"Bakom Backarnas envåningslänga låg en trädgård, som var gärdad av tre häckar. Innerst en buxbomshäck. Den hade änkfru Siedel i tiden låtit plantera, dels för prydnads skull, dels för kolikens. Änkenåden hade nämligen haft ont av kolik och plägade bota den med buxbomsdekokt.
Därnäst kom en idegranshäck, den hemlighetsfulle amerikanske trädgårdsodlarens och sedelförfalskarens verk. Elsa Sörmans far hade grävt gropar för dessa plantor, av vilka ungefär hälften ännu voro i livet. Tre eller fyra voro vackra exemplar, som skämde ut de övriga.
Ytterst stod en häck av vanliga granar, även den tämligen ojämn och ovårdad men ganska tät. När baron de Sars gjorde sin sista stadsresa - som fortsattes till Homburg, därifrån han aldrig återvände - hade han blivit varse trädgårdens förfallna och ruskiga skick. Och han hade givit befallning om granhäcken, som borde dölja det värsta eländet.
Trädgården hade inte ansats på de sista trettio åren. Gångarna voro övervuxna med mossa och gräs och ett tumstjockt lager av mylla låg över sanden. Vilda, tarvliga örter med maskrosen i spetsen hade tågat upp på rabatterna och gjort sig till herrar. Där det brunna hemlighuset stått, bredde sig nu en hel liten skog av kardborrar. Och den enda trädgårdsväxt, som trivdes i förvildningen, var förgätmigejen, ogräsets halvsyster. I fem stora järnurnor, som sannolikt varit grönmålade, men nu voro roströda, pöste mossan, svällde höst och vår, kröp ned under vintern och under rötmånaden. Ett runt järnbord i syrenbersån uppbar skärvor av några krossade ölbuteljer." Ur Hjalmar Bergmans Vi Bookar, Krokar och Rothar, 1912
"Företrädd av den vilt skuttande Bendicò gick han nedför den korta trappan till trädgården. När han såg den ligga omsluten av murar på tre sidor med villan på den fjärde kom han alltid att tänka på en kyrkogård; detta intryck förstärktes ytterligare av de parallella raderna av små upphöjningar som avgränsade bevattningskanalerna och liknade gravkullar över magerlagda jättar. På den rödaktiga lerjorden trängdes plantorna huller om buller. Blommor sköt upp var som helst, och myrtenbuskarnas stammar verkade placerade där snarare för att hindra en från att komma fram än för att kanta gångarna. I fonden exponerade en av gulsvarta lavar fläckig Flora sina mer än sekelgamla behag. På ömse sidor stod bänkar med broderade och tillknycklade kuddar, allt i grå marmor. Och i ett hörn lyste en gyllene akacia fram med en helt malplacerad munterhet. Från varenda jordkoka tycktes utgå en längtan efter skönhet som strax förkvävdes av lättja.
Men den orkeslösa trädgården som låg där hopklämd mellan murarna utandades oljiga, sinnliga och en aning förskämda dunster, liknande de aromatiska vätskor som destilleras ur vissa helgons reliker. Kryddlukten från nejlikorna genomträngde rosornas konventionella doft och oljelukten från de täta magnoliorna i hörnen. Och under dem alla förnams dessutom doften från myntan sammanvävd med akacians barnsliga och myrtens sötsliskiga vällukter. Fruktodlingen utanför muren sände in pustar av de första apelsinblommornas sängkammarparfym.
Det var en trädgård för blinda, ty allt vad man såg var en plåga för ögat. Men luktorganen kunde beredas en våldsam om ock föga utsökt njutning. Paul Neyron-rosorna som han själv införskrivit från Palermo hade degenererat. Till att börja med stimulerade, därpå utarmade av den sicilianska myllans starka och försoffande safter och slutligen förbrända av den apokalyptiska julihettan hade de förvandlats till ett slags köttfärgade obscena kålhuvuden och gav ifrån sig en tung nästan oanständig arom, något som ingen fransk rosenodlare skulle ha vågat hoppas på. Prinsen förde en ros till näsan och tyckte att det var som att dra in doften från en operaballerinas lår. Han höll fram blomman mot Bendicò, som äcklad drog sig undan och skyndade sig att snusa efter mera hälsosamma luktsensationer bland gödseln och några små döda ödlor." ur Leoparden av Giuseppe Tomasi di Lampedusa, 1992 (på italienska 1959)
Två författare om trädgårdar och förfall. När jag läste detta avsnitt i Bergmans bok nyligen - Leoparden är en gammal favorit - kunde jag inte hålla tillbaka tanken att Lampedusa läst Bergman och inspirerats. Allt jag vet säkert är att sicilianaren var en storläsare, och läste på många språk, inklusive tyska, och att många av svenskens böcker översattes till inte minst tyska. Men sannolikt är det bara ett sammanträffande. Kanske är den förfallna trädgården bara ett tacksamt motiv för författare som sysslar med tidens gång och dekadens i olika former. En kanske intressant detalj, dock utan relevans för inspirationsidén ovan, är att Bergman var en flitig Italien-resenär, och även har skrivit några berättelser från Sicilien.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar