skäggen

Skäggen kom tillbaka. På 90-talet hade jag aldrig trott det. Så började folk raka av sig håret. Skäggstubb hade varit modernt ett tag. Och någon gång kring sekelskiftet började skäggen växa. Innan dess var det 70-talets arkitekter som hade skägg, antagligen i något slags protest mot den slätrakade modernismen, eller bara som en allmän protest, bland alla andra protester. Innan dess igen fanns det en liten mediaskäggvåg på 60-talet, ganska små, vassa skägg. Tillbaka till nu. 2000-talets första decennium. Rakade huvuden tonade gradvis ut och skäggen växte. Men de såg annorlunda ut. Jämfört med protestskäggen. De var mer allvarliga, ansade, med undantag för en och annan excentriker som lät det växa helt fritt. De kanske var profeter. Men det som dominerade, och dominerar, är något som mest påminner om något oskarianskt, eller edvardianskt? Välansade helskägg. Också finns en och annan som med större eller mindre framgång satsar på mustasch. Den mörka tangovarianten är rätt fin på ett nätt huvud, den blonda mustaschen rätt sinister. Den vaxade är nog mest subkulturell.