tillfälligt helgavbrott

Tiden. Tiden är tillbaka på planen. Grace är tillbaka. Hurricane. Lyssna. Året slutar bra. Gott nytt år. http://www.youtube.com/watch?v=-lR3-xAE9R4

helgstängt

Alla läsare önskas en god jul och ett gott nytt år 2009. Här är det helgstängt till trettondedagen, kanske till Knut. Tack för era kommentarer under 2008.

opera och arkitektur - att tänka på

Operan är teaterns motsvarighet till arkitekturen inom konsten.

rehab X

Cita Center inuti.

rehab IX

När man legat på stranden i kanten av Maspalomas ökendyner går man till Cita Center och äter bakelser på wienercaféet. Riktiga österrikiska bakelser och tårtor.

rehab VIII

Skylten lyser.

rehab VII

Sjunken gård.

rehab VI

Metro - en förlorad värld.

rehab VI

Nere i Metro. Glad Lucia!

bankrånen och arkitekturen

Bankrånen i Sverige ökar. SEB vägrar hantera kontanter på allt fler av sina kontor. Samtidigt ska de enkla, gratis, bankomatkorten - utan betalfunktion - tas bort, så att man måste betala för att ta ut sina pengar.

Ingen jag har hört eller läst har gått på djupet med vad som ligger bakom de ökade bankrånen. Ett skäl är kanske ökade ekonomiska klyftor i samhället. Ett annat kan vara de signaler bankerna sänder ut med sin arkitektur.

Under de senaste två decennierna har bankarkitekturen förändrats radikalt. Sedan renässansen - med Palazzo Medici i Florens som en av stilbildarna - har bankernas hus, interiört och exteriört, uttryckt säkerhet, stabilitet, tillförlitlighet, ansvarstagande och ett visst mått av auktoritet. Mycket sten, tunga dörrar, höga, långa diskar i tungt, mörk trä.

De nya banklokalerna har gått i rakt motsatt riktning: glas, lätthet, lättgenomtränglighet, genomskinlighet, lättillgänglighet, små och låga diskar utplacerade nästan fritt i rummet, stora öppna dörrar av glas som öppnas automatiskt. Tanken måste vara att avdramatisera penninghanteringen, här är det lätt att låna och spara. Framför allt att låna (fram till för någon månad sedan). Hej och hå. Lika lätt som när du går in i vilken butik som helst.

Hanteras verkligen pengar här, kan man undra? Och hur säkra är de egentligen? Kölappsystemet gör det lätt för en rånare att blanda sig med de väntande massorna. Kunderna är svåröverskådliga, och kassan lätt tillgänglig.

Kanske borde man igen tänka på vilka signaler man sänder ut. Att man kommunicerar med både kunder och rånare. En bank är inte en vanlig butik. Att uttrycka lättillgänglighet kan vara bra, men budskapet och formen bör vara mer genomtänkt.

så bra det kan bli

Med den nya nätspaningslagen får du själv betala för att bli spionerad på. Telekombolagen får extrakostnader för lagring av information om dig och bredbandet därför blir dyrare. Bra eller hur?

Läs mer på t.ex. http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_2194989.svd#tw_link_widget

rehab V

Mer Metro. Diket.

rehab IV

Det är andra gången jag är här och kopplar bort, och första gången jag besöker Centro Commercial Metro. Det mest bisarra av alla köpcentra i Playa del Inglés. Som ett fyravåningshus som ställts i en grop, med ett smalt dike runt. Ingen succé, till tre fjärdedelar övergivet, av butiksägarna. Övergivet, mörkt som en källare. Vilken bot. Antiarkitektur.

stendahlrehab III

Mer Plaza.

stendahlrehab II

Samma köpcentrum, en annan vy. Centro Commercial Plaza de Maspalomas är cirkelformat och nersänkt i marken med terrasser som får det att påminna om en romersk cirkus.

stendahlsyndromet - rehab I

För utmattade esteter. För de som drabbats av för mycket skönhet i till exempel Italien, som till slut blivit yra och illamående inför det vackra, vars känsliga inre system inte klarar mer, för dem finns en utmärkt kurort: Playa del Inglés på Gran Canaria. I allt det människobyggda där finns inget som uppfyller några av de konventionella kraven på skönhet. I ett vildvuxet landskap av hotell och bungalows finns noder i form av köpcentra som fått olika fantasifulla utformningar, samtliga skoningslöst fula. Avslappnande fula. Här finns inget att se för den skönhetsdrabbade. Inget att bli yr av. Snarare kan fulheten verka avkopplande i sin massivitet. I tillägg finns en strand, värme och sol, allt bra för den som behöver vila, och så kan man äta och dricka eller ägna sig åt andra fysiska excesser. Men inget kommer att vara så vackert att man blir yr. Detta är en vila för esteter. Sedan kan vi ju förstås alltid diskutera vad skönhet är. På bilden Centro Commercial Plaza de Maspalomas.

läs mer

Läs mer av Cavefors om Yussuff Prinz von Theben genom länken här intill, "om yussuff".

öken

Öknen visar kroppen. Öknen är det mest moderna. Framtiden.

växthus

"Ursprunget för all arkitektur av järn och glas i nutida mening är växthuset." Citatet är Walter Benjamins. Det är en notering i Passagearbetet, från A. G. Meyers skrift om järnbyggnader som gavs ut 1907. Då hade byggandet med järn och glas redan gått igenom många utvecklingar under 1800-talet. Man hade experimenterat med järnvägsstationer, utställningspaviljonger, saluhallar.

Mycket har hänt sedan. Stål och armerad betong har raffinerat järnets och glasets arkitektur. Digital teknik har ersatt arkitektens handteckningar och gjort omöjliga konstruktioner möjliga. Ingenjörerna har blivit fler. Men 1800-talets ångande vinterträdgårdar dröjer kvar som ursprung och ideal.

arkitektur

Det finns mycket som är sevärt. Cita Center.

benjamin

"Är det inte så att alla erövringar på formens område vid en slutlig analys görs i form av tekniska uppfinningar? Vi börjar först nu att ana vilka former - predestinerade att bli avgörande för vår epok - som ligger förborgade i maskinerna." Walter Benjamin, någon gång före 1940

capri II

Idag kommer fler än tiotusen turister om dagen till ön med engångskameror av kartong i händerna. Men den moderna massturisten är för rastlös för att stanna. De flesta gör en dagstur och försvinner med sista båten vid solnedgången. Några stannar längre. Några av dem hinner kanske känna ledan. Den är en lyxvara idag, men på Capri finns den, för den som har tid. Och i den finns vilan.

caravaggio - amor

Ingen kan undgå att se det. Pojken halvsitter skrevande med ena benet vikt bakåt. Hans underliv skjuter fram mot betraktaren så att skåran mellan skinkorna skymtar fram nedanför hans gossekön. Han har början till en ung mans muskler. Magen är ännu ett barns. Köttet är ljust, men ansiktet har fått färg av solen. Hans okynniga blick möter våra under mörka lockar. Bakgrunden är mörk. Kontrasterna och diagonalerna i kompositionen är drastiska.

Han sitter på ett lakan. Vid hans fötter ligger musikinstrument, en rustning, en lagerkrans, noter och andra symboler för bildning och vetenskap trampade. Hans vingar är mörka, rufsiga rovfågelsvingar. En fjäderpenna smeker lårets insida. I ena handen håller han två pilar. Den andra handen gräver nedåt bakom ryggen, som om han kliade sig i ändan.

Detta är ingen liten oskuldsfull kärleksgud med snövita vingar. Detta är Den segerrike Amor. Den världsliga kärlekens gud målad av Michelangelo Merisi da Caravaggio, troligen 1602, med utsökt sinnlighet, och skrämmande. Bakom hans rygg lurar undergången på den som låter honom segra. Hela kompositionen ekar av samtidens vanitasstilleben. Uppställningar som skulle påminna om jordelivets fåfänglighet. Amor håller två pilar. En av guld, som tänder kärleken, en av bly, som skrämmer kärleken och ställer till kaos.

capri - ledan

Det mest exklusiva med Capri är ledan. Den kommer inte första dagen. Då är man alldeles för upptagen av de nya vackra utsikterna som hela tiden faller över en. Av grottorna och det blå vattnet. Av att åka runt i Capris speciella taxibilar som är långa och öppna med soltak som baldakiner. Av de vackra husen. Det kan dröja upp till en vecka innan den infinner sig. Då drabbar den utan förvarning. Framtvingad av caprilivets passivitet. Eftersom livet här, åtminstone för de inflyttade, är uppbyggt kring skopofili, svindel och självvald fångenskap. Skopofili är begäret att se, att tillfredsställa sig genom seendet och objektifierandet. Skopofilin innnebär också ett distanserande. Seendet kräver avstånd. Kommer man för nära så blir allt bara suddigt. På Capri finns alla avstånd, alla distanser. Man kan se oändligt ut över en blå horisont på öns utsida. Inåt land ser man många mil över Neapelbukten, med alla sina riktmärken. Främst och störst av dem är Vesuvius, en vulkan. Neapel ser lugnt ut, lukten från soporna når inte Capri. På närmare håll finns öns egna klippor och grottor. Capri är en enda stor klippa i havet. Här hart många varit uttråkade.

stavelser

Yoko Ono är en konstnär vars hela verk inkarnerar begreppet gränsöverskridande. Överskridande av genregränser, av gränser mellan konstarter, av sociala konventioner. Boken Grapefruit sammanfattar hennes verk - vilket inkluderar bland annat film, musik, koncept, bilder, performance - på ett utmärkt sätt. Tidigt i sin karriär placerades hon bland så kallade kroppskonstnärer. En gränsdragning som känns snäv, men som ändå har fog i det att hennes verk ofta relaterar till kroppen, genom handling, eller genom att uppmana oss till handling. Som i Grapefruit: "STAVELSESTYCKE/Besluta dig för att inte använda en speciell stavelse under resten av ditt liv. Registrera saker som hände dig på grund av detta."

gala mot kreativitet

Vad ska alla tävlingar vara bra för? Bästa filmer till höger och vänster, Emmys, Oscars, Guldbaggar, kock-SM, och så vidare. Igår var det fotbollsgala med priser. Varje vecka har sin egen festival, sin egen tröttsamma prisutdelning. Jag minns med viss nostalgi min barndoms 70-tal. Tävlingar och priser var något suspekt, något fult (fast då älskade jag förstås Melodi Grand Prix).

Hållningen till fenomenet då var lika onyanserat negativ som den är okritiskt positiv idag. Okritisk därför att ingen ifrågasätter nyttan med utmärkelserna. Visst är det trevligt med pengar, och ibland ära, för de som får. Pengarna kan också skapa förutsättningar för nya verk, ny musik. Bra. Men för samhället i stort? En primär funktionell aspekt på utmärkelser bör vara att de befordrar innovation, förändring, nyskapande. Men i sjuttio procent av fallen, minst, (en helt subjektiv skattning) är deras primära funktion bekräftelsen av det bestående, en vink om garanterat säkra val för en osäker konsument.

ständigt detta bloomsbury - sitwells är roligare

Läser i dagens Sydsvenska en krönika av Julia Svensson. Den handlar mest om Ingela Linds bok "Virginia Woolf och Bloomsburygruppen". Svensson jämför bl.a. med Brideshead Revisited och utnämner snabbt även Bloomsburygruppen till "aristokrater", det skulle de nog själva reagerat mot. Men det gör inte så mycket, på lite håll kan det mesta flyta samman till ett enda dimmigt brittofilt skimmer.

Däremot tycker jag att allt tuggande om Bloomsburygruppen har blivit ganska tröttsamt. Filmer, böcker, inredningsstilar. Visst är de intressanta men är de inte också rätt välbekanta för oss vid det här laget? Kanske består nutidens fascination för dom i att de inte är helt onåbara, övre medelklass, men dock medelklass. Helt enkelt perfekta identifikationsobjekt för delar av vår tids egen suktande och hämmade medelklass, när den är lite uttråkad.

