sexualitetens amorisering

Nästan alla aspekter av kärleken är sexualiserade idag. "Älska" innebär för de flesta i första hand bekräftelsen av en intim relation. Men på motsvarande sätt har också sexualiteten börjat amoriseras genom att sex utan kärlek misstänkliggörs. Den normativa kärleken har från två håll trängt in sexualiteten i ett trångt och skamfyllt hörn.

konst och utgift

Konst handlar om att göra av med pengar. Konst handlar om utgift i nästan alla led. Konstnärens arbete. Det allmännas bekostande av konst. Konstköparens utgift. Möjligen kan man i auktionsledet, det sista ledet, se att det börjar handla om inkomst. En ren spekulationsinkomst som har något makabert över sig. Konst har mycket gemensamt med potlatch. Arkitektur, design m. m. handlar om inkomst i nästan alla led. Detta är den enklaste metoden för att skilja konst från annan form-givning. Den fungerar förstås inte alltid, men nästan. Utgift eller inkomst?

vad säger vi?

Ibland kan telefonen ringa och jag svarar fast jag inte ville. Eller så händer det på stan. Jag är ute och går och möter någon och kan inte låta bli att tala med honom eller henne. Men mina tankar är inte där. Vad säger vi när vi tror att vi måste prata men egentligen tänker på något annat? Något vi inte kan säga då. Det andra vi tänker på är viktigt och inte så främmande, men det andra. Det som kommer ut när munnen befinner sig ett slags friläge och pratar på. Vad säger vi och hur känns det? Orden är lätta, automatiska. Känslan är också lätt, svävande. Hur tas de emot? Ibland märks det säkert. Ibland inte. Den andra kanske har det likadant. Vilket samtal! Tänk på det nästa gång du tänker ett och säger ett annat. Det behöver inte vara en dålig känsla.

ofrihet, frihet - otvång, tvång

Frihet finns inte utan förtryck. Tyvärr. Därför är det helt avgörande för ”Den fria världen” att det finns en ofri värld att definiera sig utifrån. Just nu råkar den vara muslimsk. Det tog ungefär tio behagligt förvirrade år innan Väst hade ställt om siktet efter Sovjetunionens sammanbrott. Det är svårt att underskatta betydelsen av ofrihet för definitionen av frihet. Intressant är ändå att ofrihet trots allt är en negation. Det borde vara lättare att definiera frihet positivt. Men den frihet som medelklassen efter 1789 (och kanske redan innan det amerikanska upproret) ägnat sig åt att gestalta har haft svårt att klara sig på egen hand, utan ofriheten. Är den för ytlig? (Jag hittar inget bättre ord.) Kommer detta till uttryck i dagens användning av pressfriheten som redskap för förtryck av minoritetsgrupper inom det egna landet, och som hån mot de ”ofria”? Jag tänker på teckningskriserna i först Danmark och sedan i Sverige. Pressfrihetsivrarnas grumliga avsikter är alltför grumliga. För filosofen Simone Weil, och andra, följer med varje rättighet en skyldighet. För Weil föregår till och med skyldigheten rättigheten. Vilken skyldighet följer med pressfriheten idag? Hur skulle frihet kunna se ut?

riskbenägenhet - könsstereotyper

Det sägs ofta att män är mer riskbenägna, men om kvinnor vore försiktigare än män skulle de inte skaffa barn.

söndagssol

Det drar redan mot mitten av september och min blogg har sovit lite. Inte för att ämnen saknats, men kanske för att annat slukat min uppmärksamhet. Idag kommer ljuset från en hög och klar himmel. Det har blivit lite varmare igen. Var på premiärvisningen av Ett öga rött häromdagen. Av två skäl. Dels var jag nyfiken på om regissören lyckats göra något bra av en riktigt bra bok (Khemiris roman med samma titel). Dels bad mig min fåfänga mig att gå och se om jag är med i filmen också (se sid. 149-150 från 2004). Vi börjar med skäl nummer två, fåfängan. Nej, jag hade inte lyckats framkalla film-Halims vrede på samma sätt som i boken, där jag provocerar fram ett litet bokbål. Blev inte jätteöverraskad, avsnittet har inte så hög potential för att vara underhållande på film, och ja, Sonet/Tre vänner har, med regissören Daniel Wallentin, valt att göra något underhållande. Är filmen bra då? Inget fel på personinstruktion och skådespelare. Särskilt de som spelar Halim och hans pappa (Youssef Skhayri och Hassan Brijany) är utmärkta. Wallentin har skurit ordentligt i boken och plockat upp flera Bollywoodgrepp (dansscener, färger, lite drömscener), (för första gången i svensk film?). Men det blir inte mer än lite lätt underhållning och feel-good till slut. Dessutom börjar jag undra. Vad har Bollywood med Marocko att göra? Wallentin faller oreflekterat i exotismfällan när han klumpar ihop allt främmande i samma paket. Lite trist. Det får mig också att undra över varför det är så få invandrade araber med i produktionen, i stort sett är det bara några av skådespelarna. Det förklarar kanske varför detta ändå blir en rejäl svennefilm, trots att ambitionerna säkert har varit goda.