Många tänker på sitt liv som en linje. Modellen är mer eller mindre tvådimensionell. Tänk på livet som ett landskap istället. Hur ser det ut? Hur ser livet ut i minst tre dimensioner? Upplev det så.
tisdag 3 februari 2009
måndag 2 februari 2009
döden igen
Läkaren står idag i korselden i en av tidens stora frågor: Hur ska vi ta hand om varandra? Vill vi ta hand om varandra? Eller vill vi bara tänka på oss själva och vår egen konsumtion? Kostnaderna för vård stiger eftersom vi blir alltfler gamla, och alltfler sjuka, och kan få fler sjukdomar kan behandlade. Till och med döden vill vi få behandlad. Hur ska vi förhålla oss till det? Läkaren står mitt i. Mellan kraven från patienten och kraven från det gemensamma.
söndag 1 februari 2009
fellini - att gå
”Fellini Satyricon” från 1968 är en filmad betraktelse över antikens Rom. I slutet av filmen finns en fin bild av girigheten. Den rike Eumolpo, som en gång var fattig poet, är död. Runt hans bår vakar en samling andra rika äldre män. När testamentet läses upp visar det sig att de ska få ärva honom, men på ett villkor. De måste äta upp hans kvarlevor. En av dem finner sig omedelbart och anför flera historiska exempel på kannibalism (historien som rättfärdigandeinstrument). Ja, vad är en timmes illamående jämfört med alla rikedomar den kan föra med sig, menar en annan. Filmens huvudperson, den unge studenten Encolpio – som kände Eumolpo när han var fattig – står vid sidan av och ler när han hör testamentet. Han ler, vänder sig om och avseglar sedan mot nya mål tillsammans med den dödes befriade slavar. På stranden står gubbarna kvar och tuggar långsamt den dödes kött. Encolpio är inte själv någon oskuld. Tidigare i filmen har han ägnat sig både åt stöld, frosseri och skörlevnad av olika slag. Hans leende avslöjar ingen avsky inför de girigas samförstånd, ingen självgodhet, snarare ett erkännande av sig själv, och av Eumolpos sinne för humor, men lika viktigt är att han går därifrån.
lördag 31 januari 2009
tv i a-kassetid
”Våra bästa år” går varje vardag. Flera gånger om dagen om man räknar med repriserna. Den är lika utdragen i tempot som Douglas Gordons ”24-hour Psycho”. Varje händelse håller på i minst en vecka. Det gör inget om man missar tio avsnitt. Rötägget Lucas är fortfarande kvar på sjukhuset efter att ha kört full och nästan tagit livet av både sig och sonen Will, barnet som aldrig säger något.
Barn i tvåloperor säger aldrig något. De är saker som man kämpar om i oändliga konflikter. Kapitalismens ultimata konsumtionsvaror. Panter i en känslans ekonomi. Tror jag. Eller så är de där för att man minst en gång per avsnitt ska få säga att familjen är det viktigaste man har. Serien riktar sig ju i första hand till den som är hemma och ska se till att det finns ett hem för dendär familjen. Den handlar heller inte primärt om arbetsplatser och makt på jobbet. Hemmet, dess förlängningar restaurangen och gymmet, samt sjukhuset och domstolen är de viktigaste scenerna. De mänskliga relationerna står i centrum.
”Våra bästa år” är helt och hållet inspelad i studio. Längst inne i Platons grotta. Bland skuggornas skuggor. Det finns en del utomhusscener men kulisserna kommer inte ens i närheten av realism. Serien är klaustrofobisk och artificiell på ett sätt som tillsammans med musiken skapar förtätning och konstant spänning. Personerna talar också med sig själva hela tiden. Eller så får man avlyssna vad de tänker. Inget lämnas åt slumpen. Detta är inte Dogma.
Intrigerna i ”Våra bästa år” är också skrivna för skuggorna. Folk försvinner, får minnesförlust, får mikrochips insatta i huvudet så att den ondsinte Stefano kan styra deras humör, ser spöken, och så vidare. Om man går in på seriens hemsida kan man få en hel förteckning över de mest fantastiska vändningarna.
Dagteve är teve för alla som är ensamma hemma dagtid. Det är inte familjeteve för bästa sändningstid. Det är något den delar med pornografin, men inte det enda. Musiken och kulisserna påminner också om pornografins bakgrunder. De är nästan utbytbara mot varandra. Produktionen av dem är lika märkbart ansträngd.
De flesta av de manliga huvudpersonerna i serien ser ut som amerikanska bögporrstjärnor. Det viktigaste undantaget är Stefano. Gammal, halvfet, med färgat hår och kraftigt sminkad ser han snarare ut som nidbilden av en luguber porrdirektör. Serien befinner sig i ett märkligt vägg-i-väggförhållande till den amerikanska homopornografin. Kanske produceras de under samma tak (min fantasi).
I ”Våra bästa år” är det männen som är sexobjekt. Inget tillfälle att antyda en sexig fysik försitts. I en lång rad avsnitt sprang en av de manliga huvudpersonerna, Bo, runt i ett träsk iförd avklippta jeans och sönderriven t-shirt. Han är mycket välbyggd. Jag kan nästan svära på att jag har sett honom i någon Falconfilm (ett känt porrfilmsmärke).
Kvinnorna är betydligt mindre utmanande. De bär ofta sedesamma dräkter. De har mycket smink och smycken, och lite kropp. Kropparna sitter på männen. Begär homosexuella amerikanska män andra män på samma sätt som amerikanska hemmafruar gör? Har de samma blick, i just denhär situationen? Trots stora skillnader för övrigt? Är ”Days of Our Lives” (den amerikanska titeln på ”Våra bästa år”.) pseudopornografisk?
Kanske är det ensamt tittande, konsumtionen i ensamhet av just dessa rörliga bilder, som tillåter en erotisering och objektifiering av den store vite mannen. (Marginaliserat tittande och begär får mig att tänka på en annan tvålopera, som appellerat både till lesbiska, och ännu fler bögar, australiensiska kultnattserien ”Kvinnofängelset”. Lika instängd, lika billig i scenografin som både dagteve och mycken homopornografi, och sänd utanför bästa sändningstid, för ensamma och sömnlösa. Inte lika visuellt utmanande men ändå intressant att notera.)
Mycket kan verka taffligt i dessa serier, liksom i pornografin. Kulisserna, musiken, skådespelandet, manus. Det är det också, utifrån bästa sändningstids normer. Skälen kan vara flera. Ett, uppenbart, är att tittargrupperna inte representerar samma köpkraft och numerär. Hemmaföräldrar (oftast kvinnor), arbetslösa, nattarbetande (låg lön, ingen karriär) och andra. Mindre köpkraft, mindre grupp, mindre pengar från reklam, mindre pengar att arbeta med. Budgetteve.
Porrindustrin drar förvisso in mycket pengar, men den lever på direktförsäljningen av filmer, och uthyrning, och den har inga reklamintäkter. Omsättningstakten på filmerna är hög, kraven på nyheter stora. Budgetfilm. Räknat per produktion. Men så är också målen andra. Man ska skapa spänning, och upphetsning, sublimerad eller direkt.
Å ena sidan bekräftar och befäster man konservativa hierarkier och rådande system. I dagteve är det familjen som värde som lanseras om och om igen. I amerikansk homoporr befästs ofta styrkeförhållanden och maktrelationer mellan män, mellan stor och liten, mellan stark och svag.
Men genrerna undergräver och utmanar också, inte minst genom den andra blicken på mannen, den blick som får så lite plats på bästa sändningstid när pappa (eller barnen) håller i fjärrkontrollen. Ett annat utmanande element skulle kunna vara lögnen. Intrigerna går nästan hela tiden ut på att man lurar och bedrar varandra, lever dubbelliv. Illa kanske, men också, ur en annan synvinkel, ifrågasättande både hegemoniska sanningsanspråk och fasta identiteter. Tror jag.
Barn i tvåloperor säger aldrig något. De är saker som man kämpar om i oändliga konflikter. Kapitalismens ultimata konsumtionsvaror. Panter i en känslans ekonomi. Tror jag. Eller så är de där för att man minst en gång per avsnitt ska få säga att familjen är det viktigaste man har. Serien riktar sig ju i första hand till den som är hemma och ska se till att det finns ett hem för dendär familjen. Den handlar heller inte primärt om arbetsplatser och makt på jobbet. Hemmet, dess förlängningar restaurangen och gymmet, samt sjukhuset och domstolen är de viktigaste scenerna. De mänskliga relationerna står i centrum.
”Våra bästa år” är helt och hållet inspelad i studio. Längst inne i Platons grotta. Bland skuggornas skuggor. Det finns en del utomhusscener men kulisserna kommer inte ens i närheten av realism. Serien är klaustrofobisk och artificiell på ett sätt som tillsammans med musiken skapar förtätning och konstant spänning. Personerna talar också med sig själva hela tiden. Eller så får man avlyssna vad de tänker. Inget lämnas åt slumpen. Detta är inte Dogma.
Intrigerna i ”Våra bästa år” är också skrivna för skuggorna. Folk försvinner, får minnesförlust, får mikrochips insatta i huvudet så att den ondsinte Stefano kan styra deras humör, ser spöken, och så vidare. Om man går in på seriens hemsida kan man få en hel förteckning över de mest fantastiska vändningarna.
Dagteve är teve för alla som är ensamma hemma dagtid. Det är inte familjeteve för bästa sändningstid. Det är något den delar med pornografin, men inte det enda. Musiken och kulisserna påminner också om pornografins bakgrunder. De är nästan utbytbara mot varandra. Produktionen av dem är lika märkbart ansträngd.
De flesta av de manliga huvudpersonerna i serien ser ut som amerikanska bögporrstjärnor. Det viktigaste undantaget är Stefano. Gammal, halvfet, med färgat hår och kraftigt sminkad ser han snarare ut som nidbilden av en luguber porrdirektör. Serien befinner sig i ett märkligt vägg-i-väggförhållande till den amerikanska homopornografin. Kanske produceras de under samma tak (min fantasi).
I ”Våra bästa år” är det männen som är sexobjekt. Inget tillfälle att antyda en sexig fysik försitts. I en lång rad avsnitt sprang en av de manliga huvudpersonerna, Bo, runt i ett träsk iförd avklippta jeans och sönderriven t-shirt. Han är mycket välbyggd. Jag kan nästan svära på att jag har sett honom i någon Falconfilm (ett känt porrfilmsmärke).
Kvinnorna är betydligt mindre utmanande. De bär ofta sedesamma dräkter. De har mycket smink och smycken, och lite kropp. Kropparna sitter på männen. Begär homosexuella amerikanska män andra män på samma sätt som amerikanska hemmafruar gör? Har de samma blick, i just denhär situationen? Trots stora skillnader för övrigt? Är ”Days of Our Lives” (den amerikanska titeln på ”Våra bästa år”.) pseudopornografisk?
Kanske är det ensamt tittande, konsumtionen i ensamhet av just dessa rörliga bilder, som tillåter en erotisering och objektifiering av den store vite mannen. (Marginaliserat tittande och begär får mig att tänka på en annan tvålopera, som appellerat både till lesbiska, och ännu fler bögar, australiensiska kultnattserien ”Kvinnofängelset”. Lika instängd, lika billig i scenografin som både dagteve och mycken homopornografi, och sänd utanför bästa sändningstid, för ensamma och sömnlösa. Inte lika visuellt utmanande men ändå intressant att notera.)
Mycket kan verka taffligt i dessa serier, liksom i pornografin. Kulisserna, musiken, skådespelandet, manus. Det är det också, utifrån bästa sändningstids normer. Skälen kan vara flera. Ett, uppenbart, är att tittargrupperna inte representerar samma köpkraft och numerär. Hemmaföräldrar (oftast kvinnor), arbetslösa, nattarbetande (låg lön, ingen karriär) och andra. Mindre köpkraft, mindre grupp, mindre pengar från reklam, mindre pengar att arbeta med. Budgetteve.
Porrindustrin drar förvisso in mycket pengar, men den lever på direktförsäljningen av filmer, och uthyrning, och den har inga reklamintäkter. Omsättningstakten på filmerna är hög, kraven på nyheter stora. Budgetfilm. Räknat per produktion. Men så är också målen andra. Man ska skapa spänning, och upphetsning, sublimerad eller direkt.
Å ena sidan bekräftar och befäster man konservativa hierarkier och rådande system. I dagteve är det familjen som värde som lanseras om och om igen. I amerikansk homoporr befästs ofta styrkeförhållanden och maktrelationer mellan män, mellan stor och liten, mellan stark och svag.
Men genrerna undergräver och utmanar också, inte minst genom den andra blicken på mannen, den blick som får så lite plats på bästa sändningstid när pappa (eller barnen) håller i fjärrkontrollen. Ett annat utmanande element skulle kunna vara lögnen. Intrigerna går nästan hela tiden ut på att man lurar och bedrar varandra, lever dubbelliv. Illa kanske, men också, ur en annan synvinkel, ifrågasättande både hegemoniska sanningsanspråk och fasta identiteter. Tror jag.
fredag 30 januari 2009
torsdag 29 januari 2009
onsdag 28 januari 2009
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
