monsblogg

offentlig sektor

2011-03-16T17:37:00.000+01:00

En tjänst i den offentliga sektorn är det nya svarta.

leranimationer

2011-03-14T17:33:00.000+01:00

Leranimationer fascinerar då det som normalt är stilla börjar röra på sig. Det kan till och med vara lite skrämmande.

sant

2011-03-12T17:19:00.000+01:00

Allt som låter för bra för att vara sant är falskt.

minnen

2011-03-10T17:12:00.001+01:00

Det gäller att återskapa minnen eftersom kollektiva processer dagligen utraderar dem.

pengar och död

2011-03-08T17:04:00.000+01:00

Samtiden är besatt av pengar och död, ofta i kombination. Sexualiteten begränsas, men för död och pengar finns inga gränser.

det nya

2011-03-06T16:56:00.000+01:00

Det finns en besjälning; i form av alla minnen och berättelser som kan knytas till ett visst fenomen. Därför måste det nya, för att bli avhållet, alltid skynda sig att skaffa en berättelse, en härkomst, någon form av genealogi, som också kan vara framåtriktad.

"based on a true story"

2011-03-04T16:49:00.000+01:00

Den verkliga historien bedövar känslan. Känslan väcks till liv, söker oss. Den väcks till liv av det drömlika, det som vi inte kan skaka av oss genom att säga till oss själva: "Det vara bara på riktigt."

proust

2011-03-02T16:40:00.000+01:00

"Tron att en människa lever i en för oss okänd värld som hennes kärlek skulle kunna öppna för oss, är allt som behövs för att kärleken ska födas..." Marcel Proust i Swanns värld.

mode - mening

2011-02-28T16:30:00.000+01:00

"Mode är visionen av ett drömliv." Peter Dundas, Pucci.

tillbaka

2011-02-27T17:40:00.002+01:00

Varannan dag, åtminstone tills vidare.

Slicka hästen, foto: Fredrik K. Karlsson

censur

2011-02-27T16:20:00.001+01:00

Självcensur är mer effektivt än censur.

"...som Italien"

2010-09-22T11:31:00.004+02:00

Nu är det färdigprokrastinerat. Färgerna blir kvar. Under prokrastinationen har jag bl.a. givit ut en roman på Recito förlag. Den ska jag presentera på bokmässan i Göteborg imorgon. Boken har också en egen hemsida. www.monsholstekstrom.se. Läs mer där. Romanen heter "...som Italien".

prokrastinerar

2010-04-20T18:10:00.002+02:00

Är dehär nya färgerna mina, och är de det nya decenniets? Återkommer när jag har bestämt mig. Kan man både blogga och arbeta?

fortsätter läsa den gamla söndagstidningen

2009-11-12T12:00:00.002+01:00

Daniel Rydén slår ett slag för martyrskapet i sin snart förra söndagsbetraktelse: "att ge livet för en princip eller en okänd medmänniska", handlar för Rydén om "civilisation". Det var intressant att läsa.

ondskan enligt per svensson (och många andra)

2009-11-10T17:29:00.001+01:00

Jag fortsätter läsningen av min helgprenumeration. I söndagens temanummer över murens fall för tjugo år sedan skriver Per Svensson bl.a. om den "onda andligheten" och jag får veta att den finns i ett område som sträcker sig "från Balkan till Baluchistan". För den kan ju inte finnas hos oss, inte i Knutby, inte i USA. Inte i Väst. Bush d.y. måste ha stått för något slags god andlighet när han lurade på oss två krig till stridsropet "God bless...".

Förra veckan skrev Per Svensson en konstrecension där han försökte leda i bevis att målaren Caspar David Friedrich (aktuell på Nationalmuseum) var både svenskdansk, helst skånsk (fast det var nog ironiskt menat) och närmast en religiös fanatiker. Det var också roligt.

ny säsong

2009-11-08T16:33:00.004+01:00

Hösten går sakta mot vinter. Men träden är inte helt bara. Vi har helgprenumeration på Sydsvenskan just nu. Det är ganska roligt. I lördagens tidning, den 7 november, berättar t.ex. chefredaktören Heidi Avellan för mig vem som är medborgaren med status i det liberala samhället, och med andra ord allas vår förebild. Hon hänvisar förvisso till en bok av Marie Söderqvist Tralau men man förstår av artikelns fortsättning att hon håller med. Den goda medborgaren idag har förvärvat sina meriter själv, är allmänbildad, duktig på sitt arbete, har arbetat ihop en egen förmögenhet, är en engagerad och duktig förälder, och kan många språk. Oj! Hur många passar in i den normen? För hur många är den ett ideal? Ens inom den i artikeln hyllade medelklassen? "Med liberalismen kom rätten att välja liv, det är vars och ens drömmar och handlingar som gäller." Detta är Avellans egna ord. Om vi har fått rätt att välja är det ändå tur att vi också fått veta vilket liv vi ska välja. Var så god och sitt.

barcelonagolv

2009-09-22T22:26:00.000+02:00

Gräns III.

kultur

2009-09-21T15:17:00.000+02:00

Kulturella fenomen föds på konsthögskolorna, kulminerar med mainstreamfilmer och begravs på universiteten.

porrkontakt

2009-09-18T10:05:00.000+02:00

På nätet har kontaktannonserna blivit större än pornografin. Knappast förvånande eftersom de tjänar nästan samma syfte.

Skönt.

tätt

2009-09-17T15:01:00.000+02:00

Om ett hus är helt tätt - hermetiskt - kan det inte förfalla, men heller inte användas.

vilka städer gör dig snygg?

2009-09-16T15:00:00.000+02:00

Skala. Paris, Venedig, Rom, San Francisco. De är fantastiska bakgrunder till bilderna av dig själv. De är lika vackra i detaljerna som i de stora vyerna, och i allt däremellan. Många andra storstäder är rätt trista på nära håll, och för överväldigande på långt monumentalt håll.

social sekreterare

2009-09-15T19:47:00.002+02:00

Social Secretary och socialsekreterare. Lika och ändå så olika.

trädgård och mode

2009-09-04T15:03:00.000+02:00

Vad har mode och landskapskonst gemensamt? Båda klär naturen. Båda har naturen som bas. Modet har kroppen. Landskapsarkitekten har landskapet.

humor

2009-09-03T09:00:00.001+02:00

Humor är att kunna förena känsla med intellekt. Eller att intellektet börjar känna. Eller tvärtom.

barcelonagolv

2009-09-01T10:00:00.000+02:00

Gräns II.

barcelonagolv

2009-08-31T09:00:00.000+02:00

Gräns I.

bubblor

2009-08-28T08:00:00.001+02:00

Såpbubblor är tysta också när de försvinner.

solen

2009-08-27T09:31:00.000+02:00

Här är sommaren bland annat till för att solen ska kunna lägga ut sin matta av försonande skoningslös värme.

mosaik

2009-08-26T08:55:00.000+02:00

Mosaikens attraktivitet ligger i att den är taktil för ögat, bland annat.

gourmet eller gourmand?

2009-08-25T08:55:00.000+02:00

om den nya konsten - die neue feuchtigkeit

2009-08-24T08:30:00.003+02:00

Den nya konsten är fuktig. Kanske är den fuktig som en fet oljemålning, men den kan också bestå av några stentorra ord som lämnar en fuktig fläck i din hjärna. Den nya konsten är varken smart eller ängslig. Den sipprar. Släpper igenom. Öppnar.

bibliotek igen

2009-08-21T13:52:00.000+02:00

Har stadsbibliotekarien i Malmö råkat läsa en bok om Feng Shui?

underhållning - kultur (II)

2009-08-20T13:43:00.000+02:00

Richard Floridas "kreativa klass" är inte kreativ, den är underhållande.

nyheten

2009-08-19T14:38:00.000+02:00

När vi kan se alla bilder direkt överallt förlorar de sitt nyhetsvärde. Solen kommer att störta samman när den inte längre strålar.

det enda du behöver just nu

2009-08-18T17:11:00.003+02:00

Skynda att införskaffa Bo I. Cavefors nyutkomna Memoarer, med illustrationer av C.M. Lundberg. Jämte Peter Cornells likaså nyutkomna Mannen på gatan är det det enda du behöver i läsväg denna lysande sensommar. Två smala volymer med betydligt större bredd än många fetare alster.

revolution

2009-08-18T13:30:00.000+02:00

Alla (r)evolutioner är sexuella.

bibliotek (fortsättning från 16 augusti)

2009-08-17T16:46:00.000+02:00

Katarina Forsström, bibliotekarie och ordförande i Svensk Biblioteksförenings regionförening för Skåne, skriver i ett försvar för den omfattande gallringen och nedmalningen av böcker att utan den: "Skulle Malmö Stadsbibliotek [...] förvandlats till ett dammigt bokmuseum som besökarna förmodligen haft lika liten anledning att besöka som vissa avskräckande exempel jag såg på semestern i Sydeuropa förra sommaren. Nästan folktomma, trånga bokmuseum [sic!] - till vilken nytta kan man fråga sig..." Ja tänk! Ett museum! Hemskt! Och som i det eländiga, efterblivna Sydeuropa! Som trots en hos oss ofta föreställd fattigdom tycks ha råd att ha plats både för det nyttiga och det vi dömer ut som onyttigt.

I debatten trycker Forsström med flera på att man måste gallra och alltid har gjort så. Visst är det så, men just nu handlar det för Malmö Stadsbibliotek inte om att gallra för att ge plats åt nya böcker utan för att ge plats åt annat än böcker. Man gallrar för att även biblioteket ska kunna glida in i ett sövande och modernt konsumtionsrum, där vi inte riktigt är säkra på om vi är i ett köpcentrum, på en konsthall, eller i ett bibliotek.

hemma igen

2009-08-16T22:09:00.006+02:00

Hemma igen efter en lång sommar möts jag av nyheten att Malmö stadsbibliotek maler ner böcker som man funnit överflödiga. Böckerna ska ut, författarna ska in enligt en slogan som en reklambyrå utformat. Även bibliotekarierna har tagit till sig show- och entertainmentsamhället. Efter ett par dagar av både folkliga och kulturbevakande protester mot nedmalingen bestämmer man sig för att sluta mala ner böckerna och börjar med gratisutdelning istället. Närmare tusen böcker delades ut igår. På fyrtiofem minuter. Man hade räknat med att de skulle ta fyra timmar. Men planerna på ombyggnad fortsätter. Istället för trista bokhyllor ska man ha scener och restaurang. Man får anta att bara de böcker som lånas ut med någorlunda frekvens får finnas kvar. Mainstreaming kallas det. Det är precis som på TV. Var ska alla de konstiga, udda böckerna ta vägen. När jag var en ensam tonåring i en liten småländsk stad för trettio år sedan eller så var biblioteket min viktigaste tillflyktsort. Där var det tyst och jag kunde ströva fritt bland hyllorna, ta ut en bok i något udda ämne, en etikettsbok från slutet av 1800-talet till exempel, med fascinerande, och sedan länge obsoleta regler för mänskligt umgänge. En sådan bok hade nog åkt i kvarnen direkt idag. Biblioteket blir inte längre ett ställe att ta sin tillflykt till. Där kommer inget udda längre att finnas. Inga dunkla vrår. Inget att upptäcka. Modernitetens beröringsskräck inför historien når själva de institutioner som ska förvalta historien. Jag vet att det finns några specialbibliotek kvar, och att ett par bibliotek ska lagra allt. Men dessa forskningsbibliotek är inte öppna för en ensam tonåring i en svensk småstad, för någon som kanske inte ens känner till att de finns. Visst finns mycket på nätet, men inte möjligheten att bara ströva, i rummet, ta ut något ur hyllan, lukta, känna på, läsa lite, sätta tillbaka, gå vidare, fly.

förlovningar och opinionsundersökningstider

2009-03-10T18:47:00.002+01:00

Det är mest anmärkningsvärda med de aktuella opinionsundersökningarna om statsskicket är att t.o.m. bland Vänsterpartiets väljare stödjer drygt 40% monarkin. Har partiledningen haft svårt att nå ut?

resa

2009-03-10T16:32:00.000+01:00

Vi reser inte för att komma bort. Vi reser för att komma till. Om man ser på människors drömmar om resmål är de påfallande lika. Man söker inte i första hand något nytt utan något att dela med andra, att dela upplevelser man vet att andra också haft. Resenären är aldrig ensam.

à propos

2009-03-08T16:29:00.002+01:00

Principer är starka känslor förklädda till förnuft.

drömmen

2009-03-03T21:42:00.001+01:00

Kanske är det begäret efter att få se bilder som är som drömbilder som driver hela det virtuella bildskapandet framåt. Ett begär efter att få leva i drömmar. Drömfabriken flyttar in i konsumenten.

samtid

2009-02-27T18:04:00.003+01:00

Samtiden finns inte. Den är framtid som snabbt blivit dåtid. Samtiden är ett fyrverkeri. Den dör hela tiden. Och blir historia.

kapitalism vid matbordet

2009-02-24T08:45:00.000+01:00

När man studerar borgerskapets dukningar under 1800-talet är man gärna speciellt uppmärksam på mängden av olika slags bestick, en uppsättning för varje rätt, som kirurgiska instrument. Massor med silver. Och för den delen även porslin. Oftast tolkas detta som ett utslag av nyrik välståndsdemonstration. Men det kan lika gärna ses som att kapitalismens arbetsdelningsprincip trängt ända in i familjens heligaste, matsalen. Effektivitet vid matbordet. Ätandet momentindelas och tidsstuderas, och utförs med precision och specialisering. Hur manifesterar sig arbetsdelningen i dagens hem?

klippt ur vårt malmö

2009-02-23T18:28:00.000+01:00

Fråga: "Vad gör du i vardagen för att påverka klimatförändringarna?"

Svar: "THORBORG VON KONOW, 62 år, Helsingfors" "-Jag har hela livet levt sparsamt. Tycker inte om ordet konsumtion. Jag har allt jag behöver och gör inga impulsköp. Om man minskar konsumtionen påverkar det klimatet positivt. Hemma hos oss i Helsingfors eldar vi en gång per dag i något som liknar en kakelungn, den värmen varar sedan hela dagen. I arbetet restaurerar jag byggnader och använder hantverksmetoder. Vid restaurering använder vi kalk framför betong. Jag är sparsam med varmvatten. Köper inte färdig mat, men ofta rättvisemärkt mat."

onosöndag

2009-02-22T18:24:00.001+01:00

Yoko Ono: "STAVELSESTYCKE/Besluta dig för att inte använda en speciell stavelse under resten av ditt liv. Registrera saker som hände dig på grund av detta."

måleri och film

2009-02-21T18:18:00.000+01:00

Det är inte särskilt förvånande att den rörliga bilden har den position den har inom konsten idag. Det som förvånar är att den inte fick den tidigare, att det tog så lång tid för filmduken att på allvar konkurrera med målarens duk. Vi betraktar ofta konstinstitutionen som radikal. Är den i själva verket, i kraft av sin institutionella tyngd, extremt trög?

mest ointressant just nu

2009-02-20T16:39:00.002+01:00

Finns det något mer ointressant just nu än den i alla medier uttjatade oscarsgalan. Vinnarfilmen kommer att vara en som få skulle minnas efter fem år om det inte var för att den fick en statyett för bästa film. Minst en av de kvinnliga stjärnorna kommer att bära rött. Ingen av dem kommer att bära stora smycken (ett utslag av amerikansk puritanism, eller en rädsla för att verka gammal?). Någon som man glömt att ge statyetten tidigare kommer att belönas för förflutna prestationer. Titta och lyssna på något roligare, t.ex. Pet Shop Boys senaste sång om kärlek: http://video.msn.com/video.aspx?mkt=sv-SE&vid=eac5941c-a777-4c3d-b2de-7c9e4f2de407&wa=wsignin1.0

bataille i kristid

2009-02-19T18:17:00.000+01:00

Vi är vana vid att betrakta ekonomi som brist, att resurserna är begränsade. Att vi måste spara. Bataille menar att solens oändliga förslösande av energi över världen bevisar motsatsen. Problemet är inte brist. Det är snarare hur vi ska hantera överflödet.

trädgårdsliv - lånat landskap

2009-02-18T18:06:00.000+01:00

Trädgården är alltid en värld i världen. Man har alltid spelat med dess gränser till omgivningen på olika sätt. I Persien var "pairidaèza", paradis, en muromgärdad plats. Europas medeltida kloster fortsatte den traditionen med sina trädgårdar, skyddade platser som samtidigt kunde vara bilder av Maria själv, jungfrun, den slutna trädgården. Inhägnandet är fysiskt, men också metaforiskt och mytologiskt. Det inskriver platsen i kulturens sammanhang. Avgränsningen kan sedan betonas, eller sprängas, till exempel med hjälp av en teknik som i japansk tradition kallas för "shakkei". Lånat landskap. Över den lilla trädgårdens inhägnad, kanske en vittrande mur, syns ett bortomliggande mycket större landskap, ofta berg, som både vidgar och understryker den skyddade platsen. Avgränsandet, planterandet och vårdandet är handlingar som förenar den strävsamme villaägaren med japanska zenmunkar.

super

2009-02-17T18:01:00.000+01:00

Nästa gång jag hör en sammanställning av ordet super och något annat ord, vet jag inte vad jag gör. Tala om superinflation.

glas och stål

2009-02-16T17:48:00.000+01:00

Stål och armerad betong har raffinerat järnets och glasets arkitektur. Digital teknik har ersatt arkitektens handteckningar och gjort omöjliga konstruktioner möjliga. Ingenjörerna har blivit fler. Men 1800-talets ångande vinterträdgårdar dröjer kvar som ursprung och ideal

lysande utsikter

2009-02-15T17:41:00.002+01:00

Den moderna människan reser med bil, tåg, flyg och båt för att se på utsikter. För att bedövas av utsikterna. För det är det de gör med oss. Bedövar oss. Befriar oss från ansvar, från andra. Från sociala tryck. Utsikter är i grunden asociala. De förstummar. Vi blir sittande, gloende. Vet inte vad vi ska säga, utom möjligen: "Så vackert det är!" Och inser i samma ögonblick vi yttrat oss hur platt det låter. För utsikten är större än våra ord. Liksom ibland insikten.

frank

2009-02-12T13:48:00.005+01:00

En favorit inom socialt ambitiösa medelklasskretsar är tydligen att tapetsera med Josef Frank. En väl synlig fondvägg med franktapet blir ett ekonomiskt överkomligt tecken på god smak. Vad många tycks glömma är att Franks inredningsideal var vita väggar, som skulle låta konst, textilier, möbler och andra inredningsdetaljer komma till tals. Han ritade förvisso ändå ett tiotal tapetmönster på 1940-talet, men de var avsedda för rum där man bara skulle vistas korta stunder. Hans motto för tapetserandet var "nur sparsam und überlegt."

maxhaiku

2009-02-09T19:21:00.003+01:00

Skriv en ny haiku. En som har 1700 stavelser i stället för 17. En som helt saknar antydningar. Där allt är med. En besinningslös haiku.

hysterisk provinsialism

2009-02-05T15:57:00.000+01:00

Att man i USA länge varken klarat av textade utländska filmer, eller dubbade, är ingen nyhet. Genomsnittsamerikanen, som Hollywood vänder sig till i första hand, anses nog inte kunna ta till sig andra kulturers film annat än genom ett rätt kraftigt filter. Det vill säga man gör om den utländska filmen i en amerikansk version. Till de mer groteska exemplen hör Wim Wenders "Himmel över Berlin" som blev den smetiga "Änglarnas stad". Man har också gjort egna versioner på tv-serier som redan är engelskspråkiga, d.v.s. brittiskengelskspråkiga, som "Queer as Folk". T.o.m. Storbritannien ligger för långt borta för att kunna säljas i det "mångkulturella" USA. Nu kommer tydligen brittiska "Absolutely Fabulous" i Los Angeles-tappning också. Eller har jag fel när jag talar om provinsialism, handlar det kanske bara om idétorka, eller snarare ekonomi? Att det är billigare att köpa en bra idé från utlandet än att komma på den själv? Fenomenet har sina komiska kvalitéer.

livet som landskap

2009-02-03T15:39:00.000+01:00

Många tänker på sitt liv som en linje. Modellen är mer eller mindre tvådimensionell. Tänk på livet som ett landskap istället. Hur ser det ut? Hur ser livet ut i minst tre dimensioner? Upplev det så.

döden igen

2009-02-02T12:40:00.001+01:00

Läkaren står idag i korselden i en av tidens stora frågor: Hur ska vi ta hand om varandra? Vill vi ta hand om varandra? Eller vill vi bara tänka på oss själva och vår egen konsumtion? Kostnaderna för vård stiger eftersom vi blir alltfler gamla, och alltfler sjuka, och kan få fler sjukdomar kan behandlade. Till och med döden vill vi få behandlad. Hur ska vi förhålla oss till det? Läkaren står mitt i. Mellan kraven från patienten och kraven från det gemensamma.

fellini - att gå

2009-02-01T18:20:00.000+01:00

”Fellini Satyricon” från 1968 är en filmad betraktelse över antikens Rom. I slutet av filmen finns en fin bild av girigheten. Den rike Eumolpo, som en gång var fattig poet, är död. Runt hans bår vakar en samling andra rika äldre män. När testamentet läses upp visar det sig att de ska få ärva honom, men på ett villkor. De måste äta upp hans kvarlevor. En av dem finner sig omedelbart och anför flera historiska exempel på kannibalism (historien som rättfärdigandeinstrument). Ja, vad är en timmes illamående jämfört med alla rikedomar den kan föra med sig, menar en annan. Filmens huvudperson, den unge studenten Encolpio – som kände Eumolpo när han var fattig – står vid sidan av och ler när han hör testamentet. Han ler, vänder sig om och avseglar sedan mot nya mål tillsammans med den dödes befriade slavar. På stranden står gubbarna kvar och tuggar långsamt den dödes kött. Encolpio är inte själv någon oskuld. Tidigare i filmen har han ägnat sig både åt stöld, frosseri och skörlevnad av olika slag. Hans leende avslöjar ingen avsky inför de girigas samförstånd, ingen självgodhet, snarare ett erkännande av sig själv, och av Eumolpos sinne för humor, men lika viktigt är att han går därifrån.

tv i a-kassetid

2009-01-31T08:00:00.000+01:00

”Våra bästa år” går varje vardag. Flera gånger om dagen om man räknar med repriserna. Den är lika utdragen i tempot som Douglas Gordons ”24-hour Psycho”. Varje händelse håller på i minst en vecka. Det gör inget om man missar tio avsnitt. Rötägget Lucas är fortfarande kvar på sjukhuset efter att ha kört full och nästan tagit livet av både sig och sonen Will, barnet som aldrig säger något.

Barn i tvåloperor säger aldrig något. De är saker som man kämpar om i oändliga konflikter. Kapitalismens ultimata konsumtionsvaror. Panter i en känslans ekonomi. Tror jag. Eller så är de där för att man minst en gång per avsnitt ska få säga att familjen är det viktigaste man har. Serien riktar sig ju i första hand till den som är hemma och ska se till att det finns ett hem för dendär familjen. Den handlar heller inte primärt om arbetsplatser och makt på jobbet. Hemmet, dess förlängningar restaurangen och gymmet, samt sjukhuset och domstolen är de viktigaste scenerna. De mänskliga relationerna står i centrum.

”Våra bästa år” är helt och hållet inspelad i studio. Längst inne i Platons grotta. Bland skuggornas skuggor. Det finns en del utomhusscener men kulisserna kommer inte ens i närheten av realism. Serien är klaustrofobisk och artificiell på ett sätt som tillsammans med musiken skapar förtätning och konstant spänning. Personerna talar också med sig själva hela tiden. Eller så får man avlyssna vad de tänker. Inget lämnas åt slumpen. Detta är inte Dogma.

Intrigerna i ”Våra bästa år” är också skrivna för skuggorna. Folk försvinner, får minnesförlust, får mikrochips insatta i huvudet så att den ondsinte Stefano kan styra deras humör, ser spöken, och så vidare. Om man går in på seriens hemsida kan man få en hel förteckning över de mest fantastiska vändningarna.

Dagteve är teve för alla som är ensamma hemma dagtid. Det är inte familjeteve för bästa sändningstid. Det är något den delar med pornografin, men inte det enda. Musiken och kulisserna påminner också om pornografins bakgrunder. De är nästan utbytbara mot varandra. Produktionen av dem är lika märkbart ansträngd.

