monstret

Vi lever i en tid av skam. Alla ska skämmas och be om förlåtelse hit och dit för saker de gjort, eller inte gjort. De rättfärdiga förorättade är tillfälliga domare i en process som svänger hit och dit. Jag har t.ex. svårt att förstå hur en stat kan be om förlåtelse för något som hände för länge sedan, förlåtelse kan bara ges från individ till individ. Lika fel som kollektiv bestraffning är, lika märklig är kollektiv förlåtelse, för mig.

Själv har jag mest varit trött på allt detta tills jag såg Ms Rice på nätet idag, direkt med TT från det svenska regeringskansliet. Självklart försvarade hon sin bloddrypande och rättsvidriga utrikespolitik, denna gång med monstergreppet, Saddam Hussein var ju ett "monster" (ett bra exempel på klassisk demagogi), och monster måste ju förgöras, kosta vad det kosta vill av krig, död och övergrepp på det egna och andras rättssystem.

"Monstret" var inte argumentet när man satte igång kriget, då ljög man istället ihop en historia som bara en minoritet av västs befolkningar initialt trodde på. Även när USA satte igång sitt anfall mot, och ockupationen av, Irak, var det långtifrån med helhjärtat stöd ens från amerikanerna själva. Lögnen var alltför genomskinlig. Men stora delar av dagspressen i t.ex. Sverige svalde lögnerna med hull och hår. Den enda tidning som i sina ledare tog klart och tydligt avstånd från folkrättsövergreppet var Aftonbladet, medan Expressen, Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter och de andra i olika grad hejade på.

Jag gillar inte skampålar, men tycker ändå att dessa i andra frågor ofta så (själv)rättfärdiga, nästan alltid, män, som så helhjärtat, och på USA-Storbritanniens lögnaktiga grunder, då stödde kriget, jag skulle önska att de i alla fall rodnade lite om öronen av skam, för att de hade så fel, för att de så villigt lät sig luras. Jag vet att detta är gamla nyheter, men gamla nyheter behövs också ibland.