sankt petersburg II

Ett intryck av Sankt Petersburg som dröjer kvar efter resan - och som jag hade med mig från första gången, för ett par år sedan - är den slutna staden, eller kanske staden före marknaden. Det kan vara svårt att orientera sig i staden. Den har inte samma teckenstrukturer som de vi är vana vid. Inte alls så många skyltfönster som visar vad som finns, ingen möjlighet att titta rätt in genom restaurangfönster och på så sätt förstå om det är intressant att gå in. Det är både den tidigt kapitalistiska (förkapitalistiska?) staden (där man köper över disk) och den kommersnegerande sovjetstaden, i förening, och kvardröjande. Staden bjuder inte ut sig. Får det förbli så? Kanske man hoppar direkt till Internets skyltfönster och låter staden vara som den varit. Tänker på kommentaren till mitt förra inlägg om staden, och marknaden vi missade. Också utan skyltfönster, olfaktorisk, stökig. Lika direkt som den äldre stadens slutenhet.

hologram

Igår kväll var jag på 30-årskalas i Katrinelunds Folkets hus här i Malmö. Maten var god, liksom stämningen. En trevlig kväll. Detta Folkets hus har inget eget hus utan är en del av andra våningen i ett hus med många verksamheter. Det var lite svårt att hitta dit, men också roligt att gå en gata i Malmö som jag aldrig gått tidigare. Till frukost idag fortsatte jag läsa Mrs Dalloway av Virginia Woolf, som jag köpt billigt med Expressens klassikerserie (är den ett liberalt sätt att försöka skapa en litteraturkanon?). Filmen Timmarna, som inspirerats av Woolf, är förskräcklig i alla delar utom partierna med Julianne Moore. Boken är hypnotisk, intas i portioner om 10 sidor i taget. En sak bland många som fascinerar mig är hur Woolf skapar personer som är hologramlikt lätta, ren tanke, de skimrar. Varför har jag inte läst den tidigare? Ja, jag är ju bara nästan bildad. Ha en skön söndag!

din nästa

Jag är nästan doktor. Nästan professor. Nästan landskapsarkitekt. Jag är din nästa. Jag är nästan allt.

folkets hus

I går kväll var jag på 60-årskalas i Timsfors Folkets hus i södra Småland. Huset är en arkitektonisk pärla i mellanläge, välbevarad exteriör och interiör från gränsen mellan 60- och 70-tal, i ett plan. Platt tak, stora fönster. Originalbelysning och oförstörda toaletter med bruna, glaserade klinkers. Största synbara ingreppet var nog några utbytta draperier. Socialdemokratins modernitet uttryckt i trä, tegel och raka linjer. En byggnad utan några reminiscenser av äldre tider. Det äldre folkets hus som stått där tidigare, ett gult trähus, är fullständigt utraderat. Hela huset med inredning är från en tid, från ett nu som inte vill ha det gamla, från ett nu som blickar framåt med frihet, jämlikhet och broderskap - solidaritet. Fast huset idag skulle kunna k-märkas, är moderniteten inte död. Den har bara förnyat sig. Den måste förnya sig. Men vad skulle en tid bortom moderniteten och dess begrepp betyda, kan vi ens tänka oss den? Eller är dess grunder och myter för starka i oss? Är ett tillstånd bortom utvecklingstanken ett tillstånd utan tid? Jag läste nyligen en broschyr från Konstmuseet i Malmö. I den stod bl.a. att Louvren öppnades för allmänheten i och med franska revolutionen och därmed fick världen sitt första offentliga konstmuseum. De flesta skulle nog oreflekterat hålla med om det. Så stark är mytologin kring revolutionen och framåtskridandet att broschyrförfattaren (säkert omedvetet) raderar t.ex. både Uffizierna i Florens (blev offentligt konstmuseum 1765, genom storhertigen av Toskana) och Kapitolinska museerna Rom (blev offentligt konstmuseum 1734, genom Clemens XII), som öppnats tidigare. Idén om offentliga museer tillhör kanske, kanske, Upplysningen, men det innebär inte att den tillhör revolutionen. Historien trevar sig fram.

Installationsbild från Steven Dixons "Bright Guilty World" i Stockholm 2006.

friheten

Vad gör vi med friheten, när vi är fria? Använder vi den för att förtrycka andra, inte lika fria? Tänker vi tvinga muslimska flickor att gå utan slöja? Ser vi oss blinda på våra egna ideal? Eller är det så att vi har frihet att göra olika saker, men inte är fria?

sankt petersburg

Åk till Sankt Petersburg. Ett horisontellt Venedig. Ett empire-Venedig. Nyantik med klickar av rokoko före, art noveau efter och en krans av Stalin-barock. En nordeuropeisk kosmopolit. En imperieutopi. Rosa, grön, gul, blå och rätt mycket beige. Lyx och förfall.

löven och bindefeld

Hur var det med vädret nu? Nej, inte mycket att säga. Lite väl kyligt. Tänk att vi satt ute på terrassen till i oktober förra året. Men träden får vackra löv. Läser i senaste QX. En intervju med Micael Bindefeld. Det har alltid förundrat mig att en person med så uppenbart dålig smak har kunnat få en så framträdande roll i Sveriges festliv. Jag tror inte jag har sett ett enda foto av honom där han är välklädd. Men det kanske är just det. Och jag kanske inte har så god smak själv. Nåväl, han gör säkert mycket gott. Och inget i intervjun fastnar direkt i mina tankar. Utom en mening, som också blivit ett uppförstorat citat: "Jag har det här som yrke, och där yrkesrollen tar slut har jag precis som alla andra ett privatliv och inget behov av att redogöra för det i media." Frågan han har fått är "du har ett stort behov av integritet?" och han svarar "Ja, det känns naturligt för mig. Jag vet precis var gränsen går mellan offentlighet och privatliv.... Jag vill inte dra in nära vänner och familj i mitt arbete." Inget mycket att säga om det, (fast det får mig att undra om personerna på bilderna i reportaget, från hans stora festbok (?), bl.a. Christer Lindarw, då inte är hans vänner). Men jag undrar ändå varför det är så att just bögar (och lesbiska), gärna i en viss åldersgrupp, alltid känner att de måste värna om sitt privatliv så himla mycket? Varför de måste känna gränsen "nästan fysiskt i magen."? Det finns en del heteros som också värnar sitt privatliv, men jag tror inte de är lika många. Dessutom undrar jag vad "privatliv" betecknar idag. Man kan också göra en massa saker som verkar privata i offentligheten. Dela med sig på sina egna villkor. Som i en blogg till exempel. Det privata finns bara inne i huvudet.

P.S. I somras när jag kom till min lillebrors 30-årskalas med nyrakat huvud och goatee, ropade brorsan "Tjena Bindefeld!"

aber hallo

Kom just hem från tredje och sista Aber hallo Imbiss-festen i Westmans vackra funkishus på Davidshallsgatan. Wurst, sauerkraut, pommes frites och majonnäs. Värdinnan strålade. Hade på mig nästan alla Boss-kläderna i garderoben (det tyska temat). Hade en diskussion med någon som ville gnälla på gallerinatten. Jag visste inte ens att det hade funnits anledning att gnälla. Slicka hästen. Fin kväll, även ute, ovanligt varm för den här hösten. Människor gick omkring på stan som om det fortfarande var sommar. Vill du lyssna på vad jag sa i fredags hos OBS!, gör det via http://www.sr.se/cgi-bin/P1/program/sandningsarkiv.asp?programID=503 under 5 oktober.

lyssna!

Under en period, helt nyligen, låg jag och tittade på tv när jag kommit hem från kontoret på eftermiddagen. I ett par timmar. Det fick mig att minnas ett program för ett par år sedan där en fransk kille försökte få bevisat att tv-bilden på något sätt håller oss fast i en vakensömn. Han hade rätt. Jag har bara legat där och sett det ena programmet efter det andra, bedövad. Och det kanske var det som var så skönt. Det enda jag såg med riktigt intresse var Lyxfällan och Du är vad du äter. Härligt! Men det var inte det jag skulle skriva om. Det jag blev mest trött på, förutom den totala anglo-amerikanska dominansen (när kommer vi att få se mer tv från resten av världen, eller ens från resten av Europa? svenskar lär ju vara bra på att klara textade program så språket är ju inget problem) var den stora frånvaron av homofili och homofila perspektiv. Eller HBTQ. En film här och där, någon diskussionskväll eller Will & Grace räcker inte. Inte i förhållande till den flod av heterosex av alla slag som finns i tv hela tiden. Jag vill kunna se homosexualitet i rutan varje dag. Praktiserad, som kärlek, diskuterad, upplevd, dramatiserad och analyserad, och inte känna mig som om jag fortfarande satt inne i en 80-talsgarderob och betraktade världen. Radio har inte heller mycket plats för homofili, men en programserie som bryter mönstret och gör det med både känslighet, perspektiv och djup är Det osynligas piano. Hör till exempel sjätte och sista programmet, om bl. a. Schubert! Finns i SR:s 30-dagarsarkiv: http://www.sr.se/cgi-bin/P2/kanalarkiv.asp?ProgramId=2960&NrOfDaysInArchive=30 Mer sånt! Och så kan ni höra mig i OBS! imorgon fredag, på P1. Men jag talar inte om homofili, utan om torg.