Många tycker att de ska få hjälp att dö. Dödshjälp låter bättre än assisterat självmord. Rädslan för döden, dess seghet, dess fulhet, dess opassande intrång i det moderna livet, är förståelig. Den är både urgammal och ny. Urgammal därför att människor alltid varit rädda att dö, organismen knyter sig inför sitt upphörande, ny därför att moderniteten inte har plats för den gamla döden. Ett problem man inte talar om så ofta i debatten är ansvaret. Kan vi verkligen begära att någon annan, en läkare, ska ta ansvar för vår död? Att någon annan ska ha vår död på sitt samvete? I sammanhanget talas också ofta om rätten till en "värdig död", men vad är då en ovärdig död? Är det alla andra dödar. Måste döden vara städad för att vara "värdig"?
tisdag 27 januari 2009
måndag 26 januari 2009
inspirerad kritik av kritik
För en tid sedan fick jag en trevlig kommentar här på bloggen. Den gällde min recension i Sydsvenskan av Ulf Lundells utställning i Malmö. Stella skrev bl.a. "Du går ut lungt med 'idolens idoler' men chockökar vid Sheakespeare, tar en hårnålskurva på ett hjul vid den luktfria akrylfärgen och fullkomligt bränner i mål på idolfotot."
Här är hela recensionen från SDS den 27 december förra året:
"I första rummet hänger idolens idoler. Ett porträttgalleri med
Ernest Hemingway, Liam Gallagher, Nick Drake och, kanske mer förvånande, William Shakespeare. Hans sonett 94 är skriven med pensel över konturerna av ett naket par, man och kvinna. Akrylfärgen är utspädd så den liknar akvarell. Lundells kombination av det nakna paret och sonetten är något märklig. Shakespeares dikt är en dikt från man till man. Men OK, kärleken känner inga gränser. Särskilt inte den heterosexuella kärleken.
I nästa rum – ett prång på vägen ner till källaren – hänger collage med inslag av måleri. Klippen från porrtidningar är nog avsedda att vara lagom kittlande. Dessvärre är de varken erotiska eller pornografiska. Snarare emblematiska, identitetsstärkare för trötta rock’n’rollare i övre medelåldern.
I källaren kan man hitta lite snällt och blandat. Formexperiment inspirerade av Miro, Picasso, Klee, men också Marlene Dumas. Nittonhundratalsmåleriets stilar testas i glada färger, som på någon förberedande konstskola, allt med den kravlösa, luktfria akrylfärgen.
I utställningen tillfredsställs flera behov. Ulf Lundell kan fortsätta odla bilden av den lagom vilda svenska bohemen. Köpare får med sig något imponerande att hänga på väggen i stugan på Österlen. Något som ser ut som konst och som – väl synligt – är signerat Lundell, ett slags målad utveckling av det gamla autograferade idolfotot."
Ernest Hemingway, Liam Gallagher, Nick Drake och, kanske mer förvånande, William Shakespeare. Hans sonett 94 är skriven med pensel över konturerna av ett naket par, man och kvinna. Akrylfärgen är utspädd så den liknar akvarell. Lundells kombination av det nakna paret och sonetten är något märklig. Shakespeares dikt är en dikt från man till man. Men OK, kärleken känner inga gränser. Särskilt inte den heterosexuella kärleken.
I nästa rum – ett prång på vägen ner till källaren – hänger collage med inslag av måleri. Klippen från porrtidningar är nog avsedda att vara lagom kittlande. Dessvärre är de varken erotiska eller pornografiska. Snarare emblematiska, identitetsstärkare för trötta rock’n’rollare i övre medelåldern.
I källaren kan man hitta lite snällt och blandat. Formexperiment inspirerade av Miro, Picasso, Klee, men också Marlene Dumas. Nittonhundratalsmåleriets stilar testas i glada färger, som på någon förberedande konstskola, allt med den kravlösa, luktfria akrylfärgen.
I utställningen tillfredsställs flera behov. Ulf Lundell kan fortsätta odla bilden av den lagom vilda svenska bohemen. Köpare får med sig något imponerande att hänga på väggen i stugan på Österlen. Något som ser ut som konst och som – väl synligt – är signerat Lundell, ett slags målad utveckling av det gamla autograferade idolfotot."
glamour
Glamour är löftet om framåtskridande utan ansträngning. Sällan har det löftet gestaltats så skickligt som i art deco. I ett förkastande av funktionalismen till fördel för psykologiska förhoppningar och behov, en utsträckning av art noveau. Glamour kräver stilisering och värdighet. Glamour skulle kunna beskriva vad kulturantropologen Grant McCracken kallar förskjuten betydelse. Varje kultur upprätthåller ideal som aldrig kan förverkligas i vardagen, för att skapa hopp och identitet. Dessa ideal kan upprätthålla oförenliga principer, förneka relationer mellan orsak och verkan, eller kräva mer känslomässigt motsägelsefullt beteende än människor normalt kan vidmakthålla. Men utan dessa förskjutningars förmåga att skapa livsviktig mening skulle våra samhällen falla ner i förtvivlan. Helt konsekventa och rationella samhällssystem är helt enkelt omöjliga. Utan glamour går vi under. Och utan Grace Jones.
söndag 25 januari 2009
hur gay är gaygalan?
bra dagar
Så kan man konstatera att det redan börjat hända saker, bra saker, som gör att listan i förra bloggen kan strykas ner lite.
tisdag 20 januari 2009
svart tisdag
Ny dag. I ett land där 1% av befolkningen sitter i fängelse. Ett land som tillämpar dödsstraff. Och tortyr. Ett land vars utlandsskuld är mellan 60 och 70% av dess BNP. Ett land som sedan 1950 konstant har fört krig utanför sina egna gränser och orsakat mängder med civilas död. Det enda landet som hittills har använt kärnvapen i krig. Landet med den största kärnvapenarsenalen. Ett land där en man själv har makten över dessa kärnvapen. Ett land som hållit folk fängslade i åratal utan rättegång. Ett land som är skyldigt FN närmare 900 miljoner dollar. Ett land som bara har 16,5% kvinnor i sin högsta lagstiftande församling. Förhoppningsvis blir en del saker bättre nu, denna svarta dag. En del kommer att ändras. En del kommer att bestå. Jag markerar dagen med att spela den svartaste, Grace Jones, Corporate Cannibal. http://se.youtube.com/watch?v=FgMn2OJmx3w&feature=related
söndag 18 januari 2009
tillbaka - all natur
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)