söndagssol

Det drar redan mot mitten av september och min blogg har sovit lite. Inte för att ämnen saknats, men kanske för att annat slukat min uppmärksamhet. Idag kommer ljuset från en hög och klar himmel. Det har blivit lite varmare igen. Var på premiärvisningen av Ett öga rött häromdagen. Av två skäl. Dels var jag nyfiken på om regissören lyckats göra något bra av en riktigt bra bok (Khemiris roman med samma titel). Dels bad mig min fåfänga mig att gå och se om jag är med i filmen också (se sid. 149-150 från 2004). Vi börjar med skäl nummer två, fåfängan. Nej, jag hade inte lyckats framkalla film-Halims vrede på samma sätt som i boken, där jag provocerar fram ett litet bokbål. Blev inte jätteöverraskad, avsnittet har inte så hög potential för att vara underhållande på film, och ja, Sonet/Tre vänner har, med regissören Daniel Wallentin, valt att göra något underhållande. Är filmen bra då? Inget fel på personinstruktion och skådespelare. Särskilt de som spelar Halim och hans pappa (Youssef Skhayri och Hassan Brijany) är utmärkta. Wallentin har skurit ordentligt i boken och plockat upp flera Bollywoodgrepp (dansscener, färger, lite drömscener), (för första gången i svensk film?). Men det blir inte mer än lite lätt underhållning och feel-good till slut. Dessutom börjar jag undra. Vad har Bollywood med Marocko att göra? Wallentin faller oreflekterat i exotismfällan när han klumpar ihop allt främmande i samma paket. Lite trist. Det får mig också att undra över varför det är så få invandrade araber med i produktionen, i stort sett är det bara några av skådespelarna. Det förklarar kanske varför detta ändå blir en rejäl svennefilm, trots att ambitionerna säkert har varit goda.