det nya

Det finns en besjälning; i form av alla minnen och berättelser som kan knytas till ett visst fenomen. Därför måste det nya, för att bli avhållet, alltid skynda sig att skaffa en berättelse, en härkomst, någon form av genealogi, som också kan vara framåtriktad.

hemma igen

Hemma igen efter en lång sommar möts jag av nyheten att Malmö stadsbibliotek maler ner böcker som man funnit överflödiga. Böckerna ska ut, författarna ska in enligt en slogan som en reklambyrå utformat. Även bibliotekarierna har tagit till sig show- och entertainmentsamhället. Efter ett par dagar av både folkliga och kulturbevakande protester mot nedmalingen bestämmer man sig för att sluta mala ner böckerna och börjar med gratisutdelning istället. Närmare tusen böcker delades ut igår. På fyrtiofem minuter. Man hade räknat med att de skulle ta fyra timmar. Men planerna på ombyggnad fortsätter. Istället för trista bokhyllor ska man ha scener och restaurang. Man får anta att bara de böcker som lånas ut med någorlunda frekvens får finnas kvar. Mainstreaming kallas det. Det är precis som på TV. Var ska alla de konstiga, udda böckerna ta vägen. När jag var en ensam tonåring i en liten småländsk stad för trettio år sedan eller så var biblioteket min viktigaste tillflyktsort. Där var det tyst och jag kunde ströva fritt bland hyllorna, ta ut en bok i något udda ämne, en etikettsbok från slutet av 1800-talet till exempel, med fascinerande, och sedan länge obsoleta regler för mänskligt umgänge. En sådan bok hade nog åkt i kvarnen direkt idag. Biblioteket blir inte längre ett ställe att ta sin tillflykt till. Där kommer inget udda längre att finnas. Inga dunkla vrår. Inget att upptäcka. Modernitetens beröringsskräck inför historien når själva de institutioner som ska förvalta historien. Jag vet att det finns några specialbibliotek kvar, och att ett par bibliotek ska lagra allt. Men dessa forskningsbibliotek är inte öppna för en ensam tonåring i en svensk småstad, för någon som kanske inte ens känner till att de finns. Visst finns mycket på nätet, men inte möjligheten att bara ströva, i rummet, ta ut något ur hyllan, lukta, känna på, läsa lite, sätta tillbaka, gå vidare, fly.

folkets hus

I går kväll var jag på 60-årskalas i Timsfors Folkets hus i södra Småland. Huset är en arkitektonisk pärla i mellanläge, välbevarad exteriör och interiör från gränsen mellan 60- och 70-tal, i ett plan. Platt tak, stora fönster. Originalbelysning och oförstörda toaletter med bruna, glaserade klinkers. Största synbara ingreppet var nog några utbytta draperier. Socialdemokratins modernitet uttryckt i trä, tegel och raka linjer. En byggnad utan några reminiscenser av äldre tider. Det äldre folkets hus som stått där tidigare, ett gult trähus, är fullständigt utraderat. Hela huset med inredning är från en tid, från ett nu som inte vill ha det gamla, från ett nu som blickar framåt med frihet, jämlikhet och broderskap - solidaritet. Fast huset idag skulle kunna k-märkas, är moderniteten inte död. Den har bara förnyat sig. Den måste förnya sig. Men vad skulle en tid bortom moderniteten och dess begrepp betyda, kan vi ens tänka oss den? Eller är dess grunder och myter för starka i oss? Är ett tillstånd bortom utvecklingstanken ett tillstånd utan tid? Jag läste nyligen en broschyr från Konstmuseet i Malmö. I den stod bl.a. att Louvren öppnades för allmänheten i och med franska revolutionen och därmed fick världen sitt första offentliga konstmuseum. De flesta skulle nog oreflekterat hålla med om det. Så stark är mytologin kring revolutionen och framåtskridandet att broschyrförfattaren (säkert omedvetet) raderar t.ex. både Uffizierna i Florens (blev offentligt konstmuseum 1765, genom storhertigen av Toskana) och Kapitolinska museerna Rom (blev offentligt konstmuseum 1734, genom Clemens XII), som öppnats tidigare. Idén om offentliga museer tillhör kanske, kanske, Upplysningen, men det innebär inte att den tillhör revolutionen. Historien trevar sig fram.

Installationsbild från Steven Dixons "Bright Guilty World" i Stockholm 2006.