Här är Julia Svensson något på spåren när hon skriver att Linds återkommande kopplingar till sitt eget liv "visar hur hon själv nog gärna skulle dela dessa aristokraters (där kom det!) på ytan ganska avundsvärda bohemliv." Men nu ska jag inte gnälla mer över skymningen. Det är ofruktbart.

Bättre att komma med ett konstruktivt förslag istället. Varför gör ingen något om de aristokratiska, excentriska och konstnärliga syskonen Sitwell istället? Själv har jag inte tid just nu. De, Edith, Osbert och Sacheverell, var samtida med Bloomsburygruppen, konstnärligt spretigare, och mycket roligare. Äldsta syskonet Edith har bl.a. sagt: "Jag är en av dessa olyckliga människor som får tråkmånsar att nå sina högsta höjder." Rekommenderad läsning: John Pearsons "Facades, Edith, Osbert and Sacheverell Sitwell" från 1978. Eller i utställningskatalogen "The Sitwells", finns på nätet, http://books.google.se/books?id=nfiCk2lVZiYC&pg=PA84&lpg=PA84&dq=facade+walton+sitwell+bloomsbury&source=bl&ots=sYBC6ft9jI&sig=O3w5V6PfcaYL7ZZHP7hCxQv-xwQ&hl=sv&sa=X&oi=book_result&resnum=2&ct=result#PPA5,M1

oslo - final

Ett rätt så könat bygge. Och som final kommer grindarna. Hur klarade de efterkrigstiden? Eller är de vända på andra hållet? Intressant hus i alla fall. Från början huvudkontor för ett kraftbolag, nu stadsdelen Frogners stadsdelskontor.

sömn

God sömn verkar vara en bristvara, men sömnproblem är oftast vakenproblem. Sömnen är bara skörden av vad du gjort av dina vakna timmar. Tänk mindre på hur du ska få sova gott och mer på hur du är vaken.

V

Far bär.

utmärkt IV

Mor stickar. Lägg märke till stålrörsstolen och funkislampan.

utmärkt arkitektur III

Far tänder lyktor.

utmärkt arkitektur 1933 - fortsättning

Mor solar sig.

utmärkt arkitektur 1933

Huset finns i Oslo och fick pris 1933. Det har en del intressanta utsmyckningar.

skäggen

Skäggen kom tillbaka. På 90-talet hade jag aldrig trott det. Så började folk raka av sig håret. Skäggstubb hade varit modernt ett tag. Och någon gång kring sekelskiftet började skäggen växa. Innan dess var det 70-talets arkitekter som hade skägg, antagligen i något slags protest mot den slätrakade modernismen, eller bara som en allmän protest, bland alla andra protester. Innan dess igen fanns det en liten mediaskäggvåg på 60-talet, ganska små, vassa skägg. Tillbaka till nu. 2000-talets första decennium. Rakade huvuden tonade gradvis ut och skäggen växte. Men de såg annorlunda ut. Jämfört med protestskäggen. De var mer allvarliga, ansade, med undantag för en och annan excentriker som lät det växa helt fritt. De kanske var profeter. Men det som dominerade, och dominerar, är något som mest påminner om något oskarianskt, eller edvardianskt? Välansade helskägg. Också finns en och annan som med större eller mindre framgång satsar på mustasch. Den mörka tangovarianten är rätt fin på ett nätt huvud, den blonda mustaschen rätt sinister. Den vaxade är nog mest subkulturell.

