Festerna i november (som förvisso fortsatt i december) höll på att knäcka mitt bloggande, men nu är jag tillbaka. Var på Nationalmuseets i Köpenhamn Klunkehjem i lördags. Besök rekommenderas i denna konserverade grosshandlarinteriör som ohämmat visar inredningsidealen strax före jugend. Klunker är det danska ordet för bollfransar och tofsar. Hemmet är ett under av utestängt dagsljus, snörmakerier, sammet, papier maché, textilier, linoleum, porslinsfiguriner, kakelugnar i tysk stil, gyllenläderstapeter av profilpressat papper, spetsar och svarvat, mörka väggar som tillsammans med det andra löser upp rummets gränser, foton och målningar på väggarna, minnessaker, fotoalbum, étagèrer. Bland det bästa är troféerna på en av matsalsväggarna. De är utgörs inte av älghuvuden, utan av skulpterade huvuden föreställande (familjens?) jakthundar. Våningen är långsträckt och slutar längst bort, med badavdelningen. Långa mörka korridorer får vandringen att kännas som en lite skrämmande upptäcktsfärd. Ett hem att uppleva om natten. När allt blir levande. Gå genom spegeln.
Här bodde två ogifta systrar kvar i sitt barndomshem tills de dog, 1963. Sedan blev det museum. Jag kan förstå att ett hem som detta blev allt svårare att lämna för den som kunde välja. Vid ett ställe i rundvandringen berättade guiden om telefonen. Familjen var en av de första i Köpenhamn som hade en. Det fanns inte så många att ringa till, eller ringas upp av, och bara en linje. Men etiketten föreskrev att om det ringde och man hade gäster skulle man noga överväga huruvida man skulle svara eller ej. Telefonen hade absolut inte prioritet. Däremot skrev man många brev. Postturen gick fem gånger om dagen. Brev avbryter inte samtal på samma sätt som telefoner.
Idag ser man ofta två eller flera personer som är ute och går, utan att tala med varandra, utan istället med någon tredje och fjärde i sina mobiler. Det som var gratis, samtalet människa till människa har blivit något man måste betala för, och man gör det villigt. Vi överlåter allt mer av vår tid till marknaden. Det är utvecklingen. Många går runt och är rädda för övervakningskameror och tror att de drabbar deras integritet. Rädslan är överdriven. Det som borde diskuteras är kapitaliseringen av tiden, och allt som följer med den.
Tillbaka till bollfransarna. Avskrivning tillhör den nya tidens centrala begrepp. Allt ska ha en avskrivningstid. Datorer lever tre till fyra år. Hur länge lever du? Hur länge räcker dina pensionspengar? Idag köper vi ett helt möblemang på IKEA på en eftermiddag. För en avskrivningstid på, 20 år? Eller är det mycket? Mobiltelefoner skrivs kanske av på 2 år. Klunkehjemmets döttrar kunde låta bli att svara i telefonen och deras interiörer hade ingen bortre gräns (fast de ironiskt nog tillhörde den första industri- och konsumtionsgenerationen). Ett rent hån mot avskrivningstanken.
Ta vara på din tid. Gör sådant som är gratis. Vårda dina saker tills avskrivningstiden faller samman.
Här bodde två ogifta systrar kvar i sitt barndomshem tills de dog, 1963. Sedan blev det museum. Jag kan förstå att ett hem som detta blev allt svårare att lämna för den som kunde välja. Vid ett ställe i rundvandringen berättade guiden om telefonen. Familjen var en av de första i Köpenhamn som hade en. Det fanns inte så många att ringa till, eller ringas upp av, och bara en linje. Men etiketten föreskrev att om det ringde och man hade gäster skulle man noga överväga huruvida man skulle svara eller ej. Telefonen hade absolut inte prioritet. Däremot skrev man många brev. Postturen gick fem gånger om dagen. Brev avbryter inte samtal på samma sätt som telefoner.
Idag ser man ofta två eller flera personer som är ute och går, utan att tala med varandra, utan istället med någon tredje och fjärde i sina mobiler. Det som var gratis, samtalet människa till människa har blivit något man måste betala för, och man gör det villigt. Vi överlåter allt mer av vår tid till marknaden. Det är utvecklingen. Många går runt och är rädda för övervakningskameror och tror att de drabbar deras integritet. Rädslan är överdriven. Det som borde diskuteras är kapitaliseringen av tiden, och allt som följer med den.
Tillbaka till bollfransarna. Avskrivning tillhör den nya tidens centrala begrepp. Allt ska ha en avskrivningstid. Datorer lever tre till fyra år. Hur länge lever du? Hur länge räcker dina pensionspengar? Idag köper vi ett helt möblemang på IKEA på en eftermiddag. För en avskrivningstid på, 20 år? Eller är det mycket? Mobiltelefoner skrivs kanske av på 2 år. Klunkehjemmets döttrar kunde låta bli att svara i telefonen och deras interiörer hade ingen bortre gräns (fast de ironiskt nog tillhörde den första industri- och konsumtionsgenerationen). Ett rent hån mot avskrivningstanken.
Ta vara på din tid. Gör sådant som är gratis. Vårda dina saker tills avskrivningstiden faller samman.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar