samtid

Samtiden finns inte. Den är framtid som snabbt blivit dåtid. Samtiden är ett fyrverkeri. Den dör hela tiden. Och blir historia.

kapitalism vid matbordet

När man studerar borgerskapets dukningar under 1800-talet är man gärna speciellt uppmärksam på mängden av olika slags bestick, en uppsättning för varje rätt, som kirurgiska instrument. Massor med silver. Och för den delen även porslin. Oftast tolkas detta som ett utslag av nyrik välståndsdemonstration. Men det kan lika gärna ses som att kapitalismens arbetsdelningsprincip trängt ända in i familjens heligaste, matsalen. Effektivitet vid matbordet. Ätandet momentindelas och tidsstuderas, och utförs med precision och specialisering. Hur manifesterar sig arbetsdelningen i dagens hem?

klippt ur vårt malmö

Fråga: "Vad gör du i vardagen för att påverka klimatförändringarna?"

Svar: "THORBORG VON KONOW, 62 år, Helsingfors" "-Jag har hela livet levt sparsamt. Tycker inte om ordet konsumtion. Jag har allt jag behöver och gör inga impulsköp. Om man minskar konsumtionen påverkar det klimatet positivt. Hemma hos oss i Helsingfors eldar vi en gång per dag i något som liknar en kakelungn, den värmen varar sedan hela dagen. I arbetet restaurerar jag byggnader och använder hantverksmetoder. Vid restaurering använder vi kalk framför betong. Jag är sparsam med varmvatten. Köper inte färdig mat, men ofta rättvisemärkt mat."

onosöndag

Yoko Ono: "STAVELSESTYCKE/Besluta dig för att inte använda en speciell stavelse under resten av ditt liv. Registrera saker som hände dig på grund av detta."

måleri och film

Det är inte särskilt förvånande att den rörliga bilden har den position den har inom konsten idag. Det som förvånar är att den inte fick den tidigare, att det tog så lång tid för filmduken att på allvar konkurrera med målarens duk. Vi betraktar ofta konstinstitutionen som radikal. Är den i själva verket, i kraft av sin institutionella tyngd, extremt trög?

mest ointressant just nu

Finns det något mer ointressant just nu än den i alla medier uttjatade oscarsgalan. Vinnarfilmen kommer att vara en som få skulle minnas efter fem år om det inte var för att den fick en statyett för bästa film. Minst en av de kvinnliga stjärnorna kommer att bära rött. Ingen av dem kommer att bära stora smycken (ett utslag av amerikansk puritanism, eller en rädsla för att verka gammal?). Någon som man glömt att ge statyetten tidigare kommer att belönas för förflutna prestationer. Titta och lyssna på något roligare, t.ex. Pet Shop Boys senaste sång om kärlek: http://video.msn.com/video.aspx?mkt=sv-SE&vid=eac5941c-a777-4c3d-b2de-7c9e4f2de407&wa=wsignin1.0

bataille i kristid

Vi är vana vid att betrakta ekonomi som brist, att resurserna är begränsade. Att vi måste spara. Bataille menar att solens oändliga förslösande av energi över världen bevisar motsatsen. Problemet är inte brist. Det är snarare hur vi ska hantera överflödet.

trädgårdsliv - lånat landskap

Trädgården är alltid en värld i världen. Man har alltid spelat med dess gränser till omgivningen på olika sätt. I Persien var "pairidaèza", paradis, en muromgärdad plats. Europas medeltida kloster fortsatte den traditionen med sina trädgårdar, skyddade platser som samtidigt kunde vara bilder av Maria själv, jungfrun, den slutna trädgården. Inhägnandet är fysiskt, men också metaforiskt och mytologiskt. Det inskriver platsen i kulturens sammanhang. Avgränsningen kan sedan betonas, eller sprängas, till exempel med hjälp av en teknik som i japansk tradition kallas för "shakkei". Lånat landskap. Över den lilla trädgårdens inhägnad, kanske en vittrande mur, syns ett bortomliggande mycket större landskap, ofta berg, som både vidgar och understryker den skyddade platsen. Avgränsandet, planterandet och vårdandet är handlingar som förenar den strävsamme villaägaren med japanska zenmunkar.

super

Nästa gång jag hör en sammanställning av ordet super och något annat ord, vet jag inte vad jag gör. Tala om superinflation.