all denna senbarock

Titeln på en av de Sades böcker, Filosofin i sängkammaren, pekar på 1700-talslibertinens föredragna rum: interiören. Raymond Trousson har i en essä påpekat att libertinens värld är en sluten värld, en salong, eller städernas olika rum. Libertinen lever i mineralernas rike. Om naturen förekommer är den bara en bakgrund, egentligen en förlängning av salongen. Det är här libertinen handlar, tänker och skildrar, i salongen. I den sado-masochistiska romanen Historien om O skriven av Pauline Réage – pseudonym för Anne Desclos – på 1950-talet förvaltas det libertinska arvets rumsbeskrivningar omsorgsfullt. Kanske kan också den skoningslöst uppriktiga Catherine Millets Catherine M:s sexuella liv från vårt eget sekel ses i libertinagets ljus, i oviljan att skilja texten från den egna kroppen?

siciliansk barock XXII

Korsfästelsekyrkan i Noto. Lägg märke till stegen i portomfattningens ornament.

siciliansk barock XXI

Än en gång, Palazzo Beneventano, som lava, som vågor på havet.

siciliansk barock XX

Mer från Palazzo Beneventano i Scicli, det finaste på hela ön.

siciliansk barock XIX

Förskräckta morianer, Palazzo Beneventano - Scicli.

malmö konstmuseum - neapel

Den gamla världen är långifrån död. På konstmuseet i Malmö visas just nu en utställning, Archeology of Mind, sammanställd av italienaren Luigi Fassi, med nutida konst ur neapelbaserade Fondazione Morra Grecos samlingar. Konstnärerna kommer, med undantag av några amerikaner och kanadensare, från Europa, och delar intressen för något som liknar ett arkeologiskt sökande i historien, på nära eller långt håll, i nu eller då, ofta med en riktning in i framtiden. Detta intresse delar nordamerikanerna som är med. Utställningen är mycket olik de nordeuropeiska och amerikanska utställningar vi oftast ser i Sverige. Detta är ingen nackdel. Konstnärerna i utställningen gräver istället för att försöka glömma. Verken är intensiva, och man anar en neapolitansk anda över det hela, ett nuets kaos mitt i historien, soptippar, helgonreliker, liv och förfall. Några av de mest fasthållande arbetena är gjorda av Diego Perrone, Markus Schinwald och Susanne Bürner. Utställningen visar att det gamla Europa befunnit sig i dödsryckningar så länge att det är i högsta grad vitalt.

siciliansk barock XVIII

Vaxkristus. La Casa-museo di Antonino Uccello i Palazzolo Acreide.

siciliansk barock XVII

Konsol med barockglasögon, Ragusa Ibla.

siciliansk barock XVI

Topiarier på natten, i Ragusa Ibla.

siciliansk barock XV

Leende lejon - också från Syrakusa.

siciliansk barock XIV

Öppning med volutstöd i Syrakusa.

siciliansk barock XIII

Från järngaller till plastdraperier. Se eller synas, eller bara flugskydd?

bergman och lampedusa - trädgårdar i förfall

"Bakom Backarnas envåningslänga låg en trädgård, som var gärdad av tre häckar. Innerst en buxbomshäck. Den hade änkfru Siedel i tiden låtit plantera, dels för prydnads skull, dels för kolikens. Änkenåden hade nämligen haft ont av kolik och plägade bota den med buxbomsdekokt.

Därnäst kom en idegranshäck, den hemlighetsfulle amerikanske trädgårdsodlarens och sedelförfalskarens verk. Elsa Sörmans far hade grävt gropar för dessa plantor, av vilka ungefär hälften ännu voro i livet. Tre eller fyra voro vackra exemplar, som skämde ut de övriga.

Ytterst stod en häck av vanliga granar, även den tämligen ojämn och ovårdad men ganska tät. När baron de Sars gjorde sin sista stadsresa - som fortsattes till Homburg, därifrån han aldrig återvände - hade han blivit varse trädgårdens förfallna och ruskiga skick. Och han hade givit befallning om granhäcken, som borde dölja det värsta eländet.

