I sin praktfulla bok The Boy skriver Germaine Greer bl.a. om penis storlek i konsten. Hon hänvisar bl.a. till ett foto av en ung pojke. All uppmärksamhet dras till könet. Hon menar att det beror på fotografens medvetna fokusering. Men kompositionen talar mot en sådan tolkning, den är ganska ordinär. Det är bara det att hans organ är stort, lite svullet. Det är det som får ögats blod att dras dit, pulsera, ögats ringmuskels uppmärksamhet dras dit. Både på män och kvinnor. Grekerna valde i konsten ”små” kön för skönhetens skull. Det kan bero på att de gillade unga gossar, så lyder i alla fall en tolkning. Men det är snarare en estetiskt-teoretisk fråga. Om hela kroppen ska bli objekt för uppskattning så måste penis minska i storlek. Annars blir den fokus. Hela kroppen kan mycket väl betraktas som en fallos, men könet får inte bli kroppen, utom då hos den lätt komiske, och lustbesatte, satyren med sitt stora organ. Är det också därför kvinnans kön är slätt i konsten? Det släta, odelade kvinnokönet och den lilla penisen tjänar en idé om skönhet. De hör inte till marknadens språk, det pornografiska? Till det manliga könets mer fascinerande egenskaper hör dess inkonstans. Att det kan variera så mycket i storlek. Över så kort tid. Grekernas modeller är oftast atleter, eller krigare. I det läget bör penis vara som minst, det är funktionellt. Nutidsmänniskor gör sig ofta löjliga över dessa små organ. De har inte förstått hur det stridsberedda manskönet fungerar. Det är inte särskilt funktionellt om det står eller hänger och dinglar för mycket, inte i strid. Sammandragningen är troligen också en respons på en högst naturlig rädsla. Manskönets absoluta storlekar är dess minsta läge, och dess största. I sitt största läge är det ett organ för sex. Alla andra lägen är flytande.
