miljörepris

Häromdagen gick vi till en väldoftande badbutik, Reunion på Stora Nygatan, och köpte nya tandborstmuggar. De är svarta, sydda av återanvända bildäck. 1990 gick jag runt en hel sommar med en fickmaskkompost. Annifrid Reuss hade en likadan. Den kom från Nordform 90, en bomässa med tydlig miljöprofil. Idén var att man kunde mata maskarna i fickan med rester, salladsblad och liknande, både ute och hemma, och få en fin kompost. Kul tyckte jag. I början på 90-talet var allt papper lite brunt, gärna grovt, fullkornspapper. Det var innan man hade lärt sig göra klorfritt vitt papper. Brungrått papper betydde att man var miljömedveten. Ungefär som idag när alla plötsligt åker tåg och tycker det är bra. Det är det också. Men varför behövde annars välinformerade personer Al Gore för att börja tänka på växthuseffekten? Varför känns vår tids miljömedvetenhet som en repris på en repris (på en repris?). Är det bara ett återkommande mode som ger konsumismen ännu en dimension, en moralisk sådan. Den totala konsumtionen minskar inte, varken här eller i fattigare länder. Är miljömedvetandet vår tids motsvarighet till 1800-talets moralpryderi? Det vi gärna skrattar åt.