts sekel, nu svalnande på väg mot iskallt

- Heminredning, 2000-talets axelvaddar (f. ö. på väg upp, om inte redan uppe?)

- Arbetslinjen, arbeta, jobba, jobba, arbeta

Inne:

1. Kollektivet

2. Äkta och extrem salongsradikalism (t.ex. anarkokonservatism)

3. Andra kejsardömet, med alla tillbehör, ur alla vinklar, gärna i Siciliansk tappning

tillbaka - talhandling

Japp, nu har jag varit tyst ett tag. För jag har badat i åtta dagar, badat i Atlanten, och fått sol, och vandrat i öknen på Gran Canaria, och låtit kylan försvinna. Ingen arkitektur att tala om. Bara öknen, havet och bergen ovanför. Hedonistiskt. Men en tanke följde med mig dit och tillbaka. Om talhandlingen. Begreppet speech act. Lingvistiska och språkfilosofiska teorier om speech acts har förts fram av t.ex. Searle och av Austin. Mycket förenklat - inte bara handlingar i rummet är handlingar, tal kan också vara en handling. När vigselförrättaren förklarar ett par för man och hustru, man och man, eller kvinna och kvinna, så är det en handling. Men är det en handling om den inte bekräftas av en fysisk rörelse? Förr ledde man det nya paret i säng efter vigselakten för att deras äktenskap skulle bekräftas, och fullbordas, eller konsumeras, köttsligt. Idag får det räcka med en kyss. Alla talhandlingar tycks kräva en rumslig och fysisk bekräftelse av något slag, kanske inte för att finnas, men för att bli relevanta. En domare kan säga att någon döms till så och så många års fängelse, men om påföljden inte verkställs genom frihetsberövande är domen utan betydelse, kanske. En person kan säga att han är kung, men om det inte bekräftas av en undersåtes bugning framstår orden som tomma. Alla handlingsplaner som skrivs är tomma så länge de blir liggande i en låda. Talhandlingen är central som begrepp, inte minst i moderniteten, men är det inte snarare i mötet mellan ordet och den fysiska konsekvensen, i relationen mellan ord och kött som den blir intressant? Det är till det mötet jag vänder mig. Till tal-handling. Först när mitt tal får dig, eller mig, att göra något, eller inte, eller får dig att svara, först då blir det fuktigt och kommer in i världen. Som handlingar.

sankt petersburg II

Ett intryck av Sankt Petersburg som dröjer kvar efter resan - och som jag hade med mig från första gången, för ett par år sedan - är den slutna staden, eller kanske staden före marknaden. Det kan vara svårt att orientera sig i staden. Den har inte samma teckenstrukturer som de vi är vana vid. Inte alls så många skyltfönster som visar vad som finns, ingen möjlighet att titta rätt in genom restaurangfönster och på så sätt förstå om det är intressant att gå in. Det är både den tidigt kapitalistiska (förkapitalistiska?) staden (där man köper över disk) och den kommersnegerande sovjetstaden, i förening, och kvardröjande. Staden bjuder inte ut sig. Får det förbli så? Kanske man hoppar direkt till Internets skyltfönster och låter staden vara som den varit. Tänker på kommentaren till mitt förra inlägg om staden, och marknaden vi missade. Också utan skyltfönster, olfaktorisk, stökig. Lika direkt som den äldre stadens slutenhet.

hologram

Igår kväll var jag på 30-årskalas i Katrinelunds Folkets hus här i Malmö. Maten var god, liksom stämningen. En trevlig kväll. Detta Folkets hus har inget eget hus utan är en del av andra våningen i ett hus med många verksamheter. Det var lite svårt att hitta dit, men också roligt att gå en gata i Malmö som jag aldrig gått tidigare. Till frukost idag fortsatte jag läsa Mrs Dalloway av Virginia Woolf, som jag köpt billigt med Expressens klassikerserie (är den ett liberalt sätt att försöka skapa en litteraturkanon?). Filmen Timmarna, som inspirerats av Woolf, är förskräcklig i alla delar utom partierna med Julianne Moore. Boken är hypnotisk, intas i portioner om 10 sidor i taget. En sak bland många som fascinerar mig är hur Woolf skapar personer som är hologramlikt lätta, ren tanke, de skimrar. Varför har jag inte läst den tidigare? Ja, jag är ju bara nästan bildad. Ha en skön söndag!

