öken

Öknen visar kroppen. Öknen är det mest moderna. Framtiden.

växthus

"Ursprunget för all arkitektur av järn och glas i nutida mening är växthuset." Citatet är Walter Benjamins. Det är en notering i Passagearbetet, från A. G. Meyers skrift om järnbyggnader som gavs ut 1907. Då hade byggandet med järn och glas redan gått igenom många utvecklingar under 1800-talet. Man hade experimenterat med järnvägsstationer, utställningspaviljonger, saluhallar.

Mycket har hänt sedan. Stål och armerad betong har raffinerat järnets och glasets arkitektur. Digital teknik har ersatt arkitektens handteckningar och gjort omöjliga konstruktioner möjliga. Ingenjörerna har blivit fler. Men 1800-talets ångande vinterträdgårdar dröjer kvar som ursprung och ideal.

arkitektur

Det finns mycket som är sevärt. Cita Center.

benjamin

"Är det inte så att alla erövringar på formens område vid en slutlig analys görs i form av tekniska uppfinningar? Vi börjar först nu att ana vilka former - predestinerade att bli avgörande för vår epok - som ligger förborgade i maskinerna." Walter Benjamin, någon gång före 1940

capri II

Idag kommer fler än tiotusen turister om dagen till ön med engångskameror av kartong i händerna. Men den moderna massturisten är för rastlös för att stanna. De flesta gör en dagstur och försvinner med sista båten vid solnedgången. Några stannar längre. Några av dem hinner kanske känna ledan. Den är en lyxvara idag, men på Capri finns den, för den som har tid. Och i den finns vilan.

caravaggio - amor

Ingen kan undgå att se det. Pojken halvsitter skrevande med ena benet vikt bakåt. Hans underliv skjuter fram mot betraktaren så att skåran mellan skinkorna skymtar fram nedanför hans gossekön. Han har början till en ung mans muskler. Magen är ännu ett barns. Köttet är ljust, men ansiktet har fått färg av solen. Hans okynniga blick möter våra under mörka lockar. Bakgrunden är mörk. Kontrasterna och diagonalerna i kompositionen är drastiska.

Han sitter på ett lakan. Vid hans fötter ligger musikinstrument, en rustning, en lagerkrans, noter och andra symboler för bildning och vetenskap trampade. Hans vingar är mörka, rufsiga rovfågelsvingar. En fjäderpenna smeker lårets insida. I ena handen håller han två pilar. Den andra handen gräver nedåt bakom ryggen, som om han kliade sig i ändan.

Detta är ingen liten oskuldsfull kärleksgud med snövita vingar. Detta är Den segerrike Amor. Den världsliga kärlekens gud målad av Michelangelo Merisi da Caravaggio, troligen 1602, med utsökt sinnlighet, och skrämmande. Bakom hans rygg lurar undergången på den som låter honom segra. Hela kompositionen ekar av samtidens vanitasstilleben. Uppställningar som skulle påminna om jordelivets fåfänglighet. Amor håller två pilar. En av guld, som tänder kärleken, en av bly, som skrämmer kärleken och ställer till kaos.

capri - ledan

Det mest exklusiva med Capri är ledan. Den kommer inte första dagen. Då är man alldeles för upptagen av de nya vackra utsikterna som hela tiden faller över en. Av grottorna och det blå vattnet. Av att åka runt i Capris speciella taxibilar som är långa och öppna med soltak som baldakiner. Av de vackra husen. Det kan dröja upp till en vecka innan den infinner sig. Då drabbar den utan förvarning. Framtvingad av caprilivets passivitet. Eftersom livet här, åtminstone för de inflyttade, är uppbyggt kring skopofili, svindel och självvald fångenskap. Skopofili är begäret att se, att tillfredsställa sig genom seendet och objektifierandet. Skopofilin innnebär också ett distanserande. Seendet kräver avstånd. Kommer man för nära så blir allt bara suddigt. På Capri finns alla avstånd, alla distanser. Man kan se oändligt ut över en blå horisont på öns utsida. Inåt land ser man många mil över Neapelbukten, med alla sina riktmärken. Främst och störst av dem är Vesuvius, en vulkan. Neapel ser lugnt ut, lukten från soporna når inte Capri. På närmare håll finns öns egna klippor och grottor. Capri är en enda stor klippa i havet. Här hart många varit uttråkade.

stavelser

Yoko Ono är en konstnär vars hela verk inkarnerar begreppet gränsöverskridande. Överskridande av genregränser, av gränser mellan konstarter, av sociala konventioner. Boken Grapefruit sammanfattar hennes verk - vilket inkluderar bland annat film, musik, koncept, bilder, performance - på ett utmärkt sätt. Tidigt i sin karriär placerades hon bland så kallade kroppskonstnärer. En gränsdragning som känns snäv, men som ändå har fog i det att hennes verk ofta relaterar till kroppen, genom handling, eller genom att uppmana oss till handling. Som i Grapefruit: "STAVELSESTYCKE/Besluta dig för att inte använda en speciell stavelse under resten av ditt liv. Registrera saker som hände dig på grund av detta."

gala mot kreativitet

Vad ska alla tävlingar vara bra för? Bästa filmer till höger och vänster, Emmys, Oscars, Guldbaggar, kock-SM, och så vidare. Igår var det fotbollsgala med priser. Varje vecka har sin egen festival, sin egen tröttsamma prisutdelning. Jag minns med viss nostalgi min barndoms 70-tal. Tävlingar och priser var något suspekt, något fult (fast då älskade jag förstås Melodi Grand Prix).

