”I believe in Karma; what you give is what you get in return…” läser jag på någons hemsida. Kan hindubuddistisk visdom bli mer newageurvattnad, missbrukad? Är det hela inte helt meningslöst om vi får tillbaka exakt det vi ger? Ett nollsummespel. Ungefär som att ”Barn är meningen med livet.” Om det möjligen inte är så att det finns en mening i själva transaktionen. Att även en balanserad överföring skapar en friktion som är meningsfull (jag vet, nu är det jag som är flummig). Men det kan också vara så att det är de ständiga små och stora obalanserna som skapar mening. Eller är jag gnällig? Förstår jag själv vad jag menar? Varför blir jag förbannad på feelgoodöverdoser? Bilden, på allmän begäran, igen: Gud, av Freytag-Loringhoven och Schamberg.