De flesta av de manliga huvudpersonerna i serien ser ut som amerikanska bögporrstjärnor. Det viktigaste undantaget är Stefano. Gammal, halvfet, med färgat hår och kraftigt sminkad ser han snarare ut som nidbilden av en luguber porrdirektör. Serien befinner sig i ett märkligt vägg-i-väggförhållande till den amerikanska homopornografin. Kanske produceras de under samma tak (min fantasi).

I ”Våra bästa år” är det männen som är sexobjekt. Inget tillfälle att antyda en sexig fysik försitts. I en lång rad avsnitt sprang en av de manliga huvudpersonerna, Bo, runt i ett träsk iförd avklippta jeans och sönderriven t-shirt. Han är mycket välbyggd. Jag kan nästan svära på att jag har sett honom i någon Falconfilm (ett känt porrfilmsmärke).

Kvinnorna är betydligt mindre utmanande. De bär ofta sedesamma dräkter. De har mycket smink och smycken, och lite kropp. Kropparna sitter på männen. Begär homosexuella amerikanska män andra män på samma sätt som amerikanska hemmafruar gör? Har de samma blick, i just denhär situationen? Trots stora skillnader för övrigt? Är ”Days of Our Lives” (den amerikanska titeln på ”Våra bästa år”.) pseudopornografisk?

Kanske är det ensamt tittande, konsumtionen i ensamhet av just dessa rörliga bilder, som tillåter en erotisering och objektifiering av den store vite mannen. (Marginaliserat tittande och begär får mig att tänka på en annan tvålopera, som appellerat både till lesbiska, och ännu fler bögar, australiensiska kultnattserien ”Kvinnofängelset”. Lika instängd, lika billig i scenografin som både dagteve och mycken homopornografi, och sänd utanför bästa sändningstid, för ensamma och sömnlösa. Inte lika visuellt utmanande men ändå intressant att notera.)

Mycket kan verka taffligt i dessa serier, liksom i pornografin. Kulisserna, musiken, skådespelandet, manus. Det är det också, utifrån bästa sändningstids normer. Skälen kan vara flera. Ett, uppenbart, är att tittargrupperna inte representerar samma köpkraft och numerär. Hemmaföräldrar (oftast kvinnor), arbetslösa, nattarbetande (låg lön, ingen karriär) och andra. Mindre köpkraft, mindre grupp, mindre pengar från reklam, mindre pengar att arbeta med. Budgetteve.

Porrindustrin drar förvisso in mycket pengar, men den lever på direktförsäljningen av filmer, och uthyrning, och den har inga reklamintäkter. Omsättningstakten på filmerna är hög, kraven på nyheter stora. Budgetfilm. Räknat per produktion. Men så är också målen andra. Man ska skapa spänning, och upphetsning, sublimerad eller direkt.

Å ena sidan bekräftar och befäster man konservativa hierarkier och rådande system. I dagteve är det familjen som värde som lanseras om och om igen. I amerikansk homoporr befästs ofta styrkeförhållanden och maktrelationer mellan män, mellan stor och liten, mellan stark och svag.

Men genrerna undergräver och utmanar också, inte minst genom den andra blicken på mannen, den blick som får så lite plats på bästa sändningstid när pappa (eller barnen) håller i fjärrkontrollen. Ett annat utmanande element skulle kunna vara lögnen. Intrigerna går nästan hela tiden ut på att man lurar och bedrar varandra, lever dubbelliv. Illa kanske, men också, ur en annan synvinkel, ifrågasättande både hegemoniska sanningsanspråk och fasta identiteter. Tror jag.

kapitäl - kairo III

2009-01-30T08:16:00.000+01:00

kapitäl - kairo II

2009-01-29T08:00:00.000+01:00

kapitäl - kairo I

2009-01-28T09:12:00.000+01:00

döden

2009-01-27T08:40:00.000+01:00

Många tycker att de ska få hjälp att dö. Dödshjälp låter bättre än assisterat självmord. Rädslan för döden, dess seghet, dess fulhet, dess opassande intrång i det moderna livet, är förståelig. Den är både urgammal och ny. Urgammal därför att människor alltid varit rädda att dö, organismen knyter sig inför sitt upphörande, ny därför att moderniteten inte har plats för den gamla döden. Ett problem man inte talar om så ofta i debatten är ansvaret. Kan vi verkligen begära att någon annan, en läkare, ska ta ansvar för vår död? Att någon annan ska ha vår död på sitt samvete? I sammanhanget talas också ofta om rätten till en "värdig död", men vad är då en ovärdig död? Är det alla andra dödar. Måste döden vara städad för att vara "värdig"?

inspirerad kritik av kritik

2009-01-26T09:31:00.001+01:00

För en tid sedan fick jag en trevlig kommentar här på bloggen. Den gällde min recension i Sydsvenskan av Ulf Lundells utställning i Malmö. Stella skrev bl.a. "Du går ut lungt med 'idolens idoler' men chockökar vid Sheakespeare, tar en hårnålskurva på ett hjul vid den luktfria akrylfärgen och fullkomligt bränner i mål på idolfotot."

Här är hela recensionen från SDS den 27 december förra året:

"I första rummet hänger idolens idoler. Ett porträttgalleri med
Ernest Hemingway, Liam Gallagher, Nick Drake och, kanske mer förvånande, William Shakespeare. Hans sonett 94 är skriven med pensel över konturerna av ett naket par, man och kvinna. Akrylfärgen är utspädd så den liknar akvarell. Lundells kombination av det nakna paret och sonetten är något märklig. Shakespeares dikt är en dikt från man till man. Men OK, kärleken känner inga gränser. Särskilt inte den heterosexuella kärleken.

I nästa rum – ett prång på vägen ner till källaren – hänger collage med inslag av måleri. Klippen från porrtidningar är nog avsedda att vara lagom kittlande. Dessvärre är de varken erotiska eller pornografiska. Snarare emblematiska, identitetsstärkare för trötta rock’n’rollare i övre medelåldern.

I källaren kan man hitta lite snällt och blandat. Formexperiment inspirerade av Miro, Picasso, Klee, men också Marlene Dumas. Nittonhundratalsmåleriets stilar testas i glada färger, som på någon förberedande konstskola, allt med den kravlösa, luktfria akrylfärgen.

