tisdag 12 februari 2008

upptagen


Om jag är tyst här för tiden, så kommer det att vara så ett tag framöver också. Fram till påskveckan ungefär har jag mer jobb än vanligt, kul, men jag kommer inte att hinna skriva så mycket.

det är inte över


Om någon läsare händelsevis skulle tro att det inte behövs något HBTQ-tänk längre så är det fel. Har för tillfället en prenumeration på Sydsvenskan, och lika upplyftande som det kan vara att läsa en och annan artikel till morgonteet, lika nedslående är allt oreflekterat heteroblask. I gårdagens nummer finns ett helt uppslag om kärlek i A-delen. Maria Werner och hennes Inpå livetredaktion (tidningens motsvarighet till Svenska Dagbladets Idagsida, men med lägre ambitionsnivå) ligger bakom. Och av uppslagets praktik framgår tydligt att kärlek är något för heterosexuella människor, företrädesvis från Lund, med svenska namn, och förträdesvis i reproduktiv ålder. Sex par är från Lund, ett från Osby (!) och ett från Åkarp. Åkarpsparet är pensionärer som varit gifta femtiotre år. Ett par sticker av lite, mest på grund av killens mörka hudfärg, han är troligen adopterad av namnet att döma, och att hon tydligen är äldre än han är (tydligen riktigt vågat! "..han tyckte om min ungdomlighet fast jag är äldre..."). Men hur mycket äldre är svårt att avgöra från bilden, hon syns från sidan och ser rätt slät ut. Kanske är de båda mellan tjugotvå och trettiotvå? De berättar alla om hur de hittat varandra, och vad de ser hos den andra/andre. Sedan följer en liten artikel om kärlekens kemi, den är i alla fall könsneutral, men efter den massiva normalitetsshowen på 75% av uppslaget är det svårt att tro att kärlek skulle kunna gälla något annat än gruppen som redan visats upp. Uppryckning! Det hade varit intressant att se ett sådant uppslag med en mer fri blandning av kära människor, en som vi alla kan känna igen oss i. Varför är det såhär? Om jag är elak kan jag tänka att Sydsvenskan inte vill att majoriteten av deras läsare ska behöva ha obehag av att läsa om något "snuskigt". Om jag är snäll tänker jag att det bara är obetänksamhet. Men vilket är värst, ett medvetet förtigande, eller journalister som inte tänker? Sedan följer lite fakta om konsumtionsfesten Alla hjärtans dag. Och sedan en liten spalt med bl.a. fri genetisk spekulation, att förälskelsen skulle vara en kvarleva från våra urdagar som jägare och samlare, att "hannarna" genom kärleken förhindrades att förbli borta efter avslutad jakt utan kom hem med maten. Förälskelsen antas ha fått dem att längta hem till "honorna" i sina grottor, som (likt amerikanska hemmafruar på femtiotalet) var upptagna med att passa barn. Kan ingen skjuta den tämligen ogrundade hypotesen i sank en gång för alla! Vet vi verkligen så i detalj hur stenåldersmänniskor och neanderthalare levde? Nej! Många verkar f.ö. inte ens veta hur vi själva lever.
På bilden: En favorit i repris.

onsdag 6 februari 2008

tio år kan det ta


Så mycket att göra plötsligt, kursplanering, föreläsningar med mera. Inte så mycket tid för monsbloggen. Kom dock att tänka på en sak häromdagen. Råkade se ett frukostprogram med Malou von Sivers (fråga inte hur jag hade tid, vi säger att jag tittade med ett öga) och så dök Sköna Hems redaktörer (tror jag det var) upp i rutan för en trendrapport...och vad fick jag veta: Att nu gäller mönster, uppstoppade djur, tapeter, ja lite klunkehjem i kombination med sekelskiftet 1900. Gärna barock, men det har väl ingen missat nu?


Och så sätter jag mig och bläddrar i Stephen Calloways bok "Baroque Baroque, The culture of excess" från 1994, som fick ett slags barn i den fantastiska amerikanska och mycket internationella interiörtidskriften "nest". Den började komma ut 1998 (jo, jag är lycklig ägare till sex nummer från 98-00, glansperioden tycker jag) och var raka motsatsen till den då dyrkade minimalistiska "Wallpaper". Massiv dekoration och, ibland modernistiskt, förfall har aldrig känts mer befriande än när jag höll min första "nest" i handen, och varje nummer hade sin egen form, ofta med medverkande konstnärer. Carlo Mollino (som det rapporterades om i designprogrammet "Velvet" med tema dekadens nyligen) är självklart med i ett nummer, ett inredningsreportage från ett amerikanskt kvinnofängelse är underbart, kvinnornas egna dekorationer av de minimalistiska cellerna är en dubbelbottnad kritik av hela den minimalistiska inredningstrenden, konstnären Rosemarie Trockel (lika het som "Wallpaper" på 90-talet, men mer intressant, ställde bl.a. ut på Rooseum) gjorde ett mycket taktilt sammetsomslag till nr 2, ett reportage från förfallande privathem på Kuba öppnade ögonen för vad som finns där av bl.a. kristallkronor (en detalj som nyligen har plockats upp av David Svensson i en utställning på Dunkers i Helsingborg)...o.s.v.


Tio år senare är detta hett i svensk morgon-tv, och Sköna Hem. Jag tror vi kan konstatera två saker. Dels att, som Calloway menade, det barocka är ett slags subversiv, luxuös underström genom hela 1900-talet, genom moderniteten. Bara ibland kommer den upp till ytan och blir mer allmän. Dels att det kan ta mellan tio och femton år för en strömning att nå golvet, i detta fall morgon-tv. En tidskrift som "nest", med sin närmast handgjorda karaktär och excentricism, har inga större chanser att överleva i en sträng marknadsekonomi, och särskilt inte i dåliga tider. Den lades ner 2004, efter 26 nummer. Men jag sörjer inte, allt behöver inte bli institutioner. Så kommer något annat istället. Vad är det nu?