tv i a-kassetid

”Våra bästa år” går varje vardag. Flera gånger om dagen om man räknar med repriserna. Den är lika utdragen i tempot som Douglas Gordons ”24-hour Psycho”. Varje händelse håller på i minst en vecka. Det gör inget om man missar tio avsnitt. Rötägget Lucas är fortfarande kvar på sjukhuset efter att ha kört full och nästan tagit livet av både sig och sonen Will, barnet som aldrig säger något.

Barn i tvåloperor säger aldrig något. De är saker som man kämpar om i oändliga konflikter. Kapitalismens ultimata konsumtionsvaror. Panter i en känslans ekonomi. Tror jag. Eller så är de där för att man minst en gång per avsnitt ska få säga att familjen är det viktigaste man har. Serien riktar sig ju i första hand till den som är hemma och ska se till att det finns ett hem för dendär familjen. Den handlar heller inte primärt om arbetsplatser och makt på jobbet. Hemmet, dess förlängningar restaurangen och gymmet, samt sjukhuset och domstolen är de viktigaste scenerna. De mänskliga relationerna står i centrum.

”Våra bästa år” är helt och hållet inspelad i studio. Längst inne i Platons grotta. Bland skuggornas skuggor. Det finns en del utomhusscener men kulisserna kommer inte ens i närheten av realism. Serien är klaustrofobisk och artificiell på ett sätt som tillsammans med musiken skapar förtätning och konstant spänning. Personerna talar också med sig själva hela tiden. Eller så får man avlyssna vad de tänker. Inget lämnas åt slumpen. Detta är inte Dogma.

Intrigerna i ”Våra bästa år” är också skrivna för skuggorna. Folk försvinner, får minnesförlust, får mikrochips insatta i huvudet så att den ondsinte Stefano kan styra deras humör, ser spöken, och så vidare. Om man går in på seriens hemsida kan man få en hel förteckning över de mest fantastiska vändningarna.

Dagteve är teve för alla som är ensamma hemma dagtid. Det är inte familjeteve för bästa sändningstid. Det är något den delar med pornografin, men inte det enda. Musiken och kulisserna påminner också om pornografins bakgrunder. De är nästan utbytbara mot varandra. Produktionen av dem är lika märkbart ansträngd.

De flesta av de manliga huvudpersonerna i serien ser ut som amerikanska bögporrstjärnor. Det viktigaste undantaget är Stefano. Gammal, halvfet, med färgat hår och kraftigt sminkad ser han snarare ut som nidbilden av en luguber porrdirektör. Serien befinner sig i ett märkligt vägg-i-väggförhållande till den amerikanska homopornografin. Kanske produceras de under samma tak (min fantasi).

I ”Våra bästa år” är det männen som är sexobjekt. Inget tillfälle att antyda en sexig fysik försitts. I en lång rad avsnitt sprang en av de manliga huvudpersonerna, Bo, runt i ett träsk iförd avklippta jeans och sönderriven t-shirt. Han är mycket välbyggd. Jag kan nästan svära på att jag har sett honom i någon Falconfilm (ett känt porrfilmsmärke).

Kvinnorna är betydligt mindre utmanande. De bär ofta sedesamma dräkter. De har mycket smink och smycken, och lite kropp. Kropparna sitter på männen. Begär homosexuella amerikanska män andra män på samma sätt som amerikanska hemmafruar gör? Har de samma blick, i just denhär situationen? Trots stora skillnader för övrigt? Är ”Days of Our Lives” (den amerikanska titeln på ”Våra bästa år”.) pseudopornografisk?

Kanske är det ensamt tittande, konsumtionen i ensamhet av just dessa rörliga bilder, som tillåter en erotisering och objektifiering av den store vite mannen. (Marginaliserat tittande och begär får mig att tänka på en annan tvålopera, som appellerat både till lesbiska, och ännu fler bögar, australiensiska kultnattserien ”Kvinnofängelset”. Lika instängd, lika billig i scenografin som både dagteve och mycken homopornografi, och sänd utanför bästa sändningstid, för ensamma och sömnlösa. Inte lika visuellt utmanande men ändå intressant att notera.)

Mycket kan verka taffligt i dessa serier, liksom i pornografin. Kulisserna, musiken, skådespelandet, manus. Det är det också, utifrån bästa sändningstids normer. Skälen kan vara flera. Ett, uppenbart, är att tittargrupperna inte representerar samma köpkraft och numerär. Hemmaföräldrar (oftast kvinnor), arbetslösa, nattarbetande (låg lön, ingen karriär) och andra. Mindre köpkraft, mindre grupp, mindre pengar från reklam, mindre pengar att arbeta med. Budgetteve.

Porrindustrin drar förvisso in mycket pengar, men den lever på direktförsäljningen av filmer, och uthyrning, och den har inga reklamintäkter. Omsättningstakten på filmerna är hög, kraven på nyheter stora. Budgetfilm. Räknat per produktion. Men så är också målen andra. Man ska skapa spänning, och upphetsning, sublimerad eller direkt.

Å ena sidan bekräftar och befäster man konservativa hierarkier och rådande system. I dagteve är det familjen som värde som lanseras om och om igen. I amerikansk homoporr befästs ofta styrkeförhållanden och maktrelationer mellan män, mellan stor och liten, mellan stark och svag.

Men genrerna undergräver och utmanar också, inte minst genom den andra blicken på mannen, den blick som får så lite plats på bästa sändningstid när pappa (eller barnen) håller i fjärrkontrollen. Ett annat utmanande element skulle kunna vara lögnen. Intrigerna går nästan hela tiden ut på att man lurar och bedrar varandra, lever dubbelliv. Illa kanske, men också, ur en annan synvinkel, ifrågasättande både hegemoniska sanningsanspråk och fasta identiteter. Tror jag.

kapitäl - kairo III

kapitäl - kairo II

kapitäl - kairo I

döden

Många tycker att de ska få hjälp att dö. Dödshjälp låter bättre än assisterat självmord. Rädslan för döden, dess seghet, dess fulhet, dess opassande intrång i det moderna livet, är förståelig. Den är både urgammal och ny. Urgammal därför att människor alltid varit rädda att dö, organismen knyter sig inför sitt upphörande, ny därför att moderniteten inte har plats för den gamla döden. Ett problem man inte talar om så ofta i debatten är ansvaret. Kan vi verkligen begära att någon annan, en läkare, ska ta ansvar för vår död? Att någon annan ska ha vår död på sitt samvete? I sammanhanget talas också ofta om rätten till en "värdig död", men vad är då en ovärdig död? Är det alla andra dödar. Måste döden vara städad för att vara "värdig"?

inspirerad kritik av kritik

För en tid sedan fick jag en trevlig kommentar här på bloggen. Den gällde min recension i Sydsvenskan av Ulf Lundells utställning i Malmö. Stella skrev bl.a. "Du går ut lungt med 'idolens idoler' men chockökar vid Sheakespeare, tar en hårnålskurva på ett hjul vid den luktfria akrylfärgen och fullkomligt bränner i mål på idolfotot."

Här är hela recensionen från SDS den 27 december förra året:

"I första rummet hänger idolens idoler. Ett porträttgalleri med
Ernest Hemingway, Liam Gallagher, Nick Drake och, kanske mer förvånande, William Shakespeare. Hans sonett 94 är skriven med pensel över konturerna av ett naket par, man och kvinna. Akrylfärgen är utspädd så den liknar akvarell. Lundells kombination av det nakna paret och sonetten är något märklig. Shakespeares dikt är en dikt från man till man. Men OK, kärleken känner inga gränser. Särskilt inte den heterosexuella kärleken.

I nästa rum – ett prång på vägen ner till källaren – hänger collage med inslag av måleri. Klippen från porrtidningar är nog avsedda att vara lagom kittlande. Dessvärre är de varken erotiska eller pornografiska. Snarare emblematiska, identitetsstärkare för trötta rock’n’rollare i övre medelåldern.

I källaren kan man hitta lite snällt och blandat. Formexperiment inspirerade av Miro, Picasso, Klee, men också Marlene Dumas. Nittonhundratalsmåleriets stilar testas i glada färger, som på någon förberedande konstskola, allt med den kravlösa, luktfria akrylfärgen.

I utställningen tillfredsställs flera behov. Ulf Lundell kan fortsätta odla bilden av den lagom vilda svenska bohemen. Köpare får med sig något imponerande att hänga på väggen i stugan på Österlen. Något som ser ut som konst och som – väl synligt – är signerat Lundell, ett slags målad utveckling av det gamla autograferade idolfotot."

glamour

Glamour är löftet om framåtskridande utan ansträngning. Sällan har det löftet gestaltats så skickligt som i art deco. I ett förkastande av funktionalismen till fördel för psykologiska förhoppningar och behov, en utsträckning av art noveau. Glamour kräver stilisering och värdighet. Glamour skulle kunna beskriva vad kulturantropologen Grant McCracken kallar förskjuten betydelse. Varje kultur upprätthåller ideal som aldrig kan förverkligas i vardagen, för att skapa hopp och identitet. Dessa ideal kan upprätthålla oförenliga principer, förneka relationer mellan orsak och verkan, eller kräva mer känslomässigt motsägelsefullt beteende än människor normalt kan vidmakthålla. Men utan dessa förskjutningars förmåga att skapa livsviktig mening skulle våra samhällen falla ner i förtvivlan. Helt konsekventa och rationella samhällssystem är helt enkelt omöjliga. Utan glamour går vi under. Och utan Grace Jones.

hur gay är gaygalan?

Och vad är den till för? Av sammanlagt 61 nominerade i de olika klasserna har bara 37 en uttalad gay/biprofil. What's the point?

bra dagar

Så kan man konstatera att det redan börjat hända saker, bra saker, som gör att listan i förra bloggen kan strykas ner lite.

svart tisdag

Ny dag. I ett land där 1% av befolkningen sitter i fängelse. Ett land som tillämpar dödsstraff. Och tortyr. Ett land vars utlandsskuld är mellan 60 och 70% av dess BNP. Ett land som sedan 1950 konstant har fört krig utanför sina egna gränser och orsakat mängder med civilas död. Det enda landet som hittills har använt kärnvapen i krig. Landet med den största kärnvapenarsenalen. Ett land där en man själv har makten över dessa kärnvapen. Ett land som hållit folk fängslade i åratal utan rättegång. Ett land som är skyldigt FN närmare 900 miljoner dollar. Ett land som bara har 16,5% kvinnor i sin högsta lagstiftande församling. Förhoppningsvis blir en del saker bättre nu, denna svarta dag. En del kommer att ändras. En del kommer att bestå. Jag markerar dagen med att spela den svartaste, Grace Jones, Corporate Cannibal. http://se.youtube.com/watch?v=FgMn2OJmx3w&feature=related

tillbaka - all natur

All natur är skapad av människan. Om "natur" är det vi kan varsebli genom våra sinnen. Naturen skapas genom varseblivningen. Genom medvetandet. Vi tolkar naturen som natur. Formar den. Vad som finns bortom den vet vi inte. Nu är det slut på ett långt jullov. God fortsättning på 2009.