hemma igen

Hemma igen efter en lång sommar möts jag av nyheten att Malmö stadsbibliotek maler ner böcker som man funnit överflödiga. Böckerna ska ut, författarna ska in enligt en slogan som en reklambyrå utformat. Även bibliotekarierna har tagit till sig show- och entertainmentsamhället. Efter ett par dagar av både folkliga och kulturbevakande protester mot nedmalingen bestämmer man sig för att sluta mala ner böckerna och börjar med gratisutdelning istället. Närmare tusen böcker delades ut igår. På fyrtiofem minuter. Man hade räknat med att de skulle ta fyra timmar. Men planerna på ombyggnad fortsätter. Istället för trista bokhyllor ska man ha scener och restaurang. Man får anta att bara de böcker som lånas ut med någorlunda frekvens får finnas kvar. Mainstreaming kallas det. Det är precis som på TV. Var ska alla de konstiga, udda böckerna ta vägen. När jag var en ensam tonåring i en liten småländsk stad för trettio år sedan eller så var biblioteket min viktigaste tillflyktsort. Där var det tyst och jag kunde ströva fritt bland hyllorna, ta ut en bok i något udda ämne, en etikettsbok från slutet av 1800-talet till exempel, med fascinerande, och sedan länge obsoleta regler för mänskligt umgänge. En sådan bok hade nog åkt i kvarnen direkt idag. Biblioteket blir inte längre ett ställe att ta sin tillflykt till. Där kommer inget udda längre att finnas. Inga dunkla vrår. Inget att upptäcka. Modernitetens beröringsskräck inför historien når själva de institutioner som ska förvalta historien. Jag vet att det finns några specialbibliotek kvar, och att ett par bibliotek ska lagra allt. Men dessa forskningsbibliotek är inte öppna för en ensam tonåring i en svensk småstad, för någon som kanske inte ens känner till att de finns. Visst finns mycket på nätet, men inte möjligheten att bara ströva, i rummet, ta ut något ur hyllan, lukta, känna på, läsa lite, sätta tillbaka, gå vidare, fly.