Hållningen till fenomenet då var lika onyanserat negativ som den är okritiskt positiv idag. Okritisk därför att ingen ifrågasätter nyttan med utmärkelserna. Visst är det trevligt med pengar, och ibland ära, för de som får. Pengarna kan också skapa förutsättningar för nya verk, ny musik. Bra. Men för samhället i stort? En primär funktionell aspekt på utmärkelser bör vara att de befordrar innovation, förändring, nyskapande. Men i sjuttio procent av fallen, minst, (en helt subjektiv skattning) är deras primära funktion bekräftelsen av det bestående, en vink om garanterat säkra val för en osäker konsument.

ständigt detta bloomsbury - sitwells är roligare

Läser i dagens Sydsvenska en krönika av Julia Svensson. Den handlar mest om Ingela Linds bok "Virginia Woolf och Bloomsburygruppen". Svensson jämför bl.a. med Brideshead Revisited och utnämner snabbt även Bloomsburygruppen till "aristokrater", det skulle de nog själva reagerat mot. Men det gör inte så mycket, på lite håll kan det mesta flyta samman till ett enda dimmigt brittofilt skimmer.

Däremot tycker jag att allt tuggande om Bloomsburygruppen har blivit ganska tröttsamt. Filmer, böcker, inredningsstilar. Visst är de intressanta men är de inte också rätt välbekanta för oss vid det här laget? Kanske består nutidens fascination för dom i att de inte är helt onåbara, övre medelklass, men dock medelklass. Helt enkelt perfekta identifikationsobjekt för delar av vår tids egen suktande och hämmade medelklass, när den är lite uttråkad.

Här är Julia Svensson något på spåren när hon skriver att Linds återkommande kopplingar till sitt eget liv "visar hur hon själv nog gärna skulle dela dessa aristokraters (där kom det!) på ytan ganska avundsvärda bohemliv." Men nu ska jag inte gnälla mer över skymningen. Det är ofruktbart.

Bättre att komma med ett konstruktivt förslag istället. Varför gör ingen något om de aristokratiska, excentriska och konstnärliga syskonen Sitwell istället? Själv har jag inte tid just nu. De, Edith, Osbert och Sacheverell, var samtida med Bloomsburygruppen, konstnärligt spretigare, och mycket roligare. Äldsta syskonet Edith har bl.a. sagt: "Jag är en av dessa olyckliga människor som får tråkmånsar att nå sina högsta höjder." Rekommenderad läsning: John Pearsons "Facades, Edith, Osbert and Sacheverell Sitwell" från 1978. Eller i utställningskatalogen "The Sitwells", finns på nätet, http://books.google.se/books?id=nfiCk2lVZiYC&pg=PA84&lpg=PA84&dq=facade+walton+sitwell+bloomsbury&source=bl&ots=sYBC6ft9jI&sig=O3w5V6PfcaYL7ZZHP7hCxQv-xwQ&hl=sv&sa=X&oi=book_result&resnum=2&ct=result#PPA5,M1

oslo - final

Ett rätt så könat bygge. Och som final kommer grindarna. Hur klarade de efterkrigstiden? Eller är de vända på andra hållet? Intressant hus i alla fall. Från början huvudkontor för ett kraftbolag, nu stadsdelen Frogners stadsdelskontor.

sömn

God sömn verkar vara en bristvara, men sömnproblem är oftast vakenproblem. Sömnen är bara skörden av vad du gjort av dina vakna timmar. Tänk mindre på hur du ska få sova gott och mer på hur du är vaken.

V

Far bär.

utmärkt IV

Mor stickar. Lägg märke till stålrörsstolen och funkislampan.

utmärkt arkitektur III

Far tänder lyktor.

utmärkt arkitektur 1933 - fortsättning

Mor solar sig.

utmärkt arkitektur 1933

Huset finns i Oslo och fick pris 1933. Det har en del intressanta utsmyckningar.

skäggen

Skäggen kom tillbaka. På 90-talet hade jag aldrig trott det. Så började folk raka av sig håret. Skäggstubb hade varit modernt ett tag. Och någon gång kring sekelskiftet började skäggen växa. Innan dess var det 70-talets arkitekter som hade skägg, antagligen i något slags protest mot den slätrakade modernismen, eller bara som en allmän protest, bland alla andra protester. Innan dess igen fanns det en liten mediaskäggvåg på 60-talet, ganska små, vassa skägg. Tillbaka till nu. 2000-talets första decennium. Rakade huvuden tonade gradvis ut och skäggen växte. Men de såg annorlunda ut. Jämfört med protestskäggen. De var mer allvarliga, ansade, med undantag för en och annan excentriker som lät det växa helt fritt. De kanske var profeter. Men det som dominerade, och dominerar, är något som mest påminner om något oskarianskt, eller edvardianskt? Välansade helskägg. Också finns en och annan som med större eller mindre framgång satsar på mustasch. Den mörka tangovarianten är rätt fin på ett nätt huvud, den blonda mustaschen rätt sinister. Den vaxade är nog mest subkulturell.