Trädgården är alltid en värld i världen. Man har alltid spelat med dess gränser till omgivningen på olika sätt. I Persien var "pairidaèza", paradis, en muromgärdad plats. Europas medeltida kloster fortsatte den traditionen med sina trädgårdar, skyddade platser som samtidigt kunde vara bilder av Maria själv, jungfrun, den slutna trädgården. Inhägnandet är fysiskt, men också metaforiskt och mytologiskt. Det inskriver platsen i kulturens sammanhang. Avgränsningen kan sedan betonas, eller sprängas, till exempel med hjälp av en teknik som i japansk tradition kallas för "shakkei". Lånat landskap. Över den lilla trädgårdens inhägnad, kanske en vittrande mur, syns ett bortomliggande mycket större landskap, ofta berg, som både vidgar och understryker den skyddade platsen. Avgränsandet, planterandet och vårdandet är handlingar som förenar den strävsamme villaägaren med japanska zenmunkar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar