Igår var det vernissage på Lena Mattsons utställning A Perfect Day in a Perfect Body. Bilden är från den performance som Mattsson och Virgil Dejarv genomförde då. Texten nedan är min introduktion till utställningen som kan ses på Galleri Ovin i Malmö.
KROPPEN UTANPÅ OCH KROPPEN INUTI
Konsthistorikern Mårten Snickare har skrivit att teckningskonsten tycks vara den mest okroppsliga av konstarterna.[1] Observationen understöds av ett citat från Roland Barthes där han skriver att ”Linjen – vilken som helst på ett stycke papper – förnekar kroppens betydelse, den köttsliga kroppen…”. I århundraden har teckning förbundits med intellektuell aktivitet, och måleri med sinnena, med kroppen. Men Snickare fortsätter med iakttagelsen att kroppen kanske är mer närvarande i teckningen än i andra visuella medier. Sedd ur denna vinkel finns kroppen närvarande i århundraden av krokiteckningar och akter som visar poserande kroppar, kroppar som vrider sig, men också i de grafiska spåren efter konstnärens egna kroppsrörelser, i teckningens linjer.
I sin senaste utställning, A Perfect Day in a Perfect Body, visar Lena Mattsson en serie teckningar och videor, samt en skulptur, Turning, samtliga koncipierade och utförda 2007-08. Arbetena har kommit till under en pågående, fortfarande odiagnostiserad, sjukdom som orsakar ofta förekommande krampanfall och skakningar. Verken berör erfarenheter från sjukhusvistelser, som i videon Overloaded Room No 1, eller förändrade levnadsvillkor, som i videon The End of the Road eller teckningen Rollerboy, men de tar också upp frågor i samtida konstnärlig praxis, mest uttryckligt kanske, samt med en stor dos svart humor och självironi i This Is Not a Performance. Lena Mattsson kommer också att göra en live performance tillsammans med kollegan Virgil Dejarv på vernissagedagen. Denna performance, med referenser till Andy Warhol, är integrerad med utställningen i sitt ifrågasättande av rådande idéer rörande perfekta liv och perfekta kroppar.
Mattsson är en utbildad målare som sedan har rört sig mot att använda video som sitt huvudsakliga medium – vanligen kopplat till olika former av performance och installationer – men hon har fortsatt att använda referenser från måleriet, som i Breakfast for Everybody, en videoperformanceparafras på Manet först visad på Louisiana 1997-98. Hon utvecklar en del temata – visuella och idémässiga – därifrån i Anyone Breaks Fast, ett verk först visat vid hennes separatutställning A Small Fairy Tale på Malmö Konsthall 2001-02. Teckningar, och teckningen som handling, har alltid varit en del av både hennes arbetsprocess, i förberedande skisser, och i färdiga verk, som i t.ex. animationer, eller som performanceredskap.
I Lena Mattsons arbeten kombineras ofta erfarenheter av social orättvisa med kroppsliga erfarenheter, många gånger smärtsamma. ”Kameran är min pensel och det jag sett och upplevt i livet är min färg.”[2] I A Perfect Day in a Perfect Body är denna närhet till sensoriska erfarenheter och ett fortsatt sökande efter deras konstnärliga uttryck närmast smärtsamt närvarande. Teckningarna i utställningen har motiv som varierar från realistiska observationer till det rent abstrakta och det något surrealistiska. Den tecknade kroppen och den tecknande är lika påtagliga.
Konsthistorikern Mårten Snickare har skrivit att teckningskonsten tycks vara den mest okroppsliga av konstarterna.[1] Observationen understöds av ett citat från Roland Barthes där han skriver att ”Linjen – vilken som helst på ett stycke papper – förnekar kroppens betydelse, den köttsliga kroppen…”. I århundraden har teckning förbundits med intellektuell aktivitet, och måleri med sinnena, med kroppen. Men Snickare fortsätter med iakttagelsen att kroppen kanske är mer närvarande i teckningen än i andra visuella medier. Sedd ur denna vinkel finns kroppen närvarande i århundraden av krokiteckningar och akter som visar poserande kroppar, kroppar som vrider sig, men också i de grafiska spåren efter konstnärens egna kroppsrörelser, i teckningens linjer.
I sin senaste utställning, A Perfect Day in a Perfect Body, visar Lena Mattsson en serie teckningar och videor, samt en skulptur, Turning, samtliga koncipierade och utförda 2007-08. Arbetena har kommit till under en pågående, fortfarande odiagnostiserad, sjukdom som orsakar ofta förekommande krampanfall och skakningar. Verken berör erfarenheter från sjukhusvistelser, som i videon Overloaded Room No 1, eller förändrade levnadsvillkor, som i videon The End of the Road eller teckningen Rollerboy, men de tar också upp frågor i samtida konstnärlig praxis, mest uttryckligt kanske, samt med en stor dos svart humor och självironi i This Is Not a Performance. Lena Mattsson kommer också att göra en live performance tillsammans med kollegan Virgil Dejarv på vernissagedagen. Denna performance, med referenser till Andy Warhol, är integrerad med utställningen i sitt ifrågasättande av rådande idéer rörande perfekta liv och perfekta kroppar.
Mattsson är en utbildad målare som sedan har rört sig mot att använda video som sitt huvudsakliga medium – vanligen kopplat till olika former av performance och installationer – men hon har fortsatt att använda referenser från måleriet, som i Breakfast for Everybody, en videoperformanceparafras på Manet först visad på Louisiana 1997-98. Hon utvecklar en del temata – visuella och idémässiga – därifrån i Anyone Breaks Fast, ett verk först visat vid hennes separatutställning A Small Fairy Tale på Malmö Konsthall 2001-02. Teckningar, och teckningen som handling, har alltid varit en del av både hennes arbetsprocess, i förberedande skisser, och i färdiga verk, som i t.ex. animationer, eller som performanceredskap.
I Lena Mattsons arbeten kombineras ofta erfarenheter av social orättvisa med kroppsliga erfarenheter, många gånger smärtsamma. ”Kameran är min pensel och det jag sett och upplevt i livet är min färg.”[2] I A Perfect Day in a Perfect Body är denna närhet till sensoriska erfarenheter och ett fortsatt sökande efter deras konstnärliga uttryck närmast smärtsamt närvarande. Teckningarna i utställningen har motiv som varierar från realistiska observationer till det rent abstrakta och det något surrealistiska. Den tecknade kroppen och den tecknande är lika påtagliga.
[1] M Snickare, Kroppen – den tecknande och den tecknade, i Kroppen. Konst och vetenskap, Nationalmuseum, 2008, ss. 55 ff.
[2] Sagt i en intervju med Birgitta Collberg när Lena Mattsson tagit emot Region Skånes kulturstipendium 2001. Se: http://www.skane.se/templates/Page.aspx?id=23580 (20 aug. 2008)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar