onsdag 19 december 2007

stöveln i ansiktet


Stöveln i ansiktet. Klacken i ansiktet. Demokratins problem. Att vi inte känner den när den är bra. Den är vag då. Därför behöver den hela tiden fiender för att visa vad den är. Just nu är det islam som är den valda motbilden, och lite av en klassiker. Något vi kan skapa vår identitet emot. Jag önskar något som kunde vara svagt i sig självt och därigenom starkt.

tisdag 18 december 2007

libertinen


"Tider förändras. En del ståndpunkter kan vara hotfulla. Ibland blir de omöjliga. Tider och tankar har sina egna rum. Liksom handlingar. Vad är ett fritt rum? Vad är ett rum för frihet? Finns frihet utan ett rum? Utopisten har inte behov av andra rum än de som ryms inne i hans eller hennes huvud. Utopistens frihet är i tanken. Alla försök att göra Utopia till en rumslig praktik tycks sluta i katastrof. Libertinen däremot, är någon som praktiserar rumslig frihet, en skapare av rum för frihetens praktik. Frihet som en kortvarig rumslig praktik. Som ett ögonblick. Den är intimt kopplad till kroppen och tanken, men enbart genom kroppen kan den bli en praktik. Det är detta som sker med libertinen när han eller hon sammansvetsar tanke och individuell praktik." Utdrag från Espace libre, i Meningen med sex, 2007. Bild efter en teckning av Annibale Caracci.

fersen


En stor del av min text till bidraget Espace libre i nya boken Meningen med sex handlar om Jacques d'Adelswärd-Fersen och hans hus på Capri.

måndag 17 december 2007

äntligen klar


Häromdagen damp den ner på ICA Carolis postkontor och jag gick och hämtade den. Den senaste boken jag har bidragit till. Och den ser bra ut, med ett intressant innehåll, som är en blandning av konst, litteratur och teori. Dessutom har Per Wizén och jag fått cover storyn (som också inleder). Meningen med sex/The Meaning of Sex heter antologin och är utgiven på norska förlaget PAX . För en recension se: http://www.dagbladet.no/kultur/2007/12/01/519871.html . Se också förlagets sida: http://www.pax.no/index.php?ID=Bok&ID2=Vis&counter=1584 . Boken har legat i stöpsleven länge. Att nu äntligen ta i den kändes bara bra. Ska ägna julen åt att läsa vad de andra skrivit. Pål Hollender har samlat avföring, bl.a.

onsdag 12 december 2007

fördom och kritik


Teater Terriers sista uppsättning, Best of Dallas, fick en övervägande negativ kritik. I flera fall färgad av affekt. För klipp se t.ex. http://www.teaterterrier.nu/akt.htm , teaterns egen sida. En del av kritiken tycks utgå från att man förväntat en sak (komik bl.a.) och fått en annan, som man inte ville ha, eller som man inte trodde man skulle få. Bör inte en kritiker jubla när han eller hon får något oförväntat? Kan en kritiker utan fördom möta ett verk? Dadakonstnären och poeten Elsa von Freytag-Loringhoven skrev kring 1920 om kollegan Marcel Duchamp och hur han kom till USA: “(he) came to this country – protected – carried by fame – to use its plumbing fixtures – mechanical comforts – so he takes you as you are!” Han tar dig som du är. Han tar en pissoar och presenterar den som konst, kanske för att vi ska se den. Idén om att ta saker och människor som de är, rakt upp och ner, är kanske ouppnåelig i världen. Vi bär med oss en mängd filter och förväntningar, men är inte själva strävan i sig nobel? Att den inte helt går att realisera innebär inte att den måste förkastas. Och den borde nog ingå i en kritikers föresatser, tillsammans med ambitionen att låta affekten svalna och tänka en runda till, att iaktta sig själv och sina reaktioner, innan man skriver klart. På bilden syns Loringhovens porträtt av Duchamp.

lördag 8 december 2007

gå och se - bra teater/performance


Missa inte Teater Terriers sista uppsättning - Best of Dallas. Mycket bra på många sätt: idé, ämne, genomförande, skådespelare m.m. Orkar inte analysera den mer ingående just nu. Sista föreställningen är den 16 december. På bilden syns Man Rays Gåvan.

fridhem


Vi hade just ett par goda vänner här på middag för att inviga vårt nya matbord. Vi kom att tala om Fridhem (vår lilla stads sociala motsvarighet till Strandvejen i Köpenhamn eller kanske Djurgården i Stockholm). De brukar ta en promenad där ibland. Husen är mycket vackra (ja, inte alla, men jag tänker inte peka ut några fula, inte nu). Området har träd med parkdimensioner. Samtidigt ligger det både vid havet och centralt. Att bo där måste för en privatperson vara att bo så bra det kan bli. Och det är just det våra vänner har observerat. När de går förbi förbi de riktigt stora husen och någon är ute i trädgården har de sett en särskild min, fridhemsminen, inte en min av förnöjsamhet och tillfredsställelse, snarare kanske en kombination av leda och lite lätt missnöje, en frågande min kanske: "Blir det inte bättre nu, är det slut här?" Jag gillade iakttagelsen och publicerar den här med benäget tillstånd. Jag kom sedan att tänka på "Is that all there is?" med Peggy Lee. En underbar sång om besvikelsen att plötsligt ha allt man önskat. Men glöm inte refrängens konklusion "If that's all there is my friends, then let's keep dancing/Let's break out the booze and have a ball".

onsdag 5 december 2007

främlingen


I min strävan efter bildning lockades jag vid mitt besök på ICA vid Caroli kyrka inhandla Camus Främlingen. Den ingår i den där billiga klassikerserien från Expressen/Bonniers som också hade Mrs Dalloway: "den bästa litteraturen av de största författarna." Inbunden och i ett behändigt format. 100-150 sidor är ett utmärkt omfång för en roman. Kanske ska jag försöka hålla mig inom det själv? Nåväl, man ska köpa boken tillsammans med Expressen/Kvällsposten. Jag försökte att bara köpa boken men kassörskan insisterade. Därför satt jag med Kvällspostens (Expressens?) kultursida när jag drack mitt te i eftermiddags. Lisbeth Lindeborg och Anne Hedén förundrade sig i var sin artikel över terrorismens försvarsadvokater, i juridisk mening alltså. Klart man kan undra över deras karaktärer, men är inte det en undran som i så fall borde gälla alla advokater som åtar sig riktigt grova brott? Samtidigt som det faktum att alla har rätt till ett bra försvar är en bärande del av rättssamhället, och inte så mycket att undra över. Artiklarna är inte särskilt originella, och lagom förutsägbara. Begrepp som mysterium och ondska tillför lite till ett kvalificerat samtal. Jag fokuserar på språket istället. Till exempel det att titeln på dokumentären Terror's Advocate översatts med Djävulens advokat (varför ska Djävulen alltid vara med på ett hörn nuförtiden?). Eller att Hedén lyckas vara både sexist och rasist (och kanske något mer) i meningen (om Djävulens advokat) "Vergès, vars mamma var vietnamesiska och pappa kommunist, har alltid politiskt sett alltid lanserat sig som antikolonialist." Hade mamman ingen politisk hållning, eller pappan ingen etnisk tillhörighet? Är det bara en slump att mamman är sin etnicitet, och pappan sitt intellekt? Det är i det oavsiktliga vi avslöjar oss. När sedan min sambo kom hem visade det sig att vi nog redan har Främlingen, fast kanske inte inbunden.

måndag 3 december 2007

avskrivningstid


Festerna i november (som förvisso fortsatt i december) höll på att knäcka mitt bloggande, men nu är jag tillbaka. Var på Nationalmuseets i Köpenhamn Klunkehjem i lördags. Besök rekommenderas i denna konserverade grosshandlarinteriör som ohämmat visar inredningsidealen strax före jugend. Klunker är det danska ordet för bollfransar och tofsar. Hemmet är ett under av utestängt dagsljus, snörmakerier, sammet, papier maché, textilier, linoleum, porslinsfiguriner, kakelugnar i tysk stil, gyllenläderstapeter av profilpressat papper, spetsar och svarvat, mörka väggar som tillsammans med det andra löser upp rummets gränser, foton och målningar på väggarna, minnessaker, fotoalbum, étagèrer. Bland det bästa är troféerna på en av matsalsväggarna. De är utgörs inte av älghuvuden, utan av skulpterade huvuden föreställande (familjens?) jakthundar. Våningen är långsträckt och slutar längst bort, med badavdelningen. Långa mörka korridorer får vandringen att kännas som en lite skrämmande upptäcktsfärd. Ett hem att uppleva om natten. När allt blir levande. Gå genom spegeln.

Här bodde två ogifta systrar kvar i sitt barndomshem tills de dog, 1963. Sedan blev det museum. Jag kan förstå att ett hem som detta blev allt svårare att lämna för den som kunde välja. Vid ett ställe i rundvandringen berättade guiden om telefonen. Familjen var en av de första i Köpenhamn som hade en. Det fanns inte så många att ringa till, eller ringas upp av, och bara en linje. Men etiketten föreskrev att om det ringde och man hade gäster skulle man noga överväga huruvida man skulle svara eller ej. Telefonen hade absolut inte prioritet. Däremot skrev man många brev. Postturen gick fem gånger om dagen. Brev avbryter inte samtal på samma sätt som telefoner.

Idag ser man ofta två eller flera personer som är ute och går, utan att tala med varandra, utan istället med någon tredje och fjärde i sina mobiler. Det som var gratis, samtalet människa till människa har blivit något man måste betala för, och man gör det villigt. Vi överlåter allt mer av vår tid till marknaden. Det är utvecklingen. Många går runt och är rädda för övervakningskameror och tror att de drabbar deras integritet. Rädslan är överdriven. Det som borde diskuteras är kapitaliseringen av tiden, och allt som följer med den.

Tillbaka till bollfransarna. Avskrivning tillhör den nya tidens centrala begrepp. Allt ska ha en avskrivningstid. Datorer lever tre till fyra år. Hur länge lever du? Hur länge räcker dina pensionspengar? Idag köper vi ett helt möblemang på IKEA på en eftermiddag. För en avskrivningstid på, 20 år? Eller är det mycket? Mobiltelefoner skrivs kanske av på 2 år. Klunkehjemmets döttrar kunde låta bli att svara i telefonen och deras interiörer hade ingen bortre gräns (fast de ironiskt nog tillhörde den första industri- och konsumtionsgenerationen). Ett rent hån mot avskrivningstanken.

Ta vara på din tid. Gör sådant som är gratis. Vårda dina saker tills avskrivningstiden faller samman.