Den moderna människan reser med bil, tåg, flyg och båt för att se på utsikter. För att bedövas av utsikterna. För det är det de gör med oss. Bedövar oss. Befriar oss från ansvar, från andra. Från sociala tryck. Utsikter är i grunden asociala. De förstummar. Vi blir sittande, gloende. Vet inte vad vi ska säga, utom möjligen: "Så vackert det är!" Och inser i samma ögonblick vi yttrat oss hur platt det låter. För utsikten är större än våra ord. Liksom ibland insikten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar