Såg på en god väns inrådan den franska dokumentären om Yves Saint Laurent från 2002. Skönhet kan fungera som ett skydd. Och ibland behöver människor skydda sig. Filmen var mycket bra. Den berättade mycket. Jeanne Moreaus och YSL:s röster var fantastiskt raspiga.
Jag är glad att jag stannade upp efter läggdags. YSL tog bland annat upp frågan om mode och menade att det idag är dött, dött som begrepp kanske man ska tolka det. Det är riktigt. Mode är inte accessoarer. Vad ska vi kalla dagens kläddesignindustri och dess produkter? En industri som YSL själv var med och skapade genom sin fabrik.
Han talade också om vänskapen med Andy Warhol, och ställde den drabbande frågan: Vem idag reflekterar sin samtid som Warhol gjorde? Jag kan inte komma på någon. Ingen som jobbar med den vidden och mottagligheten, som är både passiv iakttagare, värdinna och hyperaktiv processor. Den personen kanske inte behövs idag, eller ens är möjlig.
För YSL representerade 1990-talet bara tomhet. Man skulle också kunna säga att det började med ett kort ögonblick av frihet. Sedan körde det vidare med avskalade versioner av 80-talet. Sedan kom kriget, tortyren, hungern, torkan, översvämningarna, jordskalven, och Internet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar