fridhem

Vi hade just ett par goda vänner här på middag för att inviga vårt nya matbord. Vi kom att tala om Fridhem (vår lilla stads sociala motsvarighet till Strandvejen i Köpenhamn eller kanske Djurgården i Stockholm). De brukar ta en promenad där ibland. Husen är mycket vackra (ja, inte alla, men jag tänker inte peka ut några fula, inte nu). Området har träd med parkdimensioner. Samtidigt ligger det både vid havet och centralt. Att bo där måste för en privatperson vara att bo så bra det kan bli. Och det är just det våra vänner har observerat. När de går förbi förbi de riktigt stora husen och någon är ute i trädgården har de sett en särskild min, fridhemsminen, inte en min av förnöjsamhet och tillfredsställelse, snarare kanske en kombination av leda och lite lätt missnöje, en frågande min kanske: "Blir det inte bättre nu, är det slut här?" Jag gillade iakttagelsen och publicerar den här med benäget tillstånd. Jag kom sedan att tänka på "Is that all there is?" med Peggy Lee. En underbar sång om besvikelsen att plötsligt ha allt man önskat. Men glöm inte refrängens konklusion "If that's all there is my friends, then let's keep dancing/Let's break out the booze and have a ball".