inspirerad kritik av kritik

För en tid sedan fick jag en trevlig kommentar här på bloggen. Den gällde min recension i Sydsvenskan av Ulf Lundells utställning i Malmö. Stella skrev bl.a. "Du går ut lungt med 'idolens idoler' men chockökar vid Sheakespeare, tar en hårnålskurva på ett hjul vid den luktfria akrylfärgen och fullkomligt bränner i mål på idolfotot."

Här är hela recensionen från SDS den 27 december förra året:

"I första rummet hänger idolens idoler. Ett porträttgalleri med
Ernest Hemingway, Liam Gallagher, Nick Drake och, kanske mer förvånande, William Shakespeare. Hans sonett 94 är skriven med pensel över konturerna av ett naket par, man och kvinna. Akrylfärgen är utspädd så den liknar akvarell. Lundells kombination av det nakna paret och sonetten är något märklig. Shakespeares dikt är en dikt från man till man. Men OK, kärleken känner inga gränser. Särskilt inte den heterosexuella kärleken.

I nästa rum – ett prång på vägen ner till källaren – hänger collage med inslag av måleri. Klippen från porrtidningar är nog avsedda att vara lagom kittlande. Dessvärre är de varken erotiska eller pornografiska. Snarare emblematiska, identitetsstärkare för trötta rock’n’rollare i övre medelåldern.

I källaren kan man hitta lite snällt och blandat. Formexperiment inspirerade av Miro, Picasso, Klee, men också Marlene Dumas. Nittonhundratalsmåleriets stilar testas i glada färger, som på någon förberedande konstskola, allt med den kravlösa, luktfria akrylfärgen.

I utställningen tillfredsställs flera behov. Ulf Lundell kan fortsätta odla bilden av den lagom vilda svenska bohemen. Köpare får med sig något imponerande att hänga på väggen i stugan på Österlen. Något som ser ut som konst och som – väl synligt – är signerat Lundell, ett slags målad utveckling av det gamla autograferade idolfotot."

pornografi

Man kan ha många åsikter om pornografi. Och det finns många olika slags pornografi. En anklagelse mot porren är att den är enformig, att den präglas av monotoni. Men då utgår kritikern från felaktiga premisser. I annan film finns ofta sex med, men som något underordnat, en av många saker som för handlingen framåt. Sexet är produktivt. I pornografi är sexet själva handlingen! Och syftet är inte spelfilmens. Det är poängen som många missar.

fördom och kritik

Teater Terriers sista uppsättning, Best of Dallas, fick en övervägande negativ kritik. I flera fall färgad av affekt. För klipp se t.ex. http://www.teaterterrier.nu/akt.htm , teaterns egen sida. En del av kritiken tycks utgå från att man förväntat en sak (komik bl.a.) och fått en annan, som man inte ville ha, eller som man inte trodde man skulle få. Bör inte en kritiker jubla när han eller hon får något oförväntat? Kan en kritiker utan fördom möta ett verk? Dadakonstnären och poeten Elsa von Freytag-Loringhoven skrev kring 1920 om kollegan Marcel Duchamp och hur han kom till USA: “(he) came to this country – protected – carried by fame – to use its plumbing fixtures – mechanical comforts – so he takes you as you are!” Han tar dig som du är. Han tar en pissoar och presenterar den som konst, kanske för att vi ska se den. Idén om att ta saker och människor som de är, rakt upp och ner, är kanske ouppnåelig i världen. Vi bär med oss en mängd filter och förväntningar, men är inte själva strävan i sig nobel? Att den inte helt går att realisera innebär inte att den måste förkastas. Och den borde nog ingå i en kritikers föresatser, tillsammans med ambitionen att låta affekten svalna och tänka en runda till, att iaktta sig själv och sina reaktioner, innan man skriver klart. På bilden syns Loringhovens porträtt av Duchamp.