din nästa

Jag är nästan doktor. Nästan professor. Nästan landskapsarkitekt. Jag är din nästa. Jag är nästan allt.

folkets hus

I går kväll var jag på 60-årskalas i Timsfors Folkets hus i södra Småland. Huset är en arkitektonisk pärla i mellanläge, välbevarad exteriör och interiör från gränsen mellan 60- och 70-tal, i ett plan. Platt tak, stora fönster. Originalbelysning och oförstörda toaletter med bruna, glaserade klinkers. Största synbara ingreppet var nog några utbytta draperier. Socialdemokratins modernitet uttryckt i trä, tegel och raka linjer. En byggnad utan några reminiscenser av äldre tider. Det äldre folkets hus som stått där tidigare, ett gult trähus, är fullständigt utraderat. Hela huset med inredning är från en tid, från ett nu som inte vill ha det gamla, från ett nu som blickar framåt med frihet, jämlikhet och broderskap - solidaritet. Fast huset idag skulle kunna k-märkas, är moderniteten inte död. Den har bara förnyat sig. Den måste förnya sig. Men vad skulle en tid bortom moderniteten och dess begrepp betyda, kan vi ens tänka oss den? Eller är dess grunder och myter för starka i oss? Är ett tillstånd bortom utvecklingstanken ett tillstånd utan tid? Jag läste nyligen en broschyr från Konstmuseet i Malmö. I den stod bl.a. att Louvren öppnades för allmänheten i och med franska revolutionen och därmed fick världen sitt första offentliga konstmuseum. De flesta skulle nog oreflekterat hålla med om det. Så stark är mytologin kring revolutionen och framåtskridandet att broschyrförfattaren (säkert omedvetet) raderar t.ex. både Uffizierna i Florens (blev offentligt konstmuseum 1765, genom storhertigen av Toskana) och Kapitolinska museerna Rom (blev offentligt konstmuseum 1734, genom Clemens XII), som öppnats tidigare. Idén om offentliga museer tillhör kanske, kanske, Upplysningen, men det innebär inte att den tillhör revolutionen. Historien trevar sig fram.

Installationsbild från Steven Dixons "Bright Guilty World" i Stockholm 2006.

friheten

Vad gör vi med friheten, när vi är fria? Använder vi den för att förtrycka andra, inte lika fria? Tänker vi tvinga muslimska flickor att gå utan slöja? Ser vi oss blinda på våra egna ideal? Eller är det så att vi har frihet att göra olika saker, men inte är fria?

sankt petersburg

Åk till Sankt Petersburg. Ett horisontellt Venedig. Ett empire-Venedig. Nyantik med klickar av rokoko före, art noveau efter och en krans av Stalin-barock. En nordeuropeisk kosmopolit. En imperieutopi. Rosa, grön, gul, blå och rätt mycket beige. Lyx och förfall.

löven och bindefeld

Hur var det med vädret nu? Nej, inte mycket att säga. Lite väl kyligt. Tänk att vi satt ute på terrassen till i oktober förra året. Men träden får vackra löv. Läser i senaste QX. En intervju med Micael Bindefeld. Det har alltid förundrat mig att en person med så uppenbart dålig smak har kunnat få en så framträdande roll i Sveriges festliv. Jag tror inte jag har sett ett enda foto av honom där han är välklädd. Men det kanske är just det. Och jag kanske inte har så god smak själv. Nåväl, han gör säkert mycket gott. Och inget i intervjun fastnar direkt i mina tankar. Utom en mening, som också blivit ett uppförstorat citat: "Jag har det här som yrke, och där yrkesrollen tar slut har jag precis som alla andra ett privatliv och inget behov av att redogöra för det i media." Frågan han har fått är "du har ett stort behov av integritet?" och han svarar "Ja, det känns naturligt för mig. Jag vet precis var gränsen går mellan offentlighet och privatliv.... Jag vill inte dra in nära vänner och familj i mitt arbete." Inget mycket att säga om det, (fast det får mig att undra om personerna på bilderna i reportaget, från hans stora festbok (?), bl.a. Christer Lindarw, då inte är hans vänner). Men jag undrar ändå varför det är så att just bögar (och lesbiska), gärna i en viss åldersgrupp, alltid känner att de måste värna om sitt privatliv så himla mycket? Varför de måste känna gränsen "nästan fysiskt i magen."? Det finns en del heteros som också värnar sitt privatliv, men jag tror inte de är lika många. Dessutom undrar jag vad "privatliv" betecknar idag. Man kan också göra en massa saker som verkar privata i offentligheten. Dela med sig på sina egna villkor. Som i en blogg till exempel. Det privata finns bara inne i huvudet.

P.S. I somras när jag kom till min lillebrors 30-årskalas med nyrakat huvud och goatee, ropade brorsan "Tjena Bindefeld!"

aber hallo

Kom just hem från tredje och sista Aber hallo Imbiss-festen i Westmans vackra funkishus på Davidshallsgatan. Wurst, sauerkraut, pommes frites och majonnäs. Värdinnan strålade. Hade på mig nästan alla Boss-kläderna i garderoben (det tyska temat). Hade en diskussion med någon som ville gnälla på gallerinatten. Jag visste inte ens att det hade funnits anledning att gnälla. Slicka hästen. Fin kväll, även ute, ovanligt varm för den här hösten. Människor gick omkring på stan som om det fortfarande var sommar. Vill du lyssna på vad jag sa i fredags hos OBS!, gör det via http://www.sr.se/cgi-bin/P1/program/sandningsarkiv.asp?programID=503 under 5 oktober.

lyssna!

Under en period, helt nyligen, låg jag och tittade på tv när jag kommit hem från kontoret på eftermiddagen. I ett par timmar. Det fick mig att minnas ett program för ett par år sedan där en fransk kille försökte få bevisat att tv-bilden på något sätt håller oss fast i en vakensömn. Han hade rätt. Jag har bara legat där och sett det ena programmet efter det andra, bedövad. Och det kanske var det som var så skönt. Det enda jag såg med riktigt intresse var Lyxfällan och Du är vad du äter. Härligt! Men det var inte det jag skulle skriva om. Det jag blev mest trött på, förutom den totala anglo-amerikanska dominansen (när kommer vi att få se mer tv från resten av världen, eller ens från resten av Europa? svenskar lär ju vara bra på att klara textade program så språket är ju inget problem) var den stora frånvaron av homofili och homofila perspektiv. Eller HBTQ. En film här och där, någon diskussionskväll eller Will & Grace räcker inte. Inte i förhållande till den flod av heterosex av alla slag som finns i tv hela tiden. Jag vill kunna se homosexualitet i rutan varje dag. Praktiserad, som kärlek, diskuterad, upplevd, dramatiserad och analyserad, och inte känna mig som om jag fortfarande satt inne i en 80-talsgarderob och betraktade världen. Radio har inte heller mycket plats för homofili, men en programserie som bryter mönstret och gör det med både känslighet, perspektiv och djup är Det osynligas piano. Hör till exempel sjätte och sista programmet, om bl. a. Schubert! Finns i SR:s 30-dagarsarkiv: http://www.sr.se/cgi-bin/P2/kanalarkiv.asp?ProgramId=2960&NrOfDaysInArchive=30 Mer sånt! Och så kan ni höra mig i OBS! imorgon fredag, på P1. Men jag talar inte om homofili, utan om torg.

sexualitetens amorisering

Nästan alla aspekter av kärleken är sexualiserade idag. "Älska" innebär för de flesta i första hand bekräftelsen av en intim relation. Men på motsvarande sätt har också sexualiteten börjat amoriseras genom att sex utan kärlek misstänkliggörs. Den normativa kärleken har från två håll trängt in sexualiteten i ett trångt och skamfyllt hörn.

konst och utgift

Konst handlar om att göra av med pengar. Konst handlar om utgift i nästan alla led. Konstnärens arbete. Det allmännas bekostande av konst. Konstköparens utgift. Möjligen kan man i auktionsledet, det sista ledet, se att det börjar handla om inkomst. En ren spekulationsinkomst som har något makabert över sig. Konst har mycket gemensamt med potlatch. Arkitektur, design m. m. handlar om inkomst i nästan alla led. Detta är den enklaste metoden för att skilja konst från annan form-givning. Den fungerar förstås inte alltid, men nästan. Utgift eller inkomst?

vad säger vi?

Ibland kan telefonen ringa och jag svarar fast jag inte ville. Eller så händer det på stan. Jag är ute och går och möter någon och kan inte låta bli att tala med honom eller henne. Men mina tankar är inte där. Vad säger vi när vi tror att vi måste prata men egentligen tänker på något annat? Något vi inte kan säga då. Det andra vi tänker på är viktigt och inte så främmande, men det andra. Det som kommer ut när munnen befinner sig ett slags friläge och pratar på. Vad säger vi och hur känns det? Orden är lätta, automatiska. Känslan är också lätt, svävande. Hur tas de emot? Ibland märks det säkert. Ibland inte. Den andra kanske har det likadant. Vilket samtal! Tänk på det nästa gång du tänker ett och säger ett annat. Det behöver inte vara en dålig känsla.

ofrihet, frihet - otvång, tvång

Frihet finns inte utan förtryck. Tyvärr. Därför är det helt avgörande för ”Den fria världen” att det finns en ofri värld att definiera sig utifrån. Just nu råkar den vara muslimsk. Det tog ungefär tio behagligt förvirrade år innan Väst hade ställt om siktet efter Sovjetunionens sammanbrott. Det är svårt att underskatta betydelsen av ofrihet för definitionen av frihet. Intressant är ändå att ofrihet trots allt är en negation. Det borde vara lättare att definiera frihet positivt. Men den frihet som medelklassen efter 1789 (och kanske redan innan det amerikanska upproret) ägnat sig åt att gestalta har haft svårt att klara sig på egen hand, utan ofriheten. Är den för ytlig? (Jag hittar inget bättre ord.) Kommer detta till uttryck i dagens användning av pressfriheten som redskap för förtryck av minoritetsgrupper inom det egna landet, och som hån mot de ”ofria”? Jag tänker på teckningskriserna i först Danmark och sedan i Sverige. Pressfrihetsivrarnas grumliga avsikter är alltför grumliga. För filosofen Simone Weil, och andra, följer med varje rättighet en skyldighet. För Weil föregår till och med skyldigheten rättigheten. Vilken skyldighet följer med pressfriheten idag? Hur skulle frihet kunna se ut?

riskbenägenhet - könsstereotyper

Det sägs ofta att män är mer riskbenägna, men om kvinnor vore försiktigare än män skulle de inte skaffa barn.

söndagssol

Det drar redan mot mitten av september och min blogg har sovit lite. Inte för att ämnen saknats, men kanske för att annat slukat min uppmärksamhet. Idag kommer ljuset från en hög och klar himmel. Det har blivit lite varmare igen. Var på premiärvisningen av Ett öga rött häromdagen. Av två skäl. Dels var jag nyfiken på om regissören lyckats göra något bra av en riktigt bra bok (Khemiris roman med samma titel). Dels bad mig min fåfänga mig att gå och se om jag är med i filmen också (se sid. 149-150 från 2004). Vi börjar med skäl nummer två, fåfängan. Nej, jag hade inte lyckats framkalla film-Halims vrede på samma sätt som i boken, där jag provocerar fram ett litet bokbål. Blev inte jätteöverraskad, avsnittet har inte så hög potential för att vara underhållande på film, och ja, Sonet/Tre vänner har, med regissören Daniel Wallentin, valt att göra något underhållande. Är filmen bra då? Inget fel på personinstruktion och skådespelare. Särskilt de som spelar Halim och hans pappa (Youssef Skhayri och Hassan Brijany) är utmärkta. Wallentin har skurit ordentligt i boken och plockat upp flera Bollywoodgrepp (dansscener, färger, lite drömscener), (för första gången i svensk film?). Men det blir inte mer än lite lätt underhållning och feel-good till slut. Dessutom börjar jag undra. Vad har Bollywood med Marocko att göra? Wallentin faller oreflekterat i exotismfällan när han klumpar ihop allt främmande i samma paket. Lite trist. Det får mig också att undra över varför det är så få invandrade araber med i produktionen, i stort sett är det bara några av skådespelarna. Det förklarar kanske varför detta ändå blir en rejäl svennefilm, trots att ambitionerna säkert har varit goda.

söndagsregn

Eftermiddagen bjöd på solsken och värme efter en tids regn och sommarkyla. Sedan kom en rejäl åskskur. Det luktar gott efteråt. Kvällen ska ägnas Fellinis Giulietta degli spiriti. Detta får bli mitt första inlägg här. Såg Grey Gardens igår kväll. Mor och dotter Beale drar sig tillbaka i sitt enorma och förfallande sommarhus utanför New York. Naturen växer in i huset, trädgården blir ett med interiören, allt får förfalla. Filmen är vacker på ett rättframt sätt. Liksom Beales är vackra i sin relativa avsaknad av skam gentemot en omgivning fylld av förväntningar.