I utställningen tillfredsställs flera behov. Ulf Lundell kan fortsätta odla bilden av den lagom vilda svenska bohemen. Köpare får med sig något imponerande att hänga på väggen i stugan på Österlen. Något som ser ut som konst och som – väl synligt – är signerat Lundell, ett slags målad utveckling av det gamla autograferade idolfotot."

glamour

2009-01-26T09:18:00.000+01:00

Glamour är löftet om framåtskridande utan ansträngning. Sällan har det löftet gestaltats så skickligt som i art deco. I ett förkastande av funktionalismen till fördel för psykologiska förhoppningar och behov, en utsträckning av art noveau. Glamour kräver stilisering och värdighet. Glamour skulle kunna beskriva vad kulturantropologen Grant McCracken kallar förskjuten betydelse. Varje kultur upprätthåller ideal som aldrig kan förverkligas i vardagen, för att skapa hopp och identitet. Dessa ideal kan upprätthålla oförenliga principer, förneka relationer mellan orsak och verkan, eller kräva mer känslomässigt motsägelsefullt beteende än människor normalt kan vidmakthålla. Men utan dessa förskjutningars förmåga att skapa livsviktig mening skulle våra samhällen falla ner i förtvivlan. Helt konsekventa och rationella samhällssystem är helt enkelt omöjliga. Utan glamour går vi under. Och utan Grace Jones.

hur gay är gaygalan?

2009-01-25T18:01:00.003+01:00

Och vad är den till för? Av sammanlagt 61 nominerade i de olika klasserna har bara 37 en uttalad gay/biprofil. What's the point?

bra dagar

2009-01-25T16:22:00.001+01:00

Så kan man konstatera att det redan börjat hända saker, bra saker, som gör att listan i förra bloggen kan strykas ner lite.

svart tisdag

2009-01-20T17:50:00.003+01:00

Ny dag. I ett land där 1% av befolkningen sitter i fängelse. Ett land som tillämpar dödsstraff. Och tortyr. Ett land vars utlandsskuld är mellan 60 och 70% av dess BNP. Ett land som sedan 1950 konstant har fört krig utanför sina egna gränser och orsakat mängder med civilas död. Det enda landet som hittills har använt kärnvapen i krig. Landet med den största kärnvapenarsenalen. Ett land där en man själv har makten över dessa kärnvapen. Ett land som hållit folk fängslade i åratal utan rättegång. Ett land som är skyldigt FN närmare 900 miljoner dollar. Ett land som bara har 16,5% kvinnor i sin högsta lagstiftande församling. Förhoppningsvis blir en del saker bättre nu, denna svarta dag. En del kommer att ändras. En del kommer att bestå. Jag markerar dagen med att spela den svartaste, Grace Jones, Corporate Cannibal. http://se.youtube.com/watch?v=FgMn2OJmx3w&feature=related

tillbaka - all natur

2009-01-18T20:24:00.002+01:00

All natur är skapad av människan. Om "natur" är det vi kan varsebli genom våra sinnen. Naturen skapas genom varseblivningen. Genom medvetandet. Vi tolkar naturen som natur. Formar den. Vad som finns bortom den vet vi inte. Nu är det slut på ett långt jullov. God fortsättning på 2009.

tillfälligt helgavbrott

2008-12-28T17:31:00.003+01:00

Tiden. Tiden är tillbaka på planen. Grace är tillbaka. Hurricane. Lyssna. Året slutar bra. Gott nytt år. http://www.youtube.com/watch?v=-lR3-xAE9R4

helgstängt

2008-12-23T17:40:00.001+01:00

Alla läsare önskas en god jul och ett gott nytt år 2009. Här är det helgstängt till trettondedagen, kanske till Knut. Tack för era kommentarer under 2008.

opera och arkitektur - att tänka på

2008-12-19T17:44:00.000+01:00

Operan är teaterns motsvarighet till arkitekturen inom konsten.

rehab X

2008-12-18T21:47:00.000+01:00

Cita Center inuti.

rehab IX

2008-12-17T21:43:00.000+01:00

När man legat på stranden i kanten av Maspalomas ökendyner går man till Cita Center och äter bakelser på wienercaféet. Riktiga österrikiska bakelser och tårtor.

rehab VIII

2008-12-16T21:41:00.000+01:00

Skylten lyser.

rehab VII

2008-12-15T21:39:00.000+01:00

Sjunken gård.

rehab VI

2008-12-14T21:37:00.000+01:00

Metro - en förlorad värld.

rehab VI

2008-12-13T21:35:00.000+01:00

Nere i Metro. Glad Lucia!

bankrånen och arkitekturen

2008-12-13T17:48:00.003+01:00

Bankrånen i Sverige ökar. SEB vägrar hantera kontanter på allt fler av sina kontor. Samtidigt ska de enkla, gratis, bankomatkorten - utan betalfunktion - tas bort, så att man måste betala för att ta ut sina pengar.

Ingen jag har hört eller läst har gått på djupet med vad som ligger bakom de ökade bankrånen. Ett skäl är kanske ökade ekonomiska klyftor i samhället. Ett annat kan vara de signaler bankerna sänder ut med sin arkitektur.

Under de senaste två decennierna har bankarkitekturen förändrats radikalt. Sedan renässansen - med Palazzo Medici i Florens som en av stilbildarna - har bankernas hus, interiört och exteriört, uttryckt säkerhet, stabilitet, tillförlitlighet, ansvarstagande och ett visst mått av auktoritet. Mycket sten, tunga dörrar, höga, långa diskar i tungt, mörk trä.

De nya banklokalerna har gått i rakt motsatt riktning: glas, lätthet, lättgenomtränglighet, genomskinlighet, lättillgänglighet, små och låga diskar utplacerade nästan fritt i rummet, stora öppna dörrar av glas som öppnas automatiskt. Tanken måste vara att avdramatisera penninghanteringen, här är det lätt att låna och spara. Framför allt att låna (fram till för någon månad sedan). Hej och hå. Lika lätt som när du går in i vilken butik som helst.

Hanteras verkligen pengar här, kan man undra? Och hur säkra är de egentligen? Kölappsystemet gör det lätt för en rånare att blanda sig med de väntande massorna. Kunderna är svåröverskådliga, och kassan lätt tillgänglig.

Kanske borde man igen tänka på vilka signaler man sänder ut. Att man kommunicerar med både kunder och rånare. En bank är inte en vanlig butik. Att uttrycka lättillgänglighet kan vara bra, men budskapet och formen bör vara mer genomtänkt.

så bra det kan bli

2008-12-13T16:20:00.004+01:00

Med den nya nätspaningslagen får du själv betala för att bli spionerad på. Telekombolagen får extrakostnader för lagring av information om dig och bredbandet därför blir dyrare. Bra eller hur?

Läs mer på t.ex. http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_2194989.svd#tw_link_widget

rehab V

2008-12-12T21:33:00.000+01:00

Mer Metro. Diket.

rehab IV

2008-12-11T21:26:00.001+01:00

Det är andra gången jag är här och kopplar bort, och första gången jag besöker Centro Commercial Metro. Det mest bisarra av alla köpcentra i Playa del Inglés. Som ett fyravåningshus som ställts i en grop, med ett smalt dike runt. Ingen succé, till tre fjärdedelar övergivet, av butiksägarna. Övergivet, mörkt som en källare. Vilken bot. Antiarkitektur.

stendahlrehab III

2008-12-10T21:24:00.000+01:00

Mer Plaza.

stendahlrehab II

2008-12-09T21:14:00.000+01:00

Samma köpcentrum, en annan vy. Centro Commercial Plaza de Maspalomas är cirkelformat och nersänkt i marken med terrasser som får det att påminna om en romersk cirkus.

stendahlsyndromet - rehab I

2008-12-08T20:48:00.004+01:00

För utmattade esteter. För de som drabbats av för mycket skönhet i till exempel Italien, som till slut blivit yra och illamående inför det vackra, vars känsliga inre system inte klarar mer, för dem finns en utmärkt kurort: Playa del Inglés på Gran Canaria. I allt det människobyggda där finns inget som uppfyller några av de konventionella kraven på skönhet. I ett vildvuxet landskap av hotell och bungalows finns noder i form av köpcentra som fått olika fantasifulla utformningar, samtliga skoningslöst fula. Avslappnande fula. Här finns inget att se för den skönhetsdrabbade. Inget att bli yr av. Snarare kan fulheten verka avkopplande i sin massivitet. I tillägg finns en strand, värme och sol, allt bra för den som behöver vila, och så kan man äta och dricka eller ägna sig åt andra fysiska excesser. Men inget kommer att vara så vackert att man blir yr. Detta är en vila för esteter. Sedan kan vi ju förstås alltid diskutera vad skönhet är. På bilden Centro Commercial Plaza de Maspalomas.

läs mer

2008-12-05T13:47:00.003+01:00

Läs mer av Cavefors om Yussuff Prinz von Theben genom länken här intill, "om yussuff".

öken

2008-11-28T21:51:00.000+01:00

Öknen visar kroppen. Öknen är det mest moderna. Framtiden.

växthus

2008-11-27T21:47:00.001+01:00

"Ursprunget för all arkitektur av järn och glas i nutida mening är växthuset." Citatet är Walter Benjamins. Det är en notering i Passagearbetet, från A. G. Meyers skrift om järnbyggnader som gavs ut 1907. Då hade byggandet med järn och glas redan gått igenom många utvecklingar under 1800-talet. Man hade experimenterat med järnvägsstationer, utställningspaviljonger, saluhallar.

Mycket har hänt sedan. Stål och armerad betong har raffinerat järnets och glasets arkitektur. Digital teknik har ersatt arkitektens handteckningar och gjort omöjliga konstruktioner möjliga. Ingenjörerna har blivit fler. Men 1800-talets ångande vinterträdgårdar dröjer kvar som ursprung och ideal.

arkitektur

2008-11-26T21:55:00.000+01:00

Det finns mycket som är sevärt. Cita Center.

benjamin

2008-11-24T15:00:00.000+01:00

"Är det inte så att alla erövringar på formens område vid en slutlig analys görs i form av tekniska uppfinningar? Vi börjar först nu att ana vilka former - predestinerade att bli avgörande för vår epok - som ligger förborgade i maskinerna." Walter Benjamin, någon gång före 1940

capri II

2008-11-22T15:00:00.001+01:00

Idag kommer fler än tiotusen turister om dagen till ön med engångskameror av kartong i händerna. Men den moderna massturisten är för rastlös för att stanna. De flesta gör en dagstur och försvinner med sista båten vid solnedgången. Några stannar längre. Några av dem hinner kanske känna ledan. Den är en lyxvara idag, men på Capri finns den, för den som har tid. Och i den finns vilan.

caravaggio - amor

2008-11-21T21:28:00.000+01:00

Ingen kan undgå att se det. Pojken halvsitter skrevande med ena benet vikt bakåt. Hans underliv skjuter fram mot betraktaren så att skåran mellan skinkorna skymtar fram nedanför hans gossekön. Han har början till en ung mans muskler. Magen är ännu ett barns. Köttet är ljust, men ansiktet har fått färg av solen. Hans okynniga blick möter våra under mörka lockar. Bakgrunden är mörk. Kontrasterna och diagonalerna i kompositionen är drastiska.

Han sitter på ett lakan. Vid hans fötter ligger musikinstrument, en rustning, en lagerkrans, noter och andra symboler för bildning och vetenskap trampade. Hans vingar är mörka, rufsiga rovfågelsvingar. En fjäderpenna smeker lårets insida. I ena handen håller han två pilar. Den andra handen gräver nedåt bakom ryggen, som om han kliade sig i ändan.

Detta är ingen liten oskuldsfull kärleksgud med snövita vingar. Detta är Den segerrike Amor. Den världsliga kärlekens gud målad av Michelangelo Merisi da Caravaggio, troligen 1602, med utsökt sinnlighet, och skrämmande. Bakom hans rygg lurar undergången på den som låter honom segra. Hela kompositionen ekar av samtidens vanitasstilleben. Uppställningar som skulle påminna om jordelivets fåfänglighet. Amor håller två pilar. En av guld, som tänder kärleken, en av bly, som skrämmer kärleken och ställer till kaos.

capri - ledan

2008-11-21T15:00:00.001+01:00

Det mest exklusiva med Capri är ledan. Den kommer inte första dagen. Då är man alldeles för upptagen av de nya vackra utsikterna som hela tiden faller över en. Av grottorna och det blå vattnet. Av att åka runt i Capris speciella taxibilar som är långa och öppna med soltak som baldakiner. Av de vackra husen. Det kan dröja upp till en vecka innan den infinner sig. Då drabbar den utan förvarning. Framtvingad av caprilivets passivitet. Eftersom livet här, åtminstone för de inflyttade, är uppbyggt kring skopofili, svindel och självvald fångenskap. Skopofili är begäret att se, att tillfredsställa sig genom seendet och objektifierandet. Skopofilin innnebär också ett distanserande. Seendet kräver avstånd. Kommer man för nära så blir allt bara suddigt. På Capri finns alla avstånd, alla distanser. Man kan se oändligt ut över en blå horisont på öns utsida. Inåt land ser man många mil över Neapelbukten, med alla sina riktmärken. Främst och störst av dem är Vesuvius, en vulkan. Neapel ser lugnt ut, lukten från soporna når inte Capri. På närmare håll finns öns egna klippor och grottor. Capri är en enda stor klippa i havet. Här hart många varit uttråkade.

stavelser

2008-11-20T15:00:00.000+01:00

Yoko Ono är en konstnär vars hela verk inkarnerar begreppet gränsöverskridande. Överskridande av genregränser, av gränser mellan konstarter, av sociala konventioner. Boken Grapefruit sammanfattar hennes verk - vilket inkluderar bland annat film, musik, koncept, bilder, performance - på ett utmärkt sätt. Tidigt i sin karriär placerades hon bland så kallade kroppskonstnärer. En gränsdragning som känns snäv, men som ändå har fog i det att hennes verk ofta relaterar till kroppen, genom handling, eller genom att uppmana oss till handling. Som i Grapefruit: "STAVELSESTYCKE/Besluta dig för att inte använda en speciell stavelse under resten av ditt liv. Registrera saker som hände dig på grund av detta."

gala mot kreativitet

2008-11-19T20:55:00.002+01:00

Vad ska alla tävlingar vara bra för? Bästa filmer till höger och vänster, Emmys, Oscars, Guldbaggar, kock-SM, och så vidare. Igår var det fotbollsgala med priser. Varje vecka har sin egen festival, sin egen tröttsamma prisutdelning. Jag minns med viss nostalgi min barndoms 70-tal. Tävlingar och priser var något suspekt, något fult (fast då älskade jag förstås Melodi Grand Prix).

Hållningen till fenomenet då var lika onyanserat negativ som den är okritiskt positiv idag. Okritisk därför att ingen ifrågasätter nyttan med utmärkelserna. Visst är det trevligt med pengar, och ibland ära, för de som får. Pengarna kan också skapa förutsättningar för nya verk, ny musik. Bra. Men för samhället i stort? En primär funktionell aspekt på utmärkelser bör vara att de befordrar innovation, förändring, nyskapande. Men i sjuttio procent av fallen, minst, (en helt subjektiv skattning) är deras primära funktion bekräftelsen av det bestående, en vink om garanterat säkra val för en osäker konsument.

ständigt detta bloomsbury - sitwells är roligare

2008-11-17T21:31:00.006+01:00

Läser i dagens Sydsvenska en krönika av Julia Svensson. Den handlar mest om Ingela Linds bok "Virginia Woolf och Bloomsburygruppen". Svensson jämför bl.a. med Brideshead Revisited och utnämner snabbt även Bloomsburygruppen till "aristokrater", det skulle de nog själva reagerat mot. Men det gör inte så mycket, på lite håll kan det mesta flyta samman till ett enda dimmigt brittofilt skimmer.

Däremot tycker jag att allt tuggande om Bloomsburygruppen har blivit ganska tröttsamt. Filmer, böcker, inredningsstilar. Visst är de intressanta men är de inte också rätt välbekanta för oss vid det här laget? Kanske består nutidens fascination för dom i att de inte är helt onåbara, övre medelklass, men dock medelklass. Helt enkelt perfekta identifikationsobjekt för delar av vår tids egen suktande och hämmade medelklass, när den är lite uttråkad.

Här är Julia Svensson något på spåren när hon skriver att Linds återkommande kopplingar till sitt eget liv "visar hur hon själv nog gärna skulle dela dessa aristokraters (där kom det!) på ytan ganska avundsvärda bohemliv." Men nu ska jag inte gnälla mer över skymningen. Det är ofruktbart.

Bättre att komma med ett konstruktivt förslag istället. Varför gör ingen något om de aristokratiska, excentriska och konstnärliga syskonen Sitwell istället? Själv har jag inte tid just nu. De, Edith, Osbert och Sacheverell, var samtida med Bloomsburygruppen, konstnärligt spretigare, och mycket roligare. Äldsta syskonet Edith har bl.a. sagt: "Jag är en av dessa olyckliga människor som får tråkmånsar att nå sina högsta höjder." Rekommenderad läsning: John Pearsons "Facades, Edith, Osbert and Sacheverell Sitwell" från 1978. Eller i utställningskatalogen "The Sitwells", finns på nätet, http://books.google.se/books?id=nfiCk2lVZiYC&pg=PA84&lpg=PA84&dq=facade+walton+sitwell+bloomsbury&source=bl&ots=sYBC6ft9jI&sig=O3w5V6PfcaYL7ZZHP7hCxQv-xwQ&hl=sv&sa=X&oi=book_result&resnum=2&ct=result#PPA5,M1

oslo - final

2008-11-16T08:21:00.000+01:00

Ett rätt så könat bygge. Och som final kommer grindarna. Hur klarade de efterkrigstiden? Eller är de vända på andra hållet? Intressant hus i alla fall. Från början huvudkontor för ett kraftbolag, nu stadsdelen Frogners stadsdelskontor.

sömn

2008-11-15T16:10:00.003+01:00

God sömn verkar vara en bristvara, men sömnproblem är oftast vakenproblem. Sömnen är bara skörden av vad du gjort av dina vakna timmar. Tänk mindre på hur du ska få sova gott och mer på hur du är vaken.

V

2008-11-15T08:18:00.000+01:00

Far bär.