tv i a-kassetid

”Våra bästa år” går varje vardag. Flera gånger om dagen om man räknar med repriserna. Den är lika utdragen i tempot som Douglas Gordons ”24-hour Psycho”. Varje händelse håller på i minst en vecka. Det gör inget om man missar tio avsnitt. Rötägget Lucas är fortfarande kvar på sjukhuset efter att ha kört full och nästan tagit livet av både sig och sonen Will, barnet som aldrig säger något.

Barn i tvåloperor säger aldrig något. De är saker som man kämpar om i oändliga konflikter. Kapitalismens ultimata konsumtionsvaror. Panter i en känslans ekonomi. Tror jag. Eller så är de där för att man minst en gång per avsnitt ska få säga att familjen är det viktigaste man har. Serien riktar sig ju i första hand till den som är hemma och ska se till att det finns ett hem för dendär familjen. Den handlar heller inte primärt om arbetsplatser och makt på jobbet. Hemmet, dess förlängningar restaurangen och gymmet, samt sjukhuset och domstolen är de viktigaste scenerna. De mänskliga relationerna står i centrum.

”Våra bästa år” är helt och hållet inspelad i studio. Längst inne i Platons grotta. Bland skuggornas skuggor. Det finns en del utomhusscener men kulisserna kommer inte ens i närheten av realism. Serien är klaustrofobisk och artificiell på ett sätt som tillsammans med musiken skapar förtätning och konstant spänning. Personerna talar också med sig själva hela tiden. Eller så får man avlyssna vad de tänker. Inget lämnas åt slumpen. Detta är inte Dogma.

Intrigerna i ”Våra bästa år” är också skrivna för skuggorna. Folk försvinner, får minnesförlust, får mikrochips insatta i huvudet så att den ondsinte Stefano kan styra deras humör, ser spöken, och så vidare. Om man går in på seriens hemsida kan man få en hel förteckning över de mest fantastiska vändningarna.

Dagteve är teve för alla som är ensamma hemma dagtid. Det är inte familjeteve för bästa sändningstid. Det är något den delar med pornografin, men inte det enda. Musiken och kulisserna påminner också om pornografins bakgrunder. De är nästan utbytbara mot varandra. Produktionen av dem är lika märkbart ansträngd.

De flesta av de manliga huvudpersonerna i serien ser ut som amerikanska bögporrstjärnor. Det viktigaste undantaget är Stefano. Gammal, halvfet, med färgat hår och kraftigt sminkad ser han snarare ut som nidbilden av en luguber porrdirektör. Serien befinner sig i ett märkligt vägg-i-väggförhållande till den amerikanska homopornografin. Kanske produceras de under samma tak (min fantasi).

I ”Våra bästa år” är det männen som är sexobjekt. Inget tillfälle att antyda en sexig fysik försitts. I en lång rad avsnitt sprang en av de manliga huvudpersonerna, Bo, runt i ett träsk iförd avklippta jeans och sönderriven t-shirt. Han är mycket välbyggd. Jag kan nästan svära på att jag har sett honom i någon Falconfilm (ett känt porrfilmsmärke).

Kvinnorna är betydligt mindre utmanande. De bär ofta sedesamma dräkter. De har mycket smink och smycken, och lite kropp. Kropparna sitter på männen. Begär homosexuella amerikanska män andra män på samma sätt som amerikanska hemmafruar gör? Har de samma blick, i just denhär situationen? Trots stora skillnader för övrigt? Är ”Days of Our Lives” (den amerikanska titeln på ”Våra bästa år”.) pseudopornografisk?

Kanske är det ensamt tittande, konsumtionen i ensamhet av just dessa rörliga bilder, som tillåter en erotisering och objektifiering av den store vite mannen. (Marginaliserat tittande och begär får mig att tänka på en annan tvålopera, som appellerat både till lesbiska, och ännu fler bögar, australiensiska kultnattserien ”Kvinnofängelset”. Lika instängd, lika billig i scenografin som både dagteve och mycken homopornografi, och sänd utanför bästa sändningstid, för ensamma och sömnlösa. Inte lika visuellt utmanande men ändå intressant att notera.)

Mycket kan verka taffligt i dessa serier, liksom i pornografin. Kulisserna, musiken, skådespelandet, manus. Det är det också, utifrån bästa sändningstids normer. Skälen kan vara flera. Ett, uppenbart, är att tittargrupperna inte representerar samma köpkraft och numerär. Hemmaföräldrar (oftast kvinnor), arbetslösa, nattarbetande (låg lön, ingen karriär) och andra. Mindre köpkraft, mindre grupp, mindre pengar från reklam, mindre pengar att arbeta med. Budgetteve.

Porrindustrin drar förvisso in mycket pengar, men den lever på direktförsäljningen av filmer, och uthyrning, och den har inga reklamintäkter. Omsättningstakten på filmerna är hög, kraven på nyheter stora. Budgetfilm. Räknat per produktion. Men så är också målen andra. Man ska skapa spänning, och upphetsning, sublimerad eller direkt.

Å ena sidan bekräftar och befäster man konservativa hierarkier och rådande system. I dagteve är det familjen som värde som lanseras om och om igen. I amerikansk homoporr befästs ofta styrkeförhållanden och maktrelationer mellan män, mellan stor och liten, mellan stark och svag.

Men genrerna undergräver och utmanar också, inte minst genom den andra blicken på mannen, den blick som får så lite plats på bästa sändningstid när pappa (eller barnen) håller i fjärrkontrollen. Ett annat utmanande element skulle kunna vara lögnen. Intrigerna går nästan hela tiden ut på att man lurar och bedrar varandra, lever dubbelliv. Illa kanske, men också, ur en annan synvinkel, ifrågasättande både hegemoniska sanningsanspråk och fasta identiteter. Tror jag.