Frihet finns inte utan förtryck. Tyvärr. Därför är det helt avgörande för ”Den fria världen” att det finns en ofri värld att definiera sig utifrån. Just nu råkar den vara muslimsk. Det tog ungefär tio behagligt förvirrade år innan Väst hade ställt om siktet efter Sovjetunionens sammanbrott. Det är svårt att underskatta betydelsen av ofrihet för definitionen av frihet. Intressant är ändå att ofrihet trots allt är en negation. Det borde vara lättare att definiera frihet positivt. Men den frihet som medelklassen efter 1789 (och kanske redan innan det amerikanska upproret) ägnat sig åt att gestalta har haft svårt att klara sig på egen hand, utan ofriheten. Är den för ytlig? (Jag hittar inget bättre ord.) Kommer detta till uttryck i dagens användning av pressfriheten som redskap för förtryck av minoritetsgrupper inom det egna landet, och som hån mot de ”ofria”? Jag tänker på teckningskriserna i först Danmark och sedan i Sverige. Pressfrihetsivrarnas grumliga avsikter är alltför grumliga. För filosofen Simone Weil, och andra, följer med varje rättighet en skyldighet. För Weil föregår till och med skyldigheten rättigheten. Vilken skyldighet följer med pressfriheten idag? Hur skulle frihet kunna se ut?
1 kommentar:
Har funderat på det där. Har börjat fundera på en bild i text (förstås) om Muhammed som mönster provandes höstens kollektion av Armani kostymer ihop med Jesus och utanför butiken passerar Buddha förbi vinkandes med ett glatt igenkännande. Ska fundera vidare på det där.
Skicka en kommentar