Japp, nu har jag varit tyst ett tag. För jag har badat i åtta dagar, badat i Atlanten, och fått sol, och vandrat i öknen på Gran Canaria, och låtit kylan försvinna. Ingen arkitektur att tala om. Bara öknen, havet och bergen ovanför. Hedonistiskt. Men en tanke följde med mig dit och tillbaka. Om talhandlingen. Begreppet speech act. Lingvistiska och språkfilosofiska teorier om speech acts har förts fram av t.ex. Searle och av Austin. Mycket förenklat - inte bara handlingar i rummet är handlingar, tal kan också vara en handling. När vigselförrättaren förklarar ett par för man och hustru, man och man, eller kvinna och kvinna, så är det en handling. Men är det en handling om den inte bekräftas av en fysisk rörelse? Förr ledde man det nya paret i säng efter vigselakten för att deras äktenskap skulle bekräftas, och fullbordas, eller konsumeras, köttsligt. Idag får det räcka med en kyss. Alla talhandlingar tycks kräva en rumslig och fysisk bekräftelse av något slag, kanske inte för att finnas, men för att bli relevanta. En domare kan säga att någon döms till så och så många års fängelse, men om påföljden inte verkställs genom frihetsberövande är domen utan betydelse, kanske. En person kan säga att han är kung, men om det inte bekräftas av en undersåtes bugning framstår orden som tomma. Alla handlingsplaner som skrivs är tomma så länge de blir liggande i en låda. Talhandlingen är central som begrepp, inte minst i moderniteten, men är det inte snarare i mötet mellan ordet och den fysiska konsekvensen, i relationen mellan ord och kött som den blir intressant? Det är till det mötet jag vänder mig. Till tal-handling. Först när mitt tal får dig, eller mig, att göra något, eller inte, eller får dig att svara, först då blir det fuktigt och kommer in i världen. Som handlingar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar