Leende lejon - också från Syrakusa.
tisdag 30 september 2008
måndag 29 september 2008
torsdag 25 september 2008
bergman och lampedusa - trädgårdar i förfall
"Bakom Backarnas envåningslänga låg en trädgård, som var gärdad av tre häckar. Innerst en buxbomshäck. Den hade änkfru Siedel i tiden låtit plantera, dels för prydnads skull, dels för kolikens. Änkenåden hade nämligen haft ont av kolik och plägade bota den med buxbomsdekokt.
Därnäst kom en idegranshäck, den hemlighetsfulle amerikanske trädgårdsodlarens och sedelförfalskarens verk. Elsa Sörmans far hade grävt gropar för dessa plantor, av vilka ungefär hälften ännu voro i livet. Tre eller fyra voro vackra exemplar, som skämde ut de övriga.
Ytterst stod en häck av vanliga granar, även den tämligen ojämn och ovårdad men ganska tät. När baron de Sars gjorde sin sista stadsresa - som fortsattes till Homburg, därifrån han aldrig återvände - hade han blivit varse trädgårdens förfallna och ruskiga skick. Och han hade givit befallning om granhäcken, som borde dölja det värsta eländet.
Trädgården hade inte ansats på de sista trettio åren. Gångarna voro övervuxna med mossa och gräs och ett tumstjockt lager av mylla låg över sanden. Vilda, tarvliga örter med maskrosen i spetsen hade tågat upp på rabatterna och gjort sig till herrar. Där det brunna hemlighuset stått, bredde sig nu en hel liten skog av kardborrar. Och den enda trädgårdsväxt, som trivdes i förvildningen, var förgätmigejen, ogräsets halvsyster. I fem stora järnurnor, som sannolikt varit grönmålade, men nu voro roströda, pöste mossan, svällde höst och vår, kröp ned under vintern och under rötmånaden. Ett runt järnbord i syrenbersån uppbar skärvor av några krossade ölbuteljer." Ur Hjalmar Bergmans Vi Bookar, Krokar och Rothar, 1912
"Företrädd av den vilt skuttande Bendicò gick han nedför den korta trappan till trädgården. När han såg den ligga omsluten av murar på tre sidor med villan på den fjärde kom han alltid att tänka på en kyrkogård; detta intryck förstärktes ytterligare av de parallella raderna av små upphöjningar som avgränsade bevattningskanalerna och liknade gravkullar över magerlagda jättar. På den rödaktiga lerjorden trängdes plantorna huller om buller. Blommor sköt upp var som helst, och myrtenbuskarnas stammar verkade placerade där snarare för att hindra en från att komma fram än för att kanta gångarna. I fonden exponerade en av gulsvarta lavar fläckig Flora sina mer än sekelgamla behag. På ömse sidor stod bänkar med broderade och tillknycklade kuddar, allt i grå marmor. Och i ett hörn lyste en gyllene akacia fram med en helt malplacerad munterhet. Från varenda jordkoka tycktes utgå en längtan efter skönhet som strax förkvävdes av lättja.
Men den orkeslösa trädgården som låg där hopklämd mellan murarna utandades oljiga, sinnliga och en aning förskämda dunster, liknande de aromatiska vätskor som destilleras ur vissa helgons reliker. Kryddlukten från nejlikorna genomträngde rosornas konventionella doft och oljelukten från de täta magnoliorna i hörnen. Och under dem alla förnams dessutom doften från myntan sammanvävd med akacians barnsliga och myrtens sötsliskiga vällukter. Fruktodlingen utanför muren sände in pustar av de första apelsinblommornas sängkammarparfym.
Det var en trädgård för blinda, ty allt vad man såg var en plåga för ögat. Men luktorganen kunde beredas en våldsam om ock föga utsökt njutning. Paul Neyron-rosorna som han själv införskrivit från Palermo hade degenererat. Till att börja med stimulerade, därpå utarmade av den sicilianska myllans starka och försoffande safter och slutligen förbrända av den apokalyptiska julihettan hade de förvandlats till ett slags köttfärgade obscena kålhuvuden och gav ifrån sig en tung nästan oanständig arom, något som ingen fransk rosenodlare skulle ha vågat hoppas på. Prinsen förde en ros till näsan och tyckte att det var som att dra in doften från en operaballerinas lår. Han höll fram blomman mot Bendicò, som äcklad drog sig undan och skyndade sig att snusa efter mera hälsosamma luktsensationer bland gödseln och några små döda ödlor." ur Leoparden av Giuseppe Tomasi di Lampedusa, 1992 (på italienska 1959)
Två författare om trädgårdar och förfall. När jag läste detta avsnitt i Bergmans bok nyligen - Leoparden är en gammal favorit - kunde jag inte hålla tillbaka tanken att Lampedusa läst Bergman och inspirerats. Allt jag vet säkert är att sicilianaren var en storläsare, och läste på många språk, inklusive tyska, och att många av svenskens böcker översattes till inte minst tyska. Men sannolikt är det bara ett sammanträffande. Kanske är den förfallna trädgården bara ett tacksamt motiv för författare som sysslar med tidens gång och dekadens i olika former. En kanske intressant detalj, dock utan relevans för inspirationsidén ovan, är att Bergman var en flitig Italien-resenär, och även har skrivit några berättelser från Sicilien.
onsdag 24 september 2008
siciliansk barock XII
En genombruten skärm till, i Catania, som del av en arkitektonisk helhet med olika material, sten, glas, järn, trä. Åter handlar det mycket om att se, synas, och inte synas. Lägg märke till den konkava formen, och portens överstycke där den vanliga tempelgaveln upplösts i två voluter med ett gäng glada putti mellan och över.
no no no no limit
Missa inte utställningen som har vernissage ikväll på Signal i Malmö, med bl.a. Christian Andersson, Ann Böttcher, Bo Cavefors, Ingegerd Johansson, Katarina Kvarnsjö, Kari Mjåtveit, Gunnar Sandin, Fredrik Norén, David Svensson, Fredrik Weerasinghe, Anna Wessman. Se vad som händer i Malmö. I ett rum. Öppnar 24 september, kl. 18-21.
tisdag 23 september 2008
siciliansk barock XI
En del av klosterordnarna innebar, och innebär, att den som avlagt löftena sedan inte lämnar huset. Man lämnar världen utanför. För att man ändå skulle kunna följa med något i livet på gator och torg skapades, ofta rikt dekorerade, galler som man kunde gömma sig bakom och se staden och människorna genom. De blev under barocken till ett viktigt dekorativt element i arkitekturen. Som här i Catania.
lördag 20 september 2008
fredag 19 september 2008
kroppen och staten
Att som Richard Sennett, i Flesh and Stone (1994), hävda att kroppen under antiken var intimt kopplad till politiken är intressant. Det kan föras vidare till en fråga om hur det ser ut i dag. Man diskuterar idag gärna statens eller demokratins kris. Partierna förlorar mark. Traditionella media förlorar. Den traditionella demokratiska kroppen, samhällskroppen, upplöses den? Och går detta hand i hand med den moderna kroppens upplösning genom kirurgi, extension, proteser, minnesproteser (din dator), genmanipulation, transplantationer? Kroppens upplösning. Korruption. Medborgarens försvinnande. Identitetens splittring. Och kroppens splittring. Samhällskroppen och människokroppen, hur ser de ut idag? Hur kommer de att se ut?
uppgift: moral
Eftersom jag nu har tidning en tid - ja, till och med flera - har jag börjat fundera kring ledarsidor. Har de alltid varit så moraliserande som de är nu? Brukade de inte bara handla om politik förr? Visst kan det vara svårt att skilja politik och moral åt, inte minst i en tid när de hela tiden blandas samman, och när många politiker gärna vill se moralens upprätthållande som sin primära uppgift. Men om vi försöker göra en liten skillnad. Bara en skiss, försöksvis. Då kan politik handla om sådana tråkiga saker som fördelning av resurser, statens organisation, effektivitet, kontakter med andra länder, och lite till, sånt man gör genom att stifta lagar. Moral och etik handlar då istället om hur vi tycker att vi själva och andra, gärna andra, ska leva och handla, inte minst på det privata planet. Något som det förvisso också gärna lagstiftas om, ibland mer ibland mindre. Så var det ledarsidorna, och då räknar jag in sånt som chefredaktörens egen krönika. Exempel 1: SDS, 6/9, sid. A4, slutet på Fördel Malmö, "Malmö reste sig ur svårigheterna. Hela tiden blir det bättre men bra, liknöjt får det aldrig bli. En nyttig påminnelse för dem som eventuellt tänker skryta med utmärkelser." Här handlar bannorna inte om sexvanor, utan om att man inte ska skryta. En liten moralitet som knorr. Exempel 2: Sydsvenskans chefredaktör och ansvarige utgivare som den 13/9, på sidan A2 ägnar hela sin spalt åt ansvar och etik i en ny digital offentlighet. En musikkritiker har hänvisat till en piratversion av skiva med Metallica, "Vi journalister måste vara medvetna om att vi befinner oss i en juridisk och moralisk gråzon här." Inga stora saker, men kanske tänkvärda. Ser media, journalisterna och tidningsägarna, det som en viktig uppgift att moralisera? Fundera på det. Liksom på det att insändarsidorna ofta är ledarsidans skrattspegel.
torsdag 18 september 2008
siciliansk barock VIII
Trappan. Ett av grundelementen i barockstadens gemensamma rum. Liksom balkongerna en scen och en plats att se scenen från, men också i sig en bild av rörelse genom staden. Trappstegen visar gåendet, stegen, tydligare än vad gatan förmår. Noto på bilden har en av de mest magnifika trapporna på Sicilien. Ett annat exempel finns i Ragusa Ibla. Där är trapporna upp till katedralen svallande kurviga.
onsdag 17 september 2008
stoppa inte musiken
tisdag 16 september 2008
siciliansk barock VII
måndag 15 september 2008
söndag 14 september 2008
opera igen
Så var det söndag igen. Och dags att läsa tv-guiden i Sydsvenskan. Här står det glatt att regissören Suzanne Osten går från teater till opera: "Med operan 'Glada änkan' debuterar hon som operaregissör." Förra söndagen var Wagner en brittisk operaskapare, idag är operetternas operett en opera. Som tur är kunde jag trösta mig med Tor Billgrens givande artikel om bögfilmer. Foto från stranden i Sveriges mest underskattade småstad, Landskrona.
siciliansk barock V
torsdag 11 september 2008
onsdag 10 september 2008
siciliansk barock III
måndag 8 september 2008
tristan och isolde - brittisk opera
Det var rena turen att vi just hade börjat få vår helgbudgetprenumeration på Sydsvenskan. Jag läste tv-sidorna. Och så stod det under SVT:s utbud att idag visas Tristan och Isolde "Brittisk opera". Inget mer. Slog på och kollade text-tv, nej, ingen britt hade gett sig på att skriva en ny Tristan och Isolde. Det var Wagners, i en uppsättning från Glyndebourne 2007. Vi skrattade gott och njöt sedan av en fantastisk föreställning, dessutom med två svenska röster, Nina Stemmes och Katarina Karnéus. Tittade sedan i tidningen igen, under deras "Tv-guide", där handlade det mycket om dokusåpan "Ensam mamma söker" men inte ett ord om att två svenska stjärnor på de internationella operascenerna kunde höras under eftermiddagen. I det finstilta kan man läsa att sidorna produceras av TT-spektra. Är det dags för Sydsvenskan att skaffa en ny leverantör av tv-sidor, eller ska jag bara börja längta efter att två månaders prenumeration snart ska vara slut?
söndag 7 september 2008
lena mattsson - kroppen utanpå
Igår var det vernissage på Lena Mattsons utställning A Perfect Day in a Perfect Body. Bilden är från den performance som Mattsson och Virgil Dejarv genomförde då. Texten nedan är min introduktion till utställningen som kan ses på Galleri Ovin i Malmö.
KROPPEN UTANPÅ OCH KROPPEN INUTI
Konsthistorikern Mårten Snickare har skrivit att teckningskonsten tycks vara den mest okroppsliga av konstarterna.[1] Observationen understöds av ett citat från Roland Barthes där han skriver att ”Linjen – vilken som helst på ett stycke papper – förnekar kroppens betydelse, den köttsliga kroppen…”. I århundraden har teckning förbundits med intellektuell aktivitet, och måleri med sinnena, med kroppen. Men Snickare fortsätter med iakttagelsen att kroppen kanske är mer närvarande i teckningen än i andra visuella medier. Sedd ur denna vinkel finns kroppen närvarande i århundraden av krokiteckningar och akter som visar poserande kroppar, kroppar som vrider sig, men också i de grafiska spåren efter konstnärens egna kroppsrörelser, i teckningens linjer.
I sin senaste utställning, A Perfect Day in a Perfect Body, visar Lena Mattsson en serie teckningar och videor, samt en skulptur, Turning, samtliga koncipierade och utförda 2007-08. Arbetena har kommit till under en pågående, fortfarande odiagnostiserad, sjukdom som orsakar ofta förekommande krampanfall och skakningar. Verken berör erfarenheter från sjukhusvistelser, som i videon Overloaded Room No 1, eller förändrade levnadsvillkor, som i videon The End of the Road eller teckningen Rollerboy, men de tar också upp frågor i samtida konstnärlig praxis, mest uttryckligt kanske, samt med en stor dos svart humor och självironi i This Is Not a Performance. Lena Mattsson kommer också att göra en live performance tillsammans med kollegan Virgil Dejarv på vernissagedagen. Denna performance, med referenser till Andy Warhol, är integrerad med utställningen i sitt ifrågasättande av rådande idéer rörande perfekta liv och perfekta kroppar.
Mattsson är en utbildad målare som sedan har rört sig mot att använda video som sitt huvudsakliga medium – vanligen kopplat till olika former av performance och installationer – men hon har fortsatt att använda referenser från måleriet, som i Breakfast for Everybody, en videoperformanceparafras på Manet först visad på Louisiana 1997-98. Hon utvecklar en del temata – visuella och idémässiga – därifrån i Anyone Breaks Fast, ett verk först visat vid hennes separatutställning A Small Fairy Tale på Malmö Konsthall 2001-02. Teckningar, och teckningen som handling, har alltid varit en del av både hennes arbetsprocess, i förberedande skisser, och i färdiga verk, som i t.ex. animationer, eller som performanceredskap.
I Lena Mattsons arbeten kombineras ofta erfarenheter av social orättvisa med kroppsliga erfarenheter, många gånger smärtsamma. ”Kameran är min pensel och det jag sett och upplevt i livet är min färg.”[2] I A Perfect Day in a Perfect Body är denna närhet till sensoriska erfarenheter och ett fortsatt sökande efter deras konstnärliga uttryck närmast smärtsamt närvarande. Teckningarna i utställningen har motiv som varierar från realistiska observationer till det rent abstrakta och det något surrealistiska. Den tecknade kroppen och den tecknande är lika påtagliga.
Konsthistorikern Mårten Snickare har skrivit att teckningskonsten tycks vara den mest okroppsliga av konstarterna.[1] Observationen understöds av ett citat från Roland Barthes där han skriver att ”Linjen – vilken som helst på ett stycke papper – förnekar kroppens betydelse, den köttsliga kroppen…”. I århundraden har teckning förbundits med intellektuell aktivitet, och måleri med sinnena, med kroppen. Men Snickare fortsätter med iakttagelsen att kroppen kanske är mer närvarande i teckningen än i andra visuella medier. Sedd ur denna vinkel finns kroppen närvarande i århundraden av krokiteckningar och akter som visar poserande kroppar, kroppar som vrider sig, men också i de grafiska spåren efter konstnärens egna kroppsrörelser, i teckningens linjer.
I sin senaste utställning, A Perfect Day in a Perfect Body, visar Lena Mattsson en serie teckningar och videor, samt en skulptur, Turning, samtliga koncipierade och utförda 2007-08. Arbetena har kommit till under en pågående, fortfarande odiagnostiserad, sjukdom som orsakar ofta förekommande krampanfall och skakningar. Verken berör erfarenheter från sjukhusvistelser, som i videon Overloaded Room No 1, eller förändrade levnadsvillkor, som i videon The End of the Road eller teckningen Rollerboy, men de tar också upp frågor i samtida konstnärlig praxis, mest uttryckligt kanske, samt med en stor dos svart humor och självironi i This Is Not a Performance. Lena Mattsson kommer också att göra en live performance tillsammans med kollegan Virgil Dejarv på vernissagedagen. Denna performance, med referenser till Andy Warhol, är integrerad med utställningen i sitt ifrågasättande av rådande idéer rörande perfekta liv och perfekta kroppar.
