queer 1981

Sommaren 1981 tillbringade jag i Växjö på det regemente som då fanns där. När jag inte hade annat att göra gick jag gärna till biblioteket. Där hittade jag de två digra romansviterna Fattigadel och Fröknarna von Pahlen av Agnes von Krusenstjerna. Jag minns namnen Pahlen och Krusenstjerna från litteraturundervisningen på gymnasiet, men där hade de bara nämnts i förbifarten, i samband med någon fejd, och man fick aldrig riktigt veta vad den där fejden hade rört sig om. Jag började i alla fall läsa, först Fattigadel (som förblir min favorit), sedan Fröknarna von Pahlen. Jag läste dem hela sommaren, och sveptes in i deras värld, deras täta intensiva värld. Lagercrantz biografi hade kommit ett år tidigare men den kände jag inte till. Däremot tyckte jag om Maj Zetterlings film Amorosa, från 1986. Den var vacker men gav mig inga svar, kanske inga frågor heller. En gång, drygt 15 år senare, tog jag upp böckerna i en diskussion med bl.a. Ebba Witt-Brattström, men varken hon eller någon av de andra vid bordet kom med några nya perspektiv på dem. Sedan har de legat i träda för mig. Så i morse kom jag på vad det var som fångat mig den där sommaren i Växjö, vad böckernas förtätade luft rört sig om. De är bland det mest queera som skrivits i svensk litteratur, inte konstigt att de provocerade samtiden och till stor del bortträngts av eftervärlden. För mig beskrev de allt det jag ville och kunde känna igen. Svensk litteraturhistoria, kanske också konsthistoria, är heteronormativ så det räcker till alla, och över alltihop svävar den stora heterogubben och misogynen Strindbergs ande. Agnes von Krusenstjernas böcker skriver något annat. Inte konstigt att Karin Boye var en så stark försvarare av dem.