folkets hus

I går kväll var jag på 60-årskalas i Timsfors Folkets hus i södra Småland. Huset är en arkitektonisk pärla i mellanläge, välbevarad exteriör och interiör från gränsen mellan 60- och 70-tal, i ett plan. Platt tak, stora fönster. Originalbelysning och oförstörda toaletter med bruna, glaserade klinkers. Största synbara ingreppet var nog några utbytta draperier. Socialdemokratins modernitet uttryckt i trä, tegel och raka linjer. En byggnad utan några reminiscenser av äldre tider. Det äldre folkets hus som stått där tidigare, ett gult trähus, är fullständigt utraderat. Hela huset med inredning är från en tid, från ett nu som inte vill ha det gamla, från ett nu som blickar framåt med frihet, jämlikhet och broderskap - solidaritet. Fast huset idag skulle kunna k-märkas, är moderniteten inte död. Den har bara förnyat sig. Den måste förnya sig. Men vad skulle en tid bortom moderniteten och dess begrepp betyda, kan vi ens tänka oss den? Eller är dess grunder och myter för starka i oss? Är ett tillstånd bortom utvecklingstanken ett tillstånd utan tid? Jag läste nyligen en broschyr från Konstmuseet i Malmö. I den stod bl.a. att Louvren öppnades för allmänheten i och med franska revolutionen och därmed fick världen sitt första offentliga konstmuseum. De flesta skulle nog oreflekterat hålla med om det. Så stark är mytologin kring revolutionen och framåtskridandet att broschyrförfattaren (säkert omedvetet) raderar t.ex. både Uffizierna i Florens (blev offentligt konstmuseum 1765, genom storhertigen av Toskana) och Kapitolinska museerna Rom (blev offentligt konstmuseum 1734, genom Clemens XII), som öppnats tidigare. Idén om offentliga museer tillhör kanske, kanske, Upplysningen, men det innebär inte att den tillhör revolutionen. Historien trevar sig fram.

Installationsbild från Steven Dixons "Bright Guilty World" i Stockholm 2006.