glas och stål

Stål och armerad betong har raffinerat järnets och glasets arkitektur. Digital teknik har ersatt arkitektens handteckningar och gjort omöjliga konstruktioner möjliga. Ingenjörerna har blivit fler. Men 1800-talets ångande vinterträdgårdar dröjer kvar som ursprung och ideal

lysande utsikter

Den moderna människan reser med bil, tåg, flyg och båt för att se på utsikter. För att bedövas av utsikterna. För det är det de gör med oss. Bedövar oss. Befriar oss från ansvar, från andra. Från sociala tryck. Utsikter är i grunden asociala. De förstummar. Vi blir sittande, gloende. Vet inte vad vi ska säga, utom möjligen: "Så vackert det är!" Och inser i samma ögonblick vi yttrat oss hur platt det låter. För utsikten är större än våra ord. Liksom ibland insikten.

frank

En favorit inom socialt ambitiösa medelklasskretsar är tydligen att tapetsera med Josef Frank. En väl synlig fondvägg med franktapet blir ett ekonomiskt överkomligt tecken på god smak. Vad många tycks glömma är att Franks inredningsideal var vita väggar, som skulle låta konst, textilier, möbler och andra inredningsdetaljer komma till tals. Han ritade förvisso ändå ett tiotal tapetmönster på 1940-talet, men de var avsedda för rum där man bara skulle vistas korta stunder. Hans motto för tapetserandet var "nur sparsam und überlegt."

maxhaiku

Skriv en ny haiku. En som har 1700 stavelser i stället för 17. En som helt saknar antydningar. Där allt är med. En besinningslös haiku.

hysterisk provinsialism

Att man i USA länge varken klarat av textade utländska filmer, eller dubbade, är ingen nyhet. Genomsnittsamerikanen, som Hollywood vänder sig till i första hand, anses nog inte kunna ta till sig andra kulturers film annat än genom ett rätt kraftigt filter. Det vill säga man gör om den utländska filmen i en amerikansk version. Till de mer groteska exemplen hör Wim Wenders "Himmel över Berlin" som blev den smetiga "Änglarnas stad". Man har också gjort egna versioner på tv-serier som redan är engelskspråkiga, d.v.s. brittiskengelskspråkiga, som "Queer as Folk". T.o.m. Storbritannien ligger för långt borta för att kunna säljas i det "mångkulturella" USA. Nu kommer tydligen brittiska "Absolutely Fabulous" i Los Angeles-tappning också. Eller har jag fel när jag talar om provinsialism, handlar det kanske bara om idétorka, eller snarare ekonomi? Att det är billigare att köpa en bra idé från utlandet än att komma på den själv? Fenomenet har sina komiska kvalitéer.

livet som landskap

Många tänker på sitt liv som en linje. Modellen är mer eller mindre tvådimensionell. Tänk på livet som ett landskap istället. Hur ser det ut? Hur ser livet ut i minst tre dimensioner? Upplev det så.

döden igen

Läkaren står idag i korselden i en av tidens stora frågor: Hur ska vi ta hand om varandra? Vill vi ta hand om varandra? Eller vill vi bara tänka på oss själva och vår egen konsumtion? Kostnaderna för vård stiger eftersom vi blir alltfler gamla, och alltfler sjuka, och kan få fler sjukdomar kan behandlade. Till och med döden vill vi få behandlad. Hur ska vi förhålla oss till det? Läkaren står mitt i. Mellan kraven från patienten och kraven från det gemensamma.

fellini - att gå

”Fellini Satyricon” från 1968 är en filmad betraktelse över antikens Rom. I slutet av filmen finns en fin bild av girigheten. Den rike Eumolpo, som en gång var fattig poet, är död. Runt hans bår vakar en samling andra rika äldre män. När testamentet läses upp visar det sig att de ska få ärva honom, men på ett villkor. De måste äta upp hans kvarlevor. En av dem finner sig omedelbart och anför flera historiska exempel på kannibalism (historien som rättfärdigandeinstrument). Ja, vad är en timmes illamående jämfört med alla rikedomar den kan föra med sig, menar en annan. Filmens huvudperson, den unge studenten Encolpio – som kände Eumolpo när han var fattig – står vid sidan av och ler när han hör testamentet. Han ler, vänder sig om och avseglar sedan mot nya mål tillsammans med den dödes befriade slavar. På stranden står gubbarna kvar och tuggar långsamt den dödes kött. Encolpio är inte själv någon oskuld. Tidigare i filmen har han ägnat sig både åt stöld, frosseri och skörlevnad av olika slag. Hans leende avslöjar ingen avsky inför de girigas samförstånd, ingen självgodhet, snarare ett erkännande av sig själv, och av Eumolpos sinne för humor, men lika viktigt är att han går därifrån.