monstret

Vi lever i en tid av skam. Alla ska skämmas och be om förlåtelse hit och dit för saker de gjort, eller inte gjort. De rättfärdiga förorättade är tillfälliga domare i en process som svänger hit och dit. Jag har t.ex. svårt att förstå hur en stat kan be om förlåtelse för något som hände för länge sedan, förlåtelse kan bara ges från individ till individ. Lika fel som kollektiv bestraffning är, lika märklig är kollektiv förlåtelse, för mig.

Själv har jag mest varit trött på allt detta tills jag såg Ms Rice på nätet idag, direkt med TT från det svenska regeringskansliet. Självklart försvarade hon sin bloddrypande och rättsvidriga utrikespolitik, denna gång med monstergreppet, Saddam Hussein var ju ett "monster" (ett bra exempel på klassisk demagogi), och monster måste ju förgöras, kosta vad det kosta vill av krig, död och övergrepp på det egna och andras rättssystem.

"Monstret" var inte argumentet när man satte igång kriget, då ljög man istället ihop en historia som bara en minoritet av västs befolkningar initialt trodde på. Även när USA satte igång sitt anfall mot, och ockupationen av, Irak, var det långtifrån med helhjärtat stöd ens från amerikanerna själva. Lögnen var alltför genomskinlig. Men stora delar av dagspressen i t.ex. Sverige svalde lögnerna med hull och hår. Den enda tidning som i sina ledare tog klart och tydligt avstånd från folkrättsövergreppet var Aftonbladet, medan Expressen, Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter och de andra i olika grad hejade på.

Jag gillar inte skampålar, men tycker ändå att dessa i andra frågor ofta så (själv)rättfärdiga, nästan alltid, män, som så helhjärtat, och på USA-Storbritanniens lögnaktiga grunder, då stödde kriget, jag skulle önska att de i alla fall rodnade lite om öronen av skam, för att de hade så fel, för att de så villigt lät sig luras. Jag vet att detta är gamla nyheter, men gamla nyheter behövs också ibland.

queer 1981

Sommaren 1981 tillbringade jag i Växjö på det regemente som då fanns där. När jag inte hade annat att göra gick jag gärna till biblioteket. Där hittade jag de två digra romansviterna Fattigadel och Fröknarna von Pahlen av Agnes von Krusenstjerna. Jag minns namnen Pahlen och Krusenstjerna från litteraturundervisningen på gymnasiet, men där hade de bara nämnts i förbifarten, i samband med någon fejd, och man fick aldrig riktigt veta vad den där fejden hade rört sig om. Jag började i alla fall läsa, först Fattigadel (som förblir min favorit), sedan Fröknarna von Pahlen. Jag läste dem hela sommaren, och sveptes in i deras värld, deras täta intensiva värld. Lagercrantz biografi hade kommit ett år tidigare men den kände jag inte till. Däremot tyckte jag om Maj Zetterlings film Amorosa, från 1986. Den var vacker men gav mig inga svar, kanske inga frågor heller. En gång, drygt 15 år senare, tog jag upp böckerna i en diskussion med bl.a. Ebba Witt-Brattström, men varken hon eller någon av de andra vid bordet kom med några nya perspektiv på dem. Sedan har de legat i träda för mig. Så i morse kom jag på vad det var som fångat mig den där sommaren i Växjö, vad böckernas förtätade luft rört sig om. De är bland det mest queera som skrivits i svensk litteratur, inte konstigt att de provocerade samtiden och till stor del bortträngts av eftervärlden. För mig beskrev de allt det jag ville och kunde känna igen. Svensk litteraturhistoria, kanske också konsthistoria, är heteronormativ så det räcker till alla, och över alltihop svävar den stora heterogubben och misogynen Strindbergs ande. Agnes von Krusenstjernas böcker skriver något annat. Inte konstigt att Karin Boye var en så stark försvarare av dem.

"erlkönig"

Jag ryser alltid när jag kommer till vissa partier i Goethes ”Erlkönig”. Hörde den nyligen framförd som sång. Varför rysa? För att den handlar om en förälder och ett barn, far och son, och föräldern lyssnar inte på barnets rädsla, tar den inte på allvar? Barnet är skräckslaget inför ett pågående övergrepp och fadern förmår inte se vad som händer. Han bagatelliserar skändningen tills barnet dör. Barnet dör. För att fadern är helt innesluten i sina egna uppfattningar av rätt och fel. Sant och falskt, och inte förmår uppfatta barnet framför sig. Och ta in det, förstå det. Så måste barnet försvinna från faderns värld in i Älvakungens skuggvärld av oklara gränser. Älvakungen förför barnet, förgriper och våldför sig på det tills det lämnar faderns värld. Han ger barnet något som ligger utanför den trygga kringbyggda gårdsplan dit barnet aldrig når fram. Den plats barnet aldrig kommer hem till igen. Fadern kunde också ha stannat i sin nattliga panikritt genom farorna, och mött Älvakungen, barnets rädsla. Mött barnet. ”Erlkönig” kan också vara en dröm om att föras bort från gården, ett minne av upphetsning och skräck. Faderns är den tråkiga, fyrkantiga världen, den en smula upplysta plats där han kan förstå allt. Barnet dras ut i något annat, i dunklet och dimmorna, barnet drunknar, leker, får guld, förförs, slipper undan fyrkantigheten. Det vill inte, men måste. Älvakungens värld finns inom honom, det är därför han kan se den. Fadern kan inte se den. Den finns inte i honom. Mellan barnet och fadern ryms en avgrund av mörker, en avgrund som på botten inte har någon botten, utom möjligen det dödens mörker som inträder när barnet ligger dött i faderns armar. ”Erlkönig” kan handla både om förälderns blindhet inför de övergrepp ett barn upplever i växandet, kanske därför att föräldern är så försluten i sin egen smärta, och om barnets växande och frigörelse genom en död som i så fall måste uppfattas som symbolisk. Barnet försvinner till ett annat land utanför faderns kontroll, det måste (för)ledas dit av någon som kan visa dess möjligheter. Rättare, barnet förleder sig självt, slukas av sin inre saga, av konsten som det på något sätt fått syn på. Och blir på så sätt befriat, fast priset, mätt i faderns myntslag är omätligt högt. Kanske inte i barnets. Svaret lämnar Goethe åt oss. Vad finns mer i dikten? Barnet och fadern kan vara samma person. Den vuxne som är oförmögen att känna igen barnet i sig och därför låter det dö, eller transporteras till en annan värld. Den vuxne låter öppenheten i sig självdö, för tryggheten. Handlar den om fadern som nekar barnet i sig röst? Som med åren dödar barnet i sig. Tolkningen känns för sentimental. Jag vet inte. Dikten griper mig så att jag på några ställen ryser, inte minst när jag just före slutorden återigen vet att barnet i faderns armar är dött, och att döden står där som en port som stängts i faderns ansikte. Där finns också Älvakungen. Vem är han? Faderns skuggbild. Kungen är också en far, med döttrar. Han är en annan pappa. Eller så är han den ”riktige” fadern, en efterlängtad far. En kung. Totem. Men en kung utan kropp, en ande. Som är faderlig, farlig och lockande. Om barnet är en människa slits det mellan de två kungarna. Sagokungen och pappan, en vanlig riddare. ”Bist du nicht willig dann brauch Ich Gewalt”. Hotet om våld är latent. Barnet bör helst vara villigt. Dess latenta, eller möjliga villighet antyds av raden. Märklig dikt.

1 maj 2008 - eksjö 1978

På 70-talet, i Småland, fick vi sjunga hyllningssången till Mao, ”Östern är röd”, på samhällskunskapen. Jag protesterade, det gjorde jag sällan. Lärarinnan blev upprörd och förklarade att det bara var en del av samhällsorienteringen.