”Fellini Satyricon” från 1968 är en filmad betraktelse över antikens Rom. I slutet av filmen finns en fin bild av girigheten. Den rike Eumolpo, som en gång var fattig poet, är död. Runt hans bår vakar en samling andra rika äldre män. När testamentet läses upp visar det sig att de ska få ärva honom, men på ett villkor. De måste äta upp hans kvarlevor. En av dem finner sig omedelbart och anför flera historiska exempel på kannibalism (historien som rättfärdigandeinstrument). Ja, vad är en timmes illamående jämfört med alla rikedomar den kan föra med sig, menar en annan. Filmens huvudperson, den unge studenten Encolpio – som kände Eumolpo när han var fattig – står vid sidan av och ler när han hör testamentet. Han ler, vänder sig om och avseglar sedan mot nya mål tillsammans med den dödes befriade slavar. På stranden står gubbarna kvar och tuggar långsamt den dödes kött. Encolpio är inte själv någon oskuld. Tidigare i filmen har han ägnat sig både åt stöld, frosseri och skörlevnad av olika slag. Hans leende avslöjar ingen avsky inför de girigas samförstånd, ingen självgodhet, snarare ett erkännande av sig själv, och av Eumolpos sinne för humor, men lika viktigt är att han går därifrån.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar