"erlkönig"

Jag ryser alltid när jag kommer till vissa partier i Goethes ”Erlkönig”. Hörde den nyligen framförd som sång. Varför rysa? För att den handlar om en förälder och ett barn, far och son, och föräldern lyssnar inte på barnets rädsla, tar den inte på allvar? Barnet är skräckslaget inför ett pågående övergrepp och fadern förmår inte se vad som händer. Han bagatelliserar skändningen tills barnet dör. Barnet dör. För att fadern är helt innesluten i sina egna uppfattningar av rätt och fel. Sant och falskt, och inte förmår uppfatta barnet framför sig. Och ta in det, förstå det. Så måste barnet försvinna från faderns värld in i Älvakungens skuggvärld av oklara gränser. Älvakungen förför barnet, förgriper och våldför sig på det tills det lämnar faderns värld. Han ger barnet något som ligger utanför den trygga kringbyggda gårdsplan dit barnet aldrig når fram. Den plats barnet aldrig kommer hem till igen. Fadern kunde också ha stannat i sin nattliga panikritt genom farorna, och mött Älvakungen, barnets rädsla. Mött barnet. ”Erlkönig” kan också vara en dröm om att föras bort från gården, ett minne av upphetsning och skräck. Faderns är den tråkiga, fyrkantiga världen, den en smula upplysta plats där han kan förstå allt. Barnet dras ut i något annat, i dunklet och dimmorna, barnet drunknar, leker, får guld, förförs, slipper undan fyrkantigheten. Det vill inte, men måste. Älvakungens värld finns inom honom, det är därför han kan se den. Fadern kan inte se den. Den finns inte i honom. Mellan barnet och fadern ryms en avgrund av mörker, en avgrund som på botten inte har någon botten, utom möjligen det dödens mörker som inträder när barnet ligger dött i faderns armar. ”Erlkönig” kan handla både om förälderns blindhet inför de övergrepp ett barn upplever i växandet, kanske därför att föräldern är så försluten i sin egen smärta, och om barnets växande och frigörelse genom en död som i så fall måste uppfattas som symbolisk. Barnet försvinner till ett annat land utanför faderns kontroll, det måste (för)ledas dit av någon som kan visa dess möjligheter. Rättare, barnet förleder sig självt, slukas av sin inre saga, av konsten som det på något sätt fått syn på. Och blir på så sätt befriat, fast priset, mätt i faderns myntslag är omätligt högt. Kanske inte i barnets. Svaret lämnar Goethe åt oss. Vad finns mer i dikten? Barnet och fadern kan vara samma person. Den vuxne som är oförmögen att känna igen barnet i sig och därför låter det dö, eller transporteras till en annan värld. Den vuxne låter öppenheten i sig självdö, för tryggheten. Handlar den om fadern som nekar barnet i sig röst? Som med åren dödar barnet i sig. Tolkningen känns för sentimental. Jag vet inte. Dikten griper mig så att jag på några ställen ryser, inte minst när jag just före slutorden återigen vet att barnet i faderns armar är dött, och att döden står där som en port som stängts i faderns ansikte. Där finns också Älvakungen. Vem är han? Faderns skuggbild. Kungen är också en far, med döttrar. Han är en annan pappa. Eller så är han den ”riktige” fadern, en efterlängtad far. En kung. Totem. Men en kung utan kropp, en ande. Som är faderlig, farlig och lockande. Om barnet är en människa slits det mellan de två kungarna. Sagokungen och pappan, en vanlig riddare. ”Bist du nicht willig dann brauch Ich Gewalt”. Hotet om våld är latent. Barnet bör helst vara villigt. Dess latenta, eller möjliga villighet antyds av raden. Märklig dikt.