främlingen

I min strävan efter bildning lockades jag vid mitt besök på ICA vid Caroli kyrka inhandla Camus Främlingen. Den ingår i den där billiga klassikerserien från Expressen/Bonniers som också hade Mrs Dalloway: "den bästa litteraturen av de största författarna." Inbunden och i ett behändigt format. 100-150 sidor är ett utmärkt omfång för en roman. Kanske ska jag försöka hålla mig inom det själv? Nåväl, man ska köpa boken tillsammans med Expressen/Kvällsposten. Jag försökte att bara köpa boken men kassörskan insisterade. Därför satt jag med Kvällspostens (Expressens?) kultursida när jag drack mitt te i eftermiddags. Lisbeth Lindeborg och Anne Hedén förundrade sig i var sin artikel över terrorismens försvarsadvokater, i juridisk mening alltså. Klart man kan undra över deras karaktärer, men är inte det en undran som i så fall borde gälla alla advokater som åtar sig riktigt grova brott? Samtidigt som det faktum att alla har rätt till ett bra försvar är en bärande del av rättssamhället, och inte så mycket att undra över. Artiklarna är inte särskilt originella, och lagom förutsägbara. Begrepp som mysterium och ondska tillför lite till ett kvalificerat samtal. Jag fokuserar på språket istället. Till exempel det att titeln på dokumentären Terror's Advocate översatts med Djävulens advokat (varför ska Djävulen alltid vara med på ett hörn nuförtiden?). Eller att Hedén lyckas vara både sexist och rasist (och kanske något mer) i meningen (om Djävulens advokat) "Vergès, vars mamma var vietnamesiska och pappa kommunist, har alltid politiskt sett alltid lanserat sig som antikolonialist." Hade mamman ingen politisk hållning, eller pappan ingen etnisk tillhörighet? Är det bara en slump att mamman är sin etnicitet, och pappan sitt intellekt? Det är i det oavsiktliga vi avslöjar oss. När sedan min sambo kom hem visade det sig att vi nog redan har Främlingen, fast kanske inte inbunden.