Mattsson är en utbildad målare som sedan har rört sig mot att använda video som sitt huvudsakliga medium – vanligen kopplat till olika former av performance och installationer – men hon har fortsatt att använda referenser från måleriet, som i Breakfast for Everybody, en videoperformanceparafras på Manet först visad på Louisiana 1997-98. Hon utvecklar en del temata – visuella och idémässiga – därifrån i Anyone Breaks Fast, ett verk först visat vid hennes separatutställning A Small Fairy Tale på Malmö Konsthall 2001-02. Teckningar, och teckningen som handling, har alltid varit en del av både hennes arbetsprocess, i förberedande skisser, och i färdiga verk, som i t.ex. animationer, eller som performanceredskap.
I Lena Mattsons arbeten kombineras ofta erfarenheter av social orättvisa med kroppsliga erfarenheter, många gånger smärtsamma. ”Kameran är min pensel och det jag sett och upplevt i livet är min färg.”[2] I A Perfect Day in a Perfect Body är denna närhet till sensoriska erfarenheter och ett fortsatt sökande efter deras konstnärliga uttryck närmast smärtsamt närvarande. Teckningarna i utställningen har motiv som varierar från realistiska observationer till det rent abstrakta och det något surrealistiska. Den tecknade kroppen och den tecknande är lika påtagliga.
[1] M Snickare, Kroppen – den tecknande och den tecknade, i Kroppen. Konst och vetenskap, Nationalmuseum, 2008, ss. 55 ff.
[2] Sagt i en intervju med Birgitta Collberg när Lena Mattsson tagit emot Region Skånes kulturstipendium 2001. Se: http://www.skane.se/templates/Page.aspx?id=23580 (20 aug. 2008)
torsdag 4 september 2008
siciliansk barock II - morian
Balkongerna spelar en viktig roll i barockpalatsens fasader, dels som påminnelser om människorna bakom fasaderna, om deras potentiella närvaro i stadens offentlighet, dels som reella plattformar - både scener och åskådarplatser - för dessa människors närvaro vid processioner och festdagar. Samtidigt är det i konsolerna vilka bär balkongerna som arkitekter och stenhuggare kunnat leka mest med mänskliga uttryck, också för offentligheten. Morian med sällskap i Noto.
onsdag 3 september 2008
tell me you love me
Vem har lyckats lura i SVT:s inköpare att nya serien Tell Me You Love skulle vara särskilt intressant. Visuellt och dramaturgiskt är den ett hopkok på mer än decenniegammal dansk dogmaestetik (handkamera) och lite Bergman, kanske Scener ur ett äktenskap, men med det gamla vanliga amerikanska pryderiet och amerikanernas sexualneuroser som bas. Inget nytt på något sätt, bara tråkig. Och var är de utlovade provocerande sexscenerna? De är t.o.m. hetare på gamla goda Days of Our Lives. Ja, jag lovar jag ska inte titta mer.
Etiketter:
dogma,
meningen med sex,
pryderi,
sexualneuros
siciliansk barock I
tisdag 2 september 2008
soffa på sicilien
En sak som jag uppskattar med Medelhavet när det är sommar är den luxuöst pålitliga värmen, inte minst nattetid, den som gör att man kan ha stoppade möbler utomhus dygnet runt, i alla fall på Sicilien. Lampedusa beskriver i Leoparden en balkväll där folk vilar i stoppade möbler ute på terrassen. När vi kom till vårt boställe på leopardens ö i sommar, som dessutom låg just vid det slott som heter Donnafugata (läs boken!), vad mötte oss om inte en stoppad tygsoffa, en röd en, kan förvisso ha varit IKEA, men den stod ute på terrassen, dag som natt!
måndag 1 september 2008
öppet igen
Så, på någras begäran (tack för trogna uppvaktningar) och efter väl använd ledighet är det dags att öppna för höstsäsongen. Ni kommer bl.a. att få se en del bilder från min barockexkursion till södra Sicilien. I Leopardens anda.
Det enda vi med säkerhet vet är det vi direkt får veta med våra sinnen. Även om sinnena bedrar vet vi att det känns. All abstraktion är osäkerhet. Allt som framställs som säkert. Alla fakta. Är osäkert. Subjektivt. Det subjektiva däremot vet vi. Just nu. Lukten, smaken och hörseln känns inne i kroppen. De är penetrerande. De tillhör spädbarnstiden. Känseln är i kroppens möte med världen. Synen sker utanför kroppen. Den är på håll. Nära blir den suddig. Nära blir jag blind.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)