Teater Terriers sista uppsättning, Best of Dallas, fick en övervägande negativ kritik. I flera fall färgad av affekt. För klipp se t.ex. http://www.teaterterrier.nu/akt.htm , teaterns egen sida. En del av kritiken tycks utgå från att man förväntat en sak (komik bl.a.) och fått en annan, som man inte ville ha, eller som man inte trodde man skulle få. Bör inte en kritiker jubla när han eller hon får något oförväntat? Kan en kritiker utan fördom möta ett verk? Dadakonstnären och poeten Elsa von Freytag-Loringhoven skrev kring 1920 om kollegan Marcel Duchamp och hur han kom till USA: “(he) came to this country – protected – carried by fame – to use its plumbing fixtures – mechanical comforts – so he takes you as you are!” Han tar dig som du är. Han tar en pissoar och presenterar den som konst, kanske för att vi ska se den. Idén om att ta saker och människor som de är, rakt upp och ner, är kanske ouppnåelig i världen. Vi bär med oss en mängd filter och förväntningar, men är inte själva strävan i sig nobel? Att den inte helt går att realisera innebär inte att den måste förkastas. Och den borde nog ingå i en kritikers föresatser, tillsammans med ambitionen att låta affekten svalna och tänka en runda till, att iaktta sig själv och sina reaktioner, innan man skriver klart. På bilden syns Loringhovens porträtt av Duchamp.
2 kommentarer:
älskling... du har helt rätt i kravet att en recensent bör glädjas när han/hon upptäcker något i en bok, vid en teaterföreställning, osv, som han/hon inte förväntat sig... men, herregud, vilka krav du ställer... kritker är ju inget annat än MÄNNNISKOR... å andra sidan, den som förväntade sig komik vid besöket av terrierteaterns vildawestdrama, med kaniner som sexsymboler,fick lystmätet tillfredsställt... ambitonerna hos terriern tycker jag är alldeles förträffliga, men där saknas något elementärt i deras handhavande av ett utmärkt uppslag, nämligen modet att bryta med normaliteten... varför sakn as det modet? - - - kanske därför att man de facto VILL vara en del av denna normalitet MEN bryta av så där lagom pikant... inte så det kostar, inte så man riskerar någonting, nej, bara så det klöser så där lagom behagligt... beklagligt på så goda intellektuella, intelligenta och kreativa krafter...
älskling! dina kommentarer tarvar ett svar. eller flera. visst är kritiker bara människor, men ursäktar det ALLT? kanske. kritiker har i vissa fall viss makt att påverka, inte minst inom teatern, det medför ett visst ansvar, även om det kan vara svårt att fastställa det ansvarets natur (att vara påläst, öppen, etc?). fast egentligen gillar jag inte ordet ansvar här. det senaste decenniet har varit alltför gödslat med krav på att alla ska ta ansvar för allt möjligt (och be om ursäkt för allt möjligt). vid diskussionen på teater T förra veckan om dallasföreställningen började någon tala om att regissören skulle ta ansvar för publikens reaktioner. jag tycker snarare att publiken får ta ansvar för sina egna reaktioner. precis som kritikern. det kan vara svårt nog. men som sagt konsten hämmas också av överdrivna ansvarskrav, som har moraliserande undertoner. vad sedan gäller frågan om att bryta mot normaliteten...då är terriers uppsättning inget stort brott (kanske bara för en mycket konventionell teaterpublik), men jag uppfattade inte någon sådan intention heller, däremot kanske man ville gå så långt som möjligt inom sina egna gränser (men visst, de facto stanna i normaliteten). jag uppskattade annat än det eventuellt gränsöverskridande, som t.ex. stiliseringen. temat patriarkat är angeläget och skildras väl. jag gillar maskulinitet, men jag gillar inte patriarkatet. du har alldeles rätt i att kaninen i traditionell ikonografi är en fruktbarhetssymbol, men lika viktigt här är att kaninerna ersätter hästarna och/eller boskapen på ranchen, tjurar och hästar (makt). där blir de komiska, men på ett sorglustigt sätt. när de dessutom potentiellt kan gnaga på morotsfallosarna i en scen blir de ännu intressantare. flerbottnad och vag symbolik. en annan sak jag gillar är att jr framställs som en mes. där lyfter de fram en oväntad men intressant relation!
Skicka en kommentar