Om någon läsare händelsevis skulle tro att det inte behövs något HBTQ-tänk längre så är det fel. Har för tillfället en prenumeration på Sydsvenskan, och lika upplyftande som det kan vara att läsa en och annan artikel till morgonteet, lika nedslående är allt oreflekterat heteroblask. I gårdagens nummer finns ett helt uppslag om kärlek i A-delen. Maria Werner och hennes Inpå livetredaktion (tidningens motsvarighet till Svenska Dagbladets Idagsida, men med lägre ambitionsnivå) ligger bakom. Och av uppslagets praktik framgår tydligt att kärlek är något för heterosexuella människor, företrädesvis från Lund, med svenska namn, och förträdesvis i reproduktiv ålder. Sex par är från Lund, ett från Osby (!) och ett från Åkarp. Åkarpsparet är pensionärer som varit gifta femtiotre år. Ett par sticker av lite, mest på grund av killens mörka hudfärg, han är troligen adopterad av namnet att döma, och att hon tydligen är äldre än han är (tydligen riktigt vågat! "..han tyckte om min ungdomlighet fast jag är äldre..."). Men hur mycket äldre är svårt att avgöra från bilden, hon syns från sidan och ser rätt slät ut. Kanske är de båda mellan tjugotvå och trettiotvå? De berättar alla om hur de hittat varandra, och vad de ser hos den andra/andre. Sedan följer en liten artikel om kärlekens kemi, den är i alla fall könsneutral, men efter den massiva normalitetsshowen på 75% av uppslaget är det svårt att tro att kärlek skulle kunna gälla något annat än gruppen som redan visats upp. Uppryckning! Det hade varit intressant att se ett sådant uppslag med en mer fri blandning av kära människor, en som vi alla kan känna igen oss i. Varför är det såhär? Om jag är elak kan jag tänka att Sydsvenskan inte vill att majoriteten av deras läsare ska behöva ha obehag av att läsa om något "snuskigt". Om jag är snäll tänker jag att det bara är obetänksamhet. Men vilket är värst, ett medvetet förtigande, eller journalister som inte tänker? Sedan följer lite fakta om konsumtionsfesten Alla hjärtans dag. Och sedan en liten spalt med bl.a. fri genetisk spekulation, att förälskelsen skulle vara en kvarleva från våra urdagar som jägare och samlare, att "hannarna" genom kärleken förhindrades att förbli borta efter avslutad jakt utan kom hem med maten. Förälskelsen antas ha fått dem att längta hem till "honorna" i sina grottor, som (likt amerikanska hemmafruar på femtiotalet) var upptagna med att passa barn. Kan ingen skjuta den tämligen ogrundade hypotesen i sank en gång för alla! Vet vi verkligen så i detalj hur stenåldersmänniskor och neanderthalare levde? Nej! Många verkar f.ö. inte ens veta hur vi själva lever.
På bilden: En favorit i repris.
Ref. Sydsvenskan: http://sydsvenskan.se/inpalivet/
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar