För en tid sedan fick jag en trevlig kommentar här på bloggen. Den gällde min recension i Sydsvenskan av Ulf Lundells utställning i Malmö. Stella skrev bl.a. "Du går ut lungt med 'idolens idoler' men chockökar vid Sheakespeare, tar en hårnålskurva på ett hjul vid den luktfria akrylfärgen och fullkomligt bränner i mål på idolfotot."
Här är hela recensionen från SDS den 27 december förra året:
"I första rummet hänger idolens idoler. Ett porträttgalleri med
Ernest Hemingway, Liam Gallagher, Nick Drake och, kanske mer förvånande, William Shakespeare. Hans sonett 94 är skriven med pensel över konturerna av ett naket par, man och kvinna. Akrylfärgen är utspädd så den liknar akvarell. Lundells kombination av det nakna paret och sonetten är något märklig. Shakespeares dikt är en dikt från man till man. Men OK, kärleken känner inga gränser. Särskilt inte den heterosexuella kärleken.
I nästa rum – ett prång på vägen ner till källaren – hänger collage med inslag av måleri. Klippen från porrtidningar är nog avsedda att vara lagom kittlande. Dessvärre är de varken erotiska eller pornografiska. Snarare emblematiska, identitetsstärkare för trötta rock’n’rollare i övre medelåldern.
I källaren kan man hitta lite snällt och blandat. Formexperiment inspirerade av Miro, Picasso, Klee, men också Marlene Dumas. Nittonhundratalsmåleriets stilar testas i glada färger, som på någon förberedande konstskola, allt med den kravlösa, luktfria akrylfärgen.
I utställningen tillfredsställs flera behov. Ulf Lundell kan fortsätta odla bilden av den lagom vilda svenska bohemen. Köpare får med sig något imponerande att hänga på väggen i stugan på Österlen. Något som ser ut som konst och som – väl synligt – är signerat Lundell, ett slags målad utveckling av det gamla autograferade idolfotot."
Ernest Hemingway, Liam Gallagher, Nick Drake och, kanske mer förvånande, William Shakespeare. Hans sonett 94 är skriven med pensel över konturerna av ett naket par, man och kvinna. Akrylfärgen är utspädd så den liknar akvarell. Lundells kombination av det nakna paret och sonetten är något märklig. Shakespeares dikt är en dikt från man till man. Men OK, kärleken känner inga gränser. Särskilt inte den heterosexuella kärleken.
I nästa rum – ett prång på vägen ner till källaren – hänger collage med inslag av måleri. Klippen från porrtidningar är nog avsedda att vara lagom kittlande. Dessvärre är de varken erotiska eller pornografiska. Snarare emblematiska, identitetsstärkare för trötta rock’n’rollare i övre medelåldern.
I källaren kan man hitta lite snällt och blandat. Formexperiment inspirerade av Miro, Picasso, Klee, men också Marlene Dumas. Nittonhundratalsmåleriets stilar testas i glada färger, som på någon förberedande konstskola, allt med den kravlösa, luktfria akrylfärgen.
I utställningen tillfredsställs flera behov. Ulf Lundell kan fortsätta odla bilden av den lagom vilda svenska bohemen. Köpare får med sig något imponerande att hänga på väggen i stugan på Österlen. Något som ser ut som konst och som – väl synligt – är signerat Lundell, ett slags målad utveckling av det gamla autograferade idolfotot."
4 kommentarer:
Om du gjort lite research innan konstutställningen så hade du vetat att Ulf Lundell publicerat illustrationer till Shakespeares sonetter i boken "Mer än hennes mun" (2005) Då hade du inte förvånats över Shakespeare-sonetten på utställningen.
Menar du att de känslor som beskrivs i sonett 94 inte kan appliceras på t.ex. en äldre mans känslor för en yngre kvinna? Är det märkligt att illustrera sonetten med en kvinna och man? Vari består det märkliga?
Vidare slår du fast att klippen från porrtidningarna i collagen varken är erotiska eller pornografiska, endast "identitetsstärkare för trötta rock´n´rollare i övre medelåldern". På slutet av recensionen passar du på att recensera den presumtive köparen också. Jag tycker att du uttrycker dig föraktfullt, okunnigt och fördomsfullt i din recension.
Bäste Magnus J!
Tack för dina kommentarer. Min antydda förvåning över det sammanhang som Lundell placerar Shakespeare i består, och jag menar nog fortfarande att det inte är helt oproblematiskt när en heterosexuell man, i alla fall som det tycks, rakt av approprierar en dikt med ett homoerotiskt tema i syfte att hylla majoritetens kärlek. Lundell verkar dessutom använda sonettens ord mest för att de ser bra ut i sammanhanget. Detta är ett av Shakespeares mest komplexa och svårtolkade verk, och att kombinera den med en, milt sagt, banal bild av ett heteropar är ingen god idé, och betraktat som konstnärligt val, en mediokricitet. Mitt antagande om vissa collage som "identitetsstärkare" är helt och hållet baserat på begrundan över vilken funktion skapandet av bilderna kan tänkas ha. Mitt antagande om en presumtiv köpare tror jag inte är helt taget ur luften. Det skulle förvåna mig mycket om det inte fanns både en och två målningar av Lundell i stugorna på Österlen.
Föraktfullt, okunnigt och fördomsfullt, Mons
Jag tackar för dina klargöranden som tyvärr inte gör att min inställning till recensionen förändras i sak. Snarare trasslar du in dig i ännu fler märkliga resonemang och antaganden. Det mest anmärkningsvärda är nog ditt resonemang kring om och i så fall hur en heterosexuell konstnär bör illustrera sonett 94.
Jag tror tyvärr att du har för många förutfattade meningar eller fördomar för att din recension skall kunna säga något intressant om konsten. Som provokation fungerar den dock utmärkt.
som sagt, "föraktfull, okunnig och fördomsfull..."
Skicka en kommentar