Trädgården hade inte ansats på de sista trettio åren. Gångarna voro övervuxna med mossa och gräs och ett tumstjockt lager av mylla låg över sanden. Vilda, tarvliga örter med maskrosen i spetsen hade tågat upp på rabatterna och gjort sig till herrar. Där det brunna hemlighuset stått, bredde sig nu en hel liten skog av kardborrar. Och den enda trädgårdsväxt, som trivdes i förvildningen, var förgätmigejen, ogräsets halvsyster. I fem stora järnurnor, som sannolikt varit grönmålade, men nu voro roströda, pöste mossan, svällde höst och vår, kröp ned under vintern och under rötmånaden. Ett runt järnbord i syrenbersån uppbar skärvor av några krossade ölbuteljer." Ur Hjalmar Bergmans Vi Bookar, Krokar och Rothar, 1912

"Företrädd av den vilt skuttande Bendicò gick han nedför den korta trappan till trädgården. När han såg den ligga omsluten av murar på tre sidor med villan på den fjärde kom han alltid att tänka på en kyrkogård; detta intryck förstärktes ytterligare av de parallella raderna av små upphöjningar som avgränsade bevattningskanalerna och liknade gravkullar över magerlagda jättar. På den rödaktiga lerjorden trängdes plantorna huller om buller. Blommor sköt upp var som helst, och myrtenbuskarnas stammar verkade placerade där snarare för att hindra en från att komma fram än för att kanta gångarna. I fonden exponerade en av gulsvarta lavar fläckig Flora sina mer än sekelgamla behag. På ömse sidor stod bänkar med broderade och tillknycklade kuddar, allt i grå marmor. Och i ett hörn lyste en gyllene akacia fram med en helt malplacerad munterhet. Från varenda jordkoka tycktes utgå en längtan efter skönhet som strax förkvävdes av lättja.

Men den orkeslösa trädgården som låg där hopklämd mellan murarna utandades oljiga, sinnliga och en aning förskämda dunster, liknande de aromatiska vätskor som destilleras ur vissa helgons reliker. Kryddlukten från nejlikorna genomträngde rosornas konventionella doft och oljelukten från de täta magnoliorna i hörnen. Och under dem alla förnams dessutom doften från myntan sammanvävd med akacians barnsliga och myrtens sötsliskiga vällukter. Fruktodlingen utanför muren sände in pustar av de första apelsinblommornas sängkammarparfym.

Det var en trädgård för blinda, ty allt vad man såg var en plåga för ögat. Men luktorganen kunde beredas en våldsam om ock föga utsökt njutning. Paul Neyron-rosorna som han själv införskrivit från Palermo hade degenererat. Till att börja med stimulerade, därpå utarmade av den sicilianska myllans starka och försoffande safter och slutligen förbrända av den apokalyptiska julihettan hade de förvandlats till ett slags köttfärgade obscena kålhuvuden och gav ifrån sig en tung nästan oanständig arom, något som ingen fransk rosenodlare skulle ha vågat hoppas på. Prinsen förde en ros till näsan och tyckte att det var som att dra in doften från en operaballerinas lår. Han höll fram blomman mot Bendicò, som äcklad drog sig undan och skyndade sig att snusa efter mera hälsosamma luktsensationer bland gödseln och några små döda ödlor." ur Leoparden av Giuseppe Tomasi di Lampedusa, 1992 (på italienska 1959)

Två författare om trädgårdar och förfall. När jag läste detta avsnitt i Bergmans bok nyligen - Leoparden är en gammal favorit - kunde jag inte hålla tillbaka tanken att Lampedusa läst Bergman och inspirerats. Allt jag vet säkert är att sicilianaren var en storläsare, och läste på många språk, inklusive tyska, och att många av svenskens böcker översattes till inte minst tyska. Men sannolikt är det bara ett sammanträffande. Kanske är den förfallna trädgården bara ett tacksamt motiv för författare som sysslar med tidens gång och dekadens i olika former. En kanske intressant detalj, dock utan relevans för inspirationsidén ovan, är att Bergman var en flitig Italien-resenär, och även har skrivit några berättelser från Sicilien.

parfym

Världen luktar illa. Använd parfym.

siciliansk barock XII

En genombruten skärm till, i Catania, som del av en arkitektonisk helhet med olika material, sten, glas, järn, trä. Åter handlar det mycket om att se, synas, och inte synas. Lägg märke till den konkava formen, och portens överstycke där den vanliga tempelgaveln upplösts i två voluter med ett gäng glada putti mellan och över.

no no no no limit

Missa inte utställningen som har vernissage ikväll på Signal i Malmö, med bl.a. Christian Andersson, Ann Böttcher, Bo Cavefors, Ingegerd Johansson, Katarina Kvarnsjö, Kari Mjåtveit, Gunnar Sandin, Fredrik Norén, David Svensson, Fredrik Weerasinghe, Anna Wessman. Se vad som händer i Malmö. I ett rum. Öppnar 24 september, kl. 18-21.

siciliansk barock XI

En del av klosterordnarna innebar, och innebär, att den som avlagt löftena sedan inte lämnar huset. Man lämnar världen utanför. För att man ändå skulle kunna följa med något i livet på gator och torg skapades, ofta rikt dekorerade, galler som man kunde gömma sig bakom och se staden och människorna genom. De blev under barocken till ett viktigt dekorativt element i arkitekturen. Som här i Catania.

siciliansk barock X

Trappan i Noto igen, uppifrån. Som ett hav. Eller ett ras på börsen.

kroppen och staten

Att som Richard Sennett, i Flesh and Stone (1994), hävda att kroppen under antiken var intimt kopplad till politiken är intressant. Det kan föras vidare till en fråga om hur det ser ut i dag. Man diskuterar idag gärna statens eller demokratins kris. Partierna förlorar mark. Traditionella media förlorar. Den traditionella demokratiska kroppen, samhällskroppen, upplöses den? Och går detta hand i hand med den moderna kroppens upplösning genom kirurgi, extension, proteser, minnesproteser (din dator), genmanipulation, transplantationer? Kroppens upplösning. Korruption. Medborgarens försvinnande. Identitetens splittring. Och kroppens splittring. Samhällskroppen och människokroppen, hur ser de ut idag? Hur kommer de att se ut?

uppgift: moral

Eftersom jag nu har tidning en tid - ja, till och med flera - har jag börjat fundera kring ledarsidor. Har de alltid varit så moraliserande som de är nu? Brukade de inte bara handla om politik förr? Visst kan det vara svårt att skilja politik och moral åt, inte minst i en tid när de hela tiden blandas samman, och när många politiker gärna vill se moralens upprätthållande som sin primära uppgift. Men om vi försöker göra en liten skillnad. Bara en skiss, försöksvis. Då kan politik handla om sådana tråkiga saker som fördelning av resurser, statens organisation, effektivitet, kontakter med andra länder, och lite till, sånt man gör genom att stifta lagar. Moral och etik handlar då istället om hur vi tycker att vi själva och andra, gärna andra, ska leva och handla, inte minst på det privata planet. Något som det förvisso också gärna lagstiftas om, ibland mer ibland mindre. Så var det ledarsidorna, och då räknar jag in sånt som chefredaktörens egen krönika. Exempel 1: SDS, 6/9, sid. A4, slutet på Fördel Malmö, "Malmö reste sig ur svårigheterna. Hela tiden blir det bättre men bra, liknöjt får det aldrig bli. En nyttig påminnelse för dem som eventuellt tänker skryta med utmärkelser." Här handlar bannorna inte om sexvanor, utan om att man inte ska skryta. En liten moralitet som knorr. Exempel 2: Sydsvenskans chefredaktör och ansvarige utgivare som den 13/9, på sidan A2 ägnar hela sin spalt åt ansvar och etik i en ny digital offentlighet. En musikkritiker har hänvisat till en piratversion av skiva med Metallica, "Vi journalister måste vara medvetna om att vi befinner oss i en juridisk och moralisk gråzon här." Inga stora saker, men kanske tänkvärda. Ser media, journalisterna och tidningsägarna, det som en viktig uppgift att moralisera? Fundera på det. Liksom på det att insändarsidorna ofta är ledarsidans skrattspegel.