nätkarma

”I believe in Karma; what you give is what you get in return…” läser jag på någons hemsida. Kan hindubuddistisk visdom bli mer newageurvattnad, missbrukad? Är det hela inte helt meningslöst om vi får tillbaka exakt det vi ger? Ett nollsummespel. Ungefär som att ”Barn är meningen med livet.” Om det möjligen inte är så att det finns en mening i själva transaktionen. Att även en balanserad överföring skapar en friktion som är meningsfull (jag vet, nu är det jag som är flummig). Men det kan också vara så att det är de ständiga små och stora obalanserna som skapar mening. Eller är jag gnällig? Förstår jag själv vad jag menar? Varför blir jag förbannad på feelgoodöverdoser? Bilden, på allmän begäran, igen: Gud, av Freytag-Loringhoven och Schamberg.

gott 2008!

Champagne, musslor, provensalsk lammstek, levantinsk fruktsallad. Undrar hur mångas nyårsblogg som inleds med champagne. Mångas hoppas jag. Det nya året är igång. Önska något. Gör något. Var något. Men just idag går jag inte ut. Håller mig hemma med C. Börjar skriva. Gör något. Tänker något. Bilden visar Elsa von Freytag-Loringhoven någon gång för omkring nittio år sedan. Jag har skrivit om henne tidigare. Gruppen "B is for Baroness" har gjort en sång: http://www.arab2clip.com/clip-EUtiyrBb9DA.html

fördom och kritik

Teater Terriers sista uppsättning, Best of Dallas, fick en övervägande negativ kritik. I flera fall färgad av affekt. För klipp se t.ex. http://www.teaterterrier.nu/akt.htm , teaterns egen sida. En del av kritiken tycks utgå från att man förväntat en sak (komik bl.a.) och fått en annan, som man inte ville ha, eller som man inte trodde man skulle få. Bör inte en kritiker jubla när han eller hon får något oförväntat? Kan en kritiker utan fördom möta ett verk? Dadakonstnären och poeten Elsa von Freytag-Loringhoven skrev kring 1920 om kollegan Marcel Duchamp och hur han kom till USA: “(he) came to this country – protected – carried by fame – to use its plumbing fixtures – mechanical comforts – so he takes you as you are!” Han tar dig som du är. Han tar en pissoar och presenterar den som konst, kanske för att vi ska se den. Idén om att ta saker och människor som de är, rakt upp och ner, är kanske ouppnåelig i världen. Vi bär med oss en mängd filter och förväntningar, men är inte själva strävan i sig nobel? Att den inte helt går att realisera innebär inte att den måste förkastas. Och den borde nog ingå i en kritikers föresatser, tillsammans med ambitionen att låta affekten svalna och tänka en runda till, att iaktta sig själv och sina reaktioner, innan man skriver klart. På bilden syns Loringhovens porträtt